bernur

Att raljera över kungliga felsägningar har jag hållit mig för god för - det är inte lätt att hålla reda på orterna när man far land och rike runt dagarna i ända, och dessutom har det inte rådit någon brist på andra saker att anmärka på - men mitt fatala misstag när jag tilltalade en klass som om de var en annan klass är oförlåtligt. Det finns inget att skylla på heller. Jag är inte tillräckligt begåvad för att kvalificera som disträ, inte tillräckligt utbränd för att skylla på stress. Om jag kommer med bortförklaringar snärjer jag bara in mig. Det kanske inte ens var så allvarligt: jag kanske inte ens hade något förtroendekapital att förlora - kanske det bara var hos mig som hjärtat sjönk blytungt och grått. Kanske klassen inte ligger sömnlös och gråtande över denna tabbe?