bernur

Så fick jag äntligen möjlighet att se Anton Corbijns efterlängtade Control, efter att ha vidtagit drastiska åtgärder, och då visar det sig att filmen är allt man kan önska sig, om inte också lite till. Den bygger så klart starkt på Deborah Curtis bok Touching from a Distance, och porträttet av Annik är ensidigt och färgat av svartsjuka (kanske därför hittar Deborah i filmen hennes namn och telefonnummer skrivet på skivfodralet till "Join Hands", lätt Siouxsie & the Banshees sämsta skiva). Jag gillar hur det apokryfiska skämtet managern Rob Gretton utsätter Ian för efter hans första epilepsianfall: "Det hade kunnat vara värre - du hade kunnat vara sångaren i The Fall" blir ännu roligare när skådespelaren Sam Riley spelade just Mark E Smith i Winterbottoms 24 Hour Party People, eller att Corbijn själv gör en minimal Hitchcock-cameo genom att låta ett av sina fotografier av Ian Curtis förekomma i filmen. En film för de redan invigda, de som sitter och ler initierat åt dessa interna referenser? Tja, filmen lyckas ändå inte säga något vettigt om orsaken till självmordet, bara att dessa sista fem minuter är så oerhört olidligt dystra att jag sitter och väntar på ett alternativt slut, en deus ex machina som ska komma in och rädda honom från den låsta situationen. Men det är förgäves. Det är en märklig sordin som har lagt sig över hela filmen, och jag måste faktiskt säga att Riley är suverän i rollen som den komplicerade och på många sätt obehaglige och osympatiske sångaren. Mer och mer försvinner illusionen att det bara är film, och du vill ta dig an hans förtvivlan, som så lätt kanaliserades i de svärtade sångerna. Nä, jag kommer aldrig att gå på det där snacket om att de var glada gamänger "egentligen" (filmen gör ingen stor sak av det legendariska turné-buset som bandet gjorde sig skyldiga till), för det är svårt att argumentera mot ett självmord: för mig är deras musik outsägligt depressiv snarare än deprimerande, men framför allt utåtriktad och kraftfull, lika vacker som den är mörk. Filmen lyckas åtminstone visa varför det fortfarande är legitimt att lyssna på Joy Division, och alltid har varit det, oavsett vad din kompis säger om Van Morrisons och Bob Dylans överlägsenhet.