bernur

Call me morbid, call me pale, men där stod jag som vanligt i pressbyråkön och väntade på att få köpa frimärken, när jag i ögonvrån såg The Smiths på omslaget till pensionärsblaskan Mojo, så jag fiskade upp den, utan att överge min plats i kön, fick bara en grumpig tant bakom mig att väsa något svåruppfattat, och så var vi där igen, med ännu en lista, den här gången över de femtio bästa indie-skivorna, och givetvis måste en sådan lista toppas av "This Charming Man", och så ännu en skamlöst devot hyllning av Morrissey, den här gången skriven av Phil Sutcliffe, och den är intelligent skriven och han lyckas nästan förklara vad det är som gör Morrissey så speciell. Som vanligt läser jag glupskt, och blir nästan inte ett dugg klokare. Steve Lillywhite, som producerade den bästa soloskivan "Vauxhall and I", har sammanfattat det allra bäst, när han påpekar att det viktigaste för musikerna måste vara att acceptera att musiken kommer i andra hand: det är inte ens texterna som är det viktiga, utan Morrisseys röst och framför allt hur han sjunger orden. Ja - sångtexter kan andra skriva, och sjunga kan andra långt bättre: men det är som Marlow frustrerat utbrister om Kurtz i Mörkrets hjärta: 
"A voice! a voice! It rang deep to the very last. It survived his strength to hide in the magnificent folds of eloquence the barren darkness of his heart. Oh, he struggled! he struggled! The wastes of his weary brain were haunted by shadowy images now - images of wealth and fame revolving obsequiously round his unextinguishible gift of noble and lofty expression."