bernur

En av förra årets mer omtumlande läsupplevelser var Sofia Rapp Johanssons Silverfisken, som framkallade en urlakandets läsning, som påminde om känslan av att läsa Berny Pålssons mycket uppmärksammade debut, Vingklippt ängel, som i ett huj gjorde den ärrade författaren till förebild och ikon för mängder av cutters. Nu kommer en uppföljare, Känn pulsen slå, och det är kort sagt fortfarande lika djävligt, med psykoser och överdoseringar som följer varandra i en destruktiv nedåtgående spiral, för att tala med Trent Reznor.

Om debuten var vinglig och fantastisk på samma gång är den här boken mer genomarbetad, men fortfarande lika balanserande mellan det sköra och det otvivelaktigt övertygande. Här gör Berny ännu en vända, fortsätter nedstigningen i sitt virvlande inferno av svår schizofreni, som dämpas av droger och självstympning. Onekligen har hon en förmåga att gestalta detta tillstånd inifrån, för hon gör det övertygande och distanslöst.

Det saknas verkligen inte föregångare i eländeslitteraturen, men Pålsson går ofta hårdare mot sig själv än andra offer; snarare än att demonisera förövaren är hennes intention att skildra exaktheten i sitt känsloliv, och den detaljerade redogörelsen av hennes inre smärta är på många plan obehaglig och frånstötande, och gång på gång stöter hon också sin omgivning ifrån sig - men de håller kontakten, håller henne kvar i livet, ibland med så enkla medel som regeln att hon måste välja att inte identifiera sig för starkt med sjukdomen, inte låta den ta över.

Inledningsvis formulerar hon med sorg sitt dilemma: "Jag kan konstatera att jag har lärt mig tusentals knep för att överleva men inte ett enda för att leva." Och kapitlen bär lika sorgliga rubriker, som exempelvis "Just för att verkligheten är grå, skulle jag älska den" - frestelserna blir för svåra att bära, och då är hon tillbaka i missbruket: hon är, som hon själv säger, inne på sitt nionde liv (vid dryga tjugo års ålder), med dagliga doser på tjugofyra piller. Den som sett drogmissbruket på nära håll vet också att ett nej kan bli fladdrigt och tunt som rök, ett uttänjt ord som löses upp i luften.

Föga förvånande är det tidiga sexuella övergrepp som här plockas fram. Med ambivalens återkommer minnen av ett icke namngivet "monster" som framstår som orsak - i kontakten med en kille hon blir förälskad återkommer skamkänslorna, och osäkerheten, ett Stockholmssyndrom, där hon också kan sakna och längta efter monstret, som började våldta henne vid fem års ålder: en blandning av oförrätt och skuld. Boken har åtskilligt att säga om svensk psykiatri, men det måste också sägas att patienten Berny får många chanser, att det finns positiva krafter bland vårdpersonalen, som med tålamod och professionalism - exempelvis psykologen Annie - återför henne till livet.   

Det är förvisso ett mysterium hur hon kan verbalisera något utomspråkligt som sina psykoser: men också att hennes språk är så övertygande och bärkraftigt, om än något påverkat av influenser från Nine Inch Nails och ännu sämre musikaliska förebilders klichéfärgade sångtexter. Tyvärr blir det en hel del upprepningar innan hon tar oss till ett någorlunda lyckligt slut, om än osäkerheten lägger sig som en tung mörk skugga över hennes bräckliga gestalt blir slutintrycket hennes styrka och livsmod, trots allt.