bernur

En intressant artikel i Svd om svenskars rädslor - men jag antar att det finns en gradskillnad mellan rädsla och skräck, och att det går att tillämpa Ann Radcliffes berömda 1700-talsdistinktion mellan 'terror' och 'horror', där terrorn gör människan mottaglig och öppen för själsvidgande intryck - en estetisk upplevelse, liksom det sublima - medan horrorn är krympande och förlamande. Rädslan är en ofarlig lek som vi frivilligt uppsöker, en terror, medan skräcken är på riktigt: en horror (eller rentav the horror) som vi med all rätt gör allt för att undvika. Rädsla är kanske liksom hypokondrin bara ett sätt för oss att spela Allan, att vi vill trixa med vår dödlighet, förhandla med Ödet. Artikelförfattaren Susanne Wigorts Yngvesson refererar bland annat till en ny bok av Lars Fr H Svendsen, en bok som heter Frykt, och inte helt omedveten om att en av många svenskars största rädslor heter det norska språket tycker jag ändå att det känns nödvändigt att damma av mina gamla kunskaper i den lustifika norskan.