bernur

I storhetsvansinniga ögonblick inbillar jag mig att e-posten uppfanns för mig, eftersom jag avskyr telefonerandet, och inför kontakter med myndigheter på 80-talet åkte jag hellre buss i en halvtimme för att slippa ringa. Nu tycker jag att det är himmelskt att sköta nästan all korrepsondens med att skicka korta e-brev. När telefonen ringer på jobbet håller jag på och studerar Stagnelius inför eftermiddagens lektion, jag är uppe i rymderna med serafer och mytologiska väsen och diskuterar teosofi och gnosticism (med mig själv). Hur ska jag svara? undrar jag valhänt med den mekaniska tingesten i händerna. Det är en sånglärare, som knappt hinner presentera sig förrän hon käckt frågar: - Nå, Björn, har du sjungit något i dag? Jag får panik, försöker febrilt bearbeta mitt minne för att utröna om det är någon internationell sångdag i dag. Det är bara ett skämt, förklarar hon avväpnande - just när jag har garden nere, dessutom. Jag säger något utslätande, och planerar något djävulskt spratt nästa gång vi ses vid lärarfacken - - -