bernur

Att ha principer är förstås helt förkastligt, så det enda jag föresatte mig att undvika när jag började skriva var att undvika de två fulaste orden i det svenska språket ('ju' och 'obegripligt'), samt att jag aldrig skulle skriva om när jag hade ont i huvudet. Men annan värk då? När jag var i fjortonårsåldern växte jag en decimeter eller om det var två under en sommar, vilket givetvis gav mig en oförglömlig växtvärk: liksom The Crow kunde jag säga att jag kände till smärtan in i sina minsta molekyler. Nu erfar jag något som påminner mig om detta, men det kan knappast vara växtvärk: i min ålder brukar väl människor krympa? Men det sker knappast i samma takt, utan snarare krymper man väl en millimeter per årtionde. Och varför - är det för att de växande öronen och näsan ska framträda tydligare? Nä, snarare är väl den här relativt obetydliga värken någon slags infektion, som det brukar heta: ingenting att oroa sig över. Eller är det träningsvärk? Jag vaknar på natten och det gör exakt lika ont som när jag växte som fjortonåring. Min kropp ger sig till känna, kommunicerar med mig - det är fasansfullt.