bernur

En återkommande dröm: jag är osynlig igen, och det är långt ifrån det angenämas trygga famn, där jag vacklande irrar runt med stumma ord bubblande på läpparna (hur skulle jag veta om jag även hade en osynlig röst?) - stundtals verkar det som att människor stirrar rakt på mig, som om de "egentligen" kunde se mig, men oftast känner jag bara missmod, och väjer undan lika instinktivt som irriterat. Särskilt påtagligt blir det när jag hamnar i trafiken, och förgäves väntar på bilar som vägrar stanna och låta mig gå över, trots att asfalten är zebrarandig. Jag cyklar, där står en man vid en busshållplats, han läser något, ett tunt häfte. En diktsamling, kanske? När jag kommer närmare ser jag att det är en tidtabell och nästan när jag är framme vid honom tar han ett steg rakt fram och blockerar cykelvägen. Jag svänger onaturligt snabbt och hamnar nästan framför - en tio ton tung lastbil? - nä - en ful gammal Skoda (av alla bilar, hinner jag tänka, innan jag tar mig upp på cykelvägen igen, och kastar en arg blick över axeln mot mannen, men han har inte uppfattat någonting, eftersom jag är osynlig fortfarande - - - ).