Lov(ligt byte)
Jag är lovligt byte för mardrömmar när jag är ledig från skolan, och med nöd och näppe tar jag mig ur en mardröm om Hannibal Lecter, något som inte hör till vanligheterna. Nä, jag mumlar tyst för mig själv innan jag somnar: "Wittgenstein ... Heidegger ... Zurbrigge ..." för att ha något att skryta med, men jag hamnar alltså med trashiga Lecter i stället. Han påminde mer om Brian Cox än Anthony Hopkins, och var så beskedligt vanlig att jag skulle ha passerat honom på gatan och obekymrat vänt ryggen åt honom, om det inte vore för att han satt mellan två bastanta poliser, med en tredje strax intill. När jag kutade runt i drömmen som en fjant var han aldrig riktigt nära mig, utan jag tog mig fram i oländig skogsterräng med magnifikt höga träd, hela tiden med känslan av att han var flera kilometer bort, men säker var jag aldrig.
Nå, vad ser jag då i morgontidningen, om inte en artikel om psykopater, med en bild på Hannibal Lecter. Förmodligen är psykopatbegreppet, som hade sin storhetstid på 90-talet, på väg bort, eftersom det är så diffust, och knappast vetenskapligt säkert, vilket krimprofessorn Magnus Hörnqvist visar: "Psykopater är varken riktigt sjuka eller riktigt friska. Denna osäkerhet har gett psykologerna möjlighet att botanisera fritt med sina diagnosverktyg, i den gråzon som öppnats mellan friskt och sjukt." Dessutom fick det, likt andra ord, utstå en inflation, som har gjort det överflödigt - då var och varannan kan kvalificera sig. Men då behöver vi en annan term, eller snarare ett annat analysverktyg.
Eftersom du är indie så antar jag att du föredrar Cox framför Hopkins? I sådana fall så tillhör du samma lag som Hans Wiklund. Han är så... eh, indie.
Hopkins är säkert dubbelt så bra som Cox, som skådespelare, och det är väl halva svaret (drygt) på den frågan. Nä, jag blev fort trött på 90-talspsykopaterna på film, att de skulle vara så intelligenta och charmiga.