bernur

Lite mer än vanligt svårmodigt suckande sätter jag mig ned vid lunchbordet, och antyder en huvudvärk. - Ha, säger kollegan H, då har du tänkt för mycket, och fått träningsvärk i huvudet. Hon är alltid på bettet. Men jag försöker göra allt för att låta bli att tänka - jag hatar att tänka; alla tankar slutar olyckligt, och jag hamnar alltid någonstans dit jag aldrig bad om att få komma, för mina tankar är mina sämsta vänner, de vill mig illa. Min dumhet är min största tillgång, för utan den skulle jag ha varit hur olycklig som helst: tankar ger bara ouppnåeliga aspirationer, inbilska pretentioner, etc - - -