bernur

När jag på eftermiddagen går till klockaffären för batteribyte säger de att urmakaren är upptagen, och ber mig återkomma om en halvtimme - mer än så krävs inte för att jag ska drabbas av - äh, panik - och vad ska jag egentligen göra med en halvtimme som ödet ger mig till skänks? Det är för lite tid för att jag ska ägna den åt något väsentligt, men också för mycket för att helt slösa bort. Inte sedan barnen föddes har jag haft en halvtimme att slå dank på, och jag passerar kaféerna, men inser att jag borde spara mina surt fördärvade slantar till det förmodligen alldeles för dyra batteriet. Alltså flanerar jag en stund, men tröttnar, och mina steg tar mig till Vätterstranden. Då byts det soliga klarblå vädret mot ruskiga vindar och regn, och jag tror visserligen inte att det smutsgrå och motbjudande vattnet talar engelska, men det låter nästan som det viskar "throw your skinny body in". Men då har det blivit dags att gå tillbaks till klockaffären, och batteriet kostar exakt lika mycket som jag har pengar i plånboken, och jag betalar och ser glad ut.