bernur

Fredrik Strage skriver att framtidens musikformat troligen inte blir mp3, utan snarare EVP, alltså de elektroniska röster som skapas när spöken busar med oss: ja, det är skivbranschen som desperat får vända sig till "den andra sidan", som det heter, eftersom skivköparna bara köper artister som är döda (eller tre fjärdedels döda, som Rolling Stones). Därför kommer rapporterna att Kurt Cobain och Elvis Presley blivit sedda häromveckan i Sydamerika eller på Hawaii ersättas av övertygade vittnesmål att de klev in i en skivstudio i Seattle eller Memphis. För att inte tala om John Lennon, som Strage exemplifierar med, när han utnyttjas i en smaskig dokumentär som följer med dvd-versionen av den dubiösa filmen Chapter 27, om Lennons virrige mördare Mark Chapman. Värre än eventuella nyinspelningar av döda artister är i så fall hur nutida artister inspireras av de döda, och blir bleka epigoner - exempelvis kommer det hela tiden Joy Division-band som kallar sig något annat, och låter urvattnade och trista.

En av förra årets mer omtumlande läsupplevelser var Sofia Rapp Johanssons Silverfisken, som framkallade en urlakandets läsning, som påminde om känslan av att läsa Berny Pålssons mycket uppmärksammade debut, Vingklippt ängel, som i ett huj gjorde den ärrade författaren till förebild och ikon för mängder av cutters. Nu kommer en uppföljare, Känn pulsen slå, och det är kort sagt fortfarande lika djävligt, med psykoser och överdoseringar som följer varandra i en destruktiv nedåtgående spiral, för att tala med Trent Reznor.

Om debuten var vinglig och fantastisk på samma gång är den här boken mer genomarbetad, men fortfarande lika balanserande mellan det sköra och det otvivelaktigt övertygande. Här gör Berny ännu en vända, fortsätter nedstigningen i sitt virvlande inferno av svår schizofreni, som dämpas av droger och självstympning. Onekligen har hon en förmåga att gestalta detta tillstånd inifrån, för hon gör det övertygande och distanslöst.

Det saknas verkligen inte föregångare i eländeslitteraturen, men Pålsson går ofta hårdare mot sig själv än andra offer; snarare än att demonisera förövaren är hennes intention att skildra exaktheten i sitt känsloliv, och den detaljerade redogörelsen av hennes inre smärta är på många plan obehaglig och frånstötande, och gång på gång stöter hon också sin omgivning ifrån sig - men de håller kontakten, håller henne kvar i livet, ibland med så enkla medel som regeln att hon måste välja att inte identifiera sig för starkt med sjukdomen, inte låta den ta över.

Inledningsvis formulerar hon med sorg sitt dilemma: "Jag kan konstatera att jag har lärt mig tusentals knep för att överleva men inte ett enda för att leva." Och kapitlen bär lika sorgliga rubriker, som exempelvis "Just för att verkligheten är grå, skulle jag älska den" - frestelserna blir för svåra att bära, och då är hon tillbaka i missbruket: hon är, som hon själv säger, inne på sitt nionde liv (vid dryga tjugo års ålder), med dagliga doser på tjugofyra piller. Den som sett drogmissbruket på nära håll vet också att ett nej kan bli fladdrigt och tunt som rök, ett uttänjt ord som löses upp i luften.

Föga förvånande är det tidiga sexuella övergrepp som här plockas fram. Med ambivalens återkommer minnen av ett icke namngivet "monster" som framstår som orsak - i kontakten med en kille hon blir förälskad återkommer skamkänslorna, och osäkerheten, ett Stockholmssyndrom, där hon också kan sakna och längta efter monstret, som började våldta henne vid fem års ålder: en blandning av oförrätt och skuld. Boken har åtskilligt att säga om svensk psykiatri, men det måste också sägas att patienten Berny får många chanser, att det finns positiva krafter bland vårdpersonalen, som med tålamod och professionalism - exempelvis psykologen Annie - återför henne till livet.   

Det är förvisso ett mysterium hur hon kan verbalisera något utomspråkligt som sina psykoser: men också att hennes språk är så övertygande och bärkraftigt, om än något påverkat av influenser från Nine Inch Nails och ännu sämre musikaliska förebilders klichéfärgade sångtexter. Tyvärr blir det en hel del upprepningar innan hon tar oss till ett någorlunda lyckligt slut, om än osäkerheten lägger sig som en tung mörk skugga över hennes bräckliga gestalt blir slutintrycket hennes styrka och livsmod, trots allt.   

Stormen ropar här,

i mitt ombonade rum:
- Släpp inte ut mig!

På Nick Caves myspace-sida kan du från och med idag lyssna på hela nya skivan, "Dig, Lazarus, Dig!!!" och jag måste säga att utifrån mitt partiska enögda subjektiva blint förälskade perspektiv låter det fantastiskt. Den här gången är jag mest imponerad av hur vackert det låter, hur musiken låter så annorlunda, och hur han hela tiden förnyar sig själv. Här kommer nog alla dina fördomar på skam. Vis av tidigare erfarenheter är det vanskligt att fälla ett omdöme efter en hastig genomlyssning, men jag känner mig helt upprymd just nu ("nästan glad", som det heter i Norrland). Texterna är sammanhållna, och ovanligt nog känns det som en gammaldags skiva, med låtar som hör ihop, som förstärker varandra beroende på placering, och hur de kommunicerar med varandra. Dessutom är texterna berättande, och lyfter fram karaktärer och situationer av sällsamt slag. Som om inte detta vore nog finns det några hejdlöst roliga videor på bandets officiella sida, där femtioåringar leker seanser på fjortisvis. Annars kan du läsa den här långa intervjun i The Guardian (som också ger en ganska gedigen presentation av artisten), där Cave berättar att han aldrig tänker sluta färga sitt hår, och hans fru Susie Bick berättar att han är den bästa pappan i världen till deras tvillingar, men att hon tycker att det är svårt att se videon "Henry Lee", där maken hånglar med Polly Jean. 

Den som inbillar sig att litteraturen är en nödvändig angelägenhet vet förstås att Borås Tidnings debutantpris har mer tyngd än Augustpriset, och att det för andra året i rad gått till en av Modernistas författare, något som knappast är en tillfällighet, eller en händelse som inte kommer att upprepas: årets pristagare är ett av de lysande namnen Viktor Johansson, och hans diktsamling Kapslar är en märkligt upplyftande skapelse.

Här kommer han och skriver dikter som om det inte vore dikter, utan något annat. Johansson ställer sig mitt i samtidsfloden, och lägger varsamt fram små kapslar till dikter, och viker in rymdsvarta blad som angränsar olika avsnitt av boken, strukturerad kring en inledande "Säg något om"-anafor, och en avslutande "om"-fras. De svarta bladen känner jag igen från någon av Moodyssons 80-talsböcker, och här hittar jag liksom hos den forne anarkistiskt lagde kollegan den där piggheten och nyfikenheten och storögda fascinationen och förmågan att lyckas skriva undflyende onaglad ickemimetisk poesi, som säkert lyckas provocera en och annan som har en fascistisk syn på att poesi ska se ut och uppföra sig på ett visst bestämt sätt, upprättat vid ett kyrkomöte i Lund 1932.

Han öppnar sig mot den andre, mot förståelseviljan, i en svit vackra okonventionella kärleksdikter, och får allting att kännas fräscht. Skriften är ospråkligt prövande, trevande, som om devisen vore "skriv inte dikter". De metafortäta kapslarna ger ändå intrycket av att metaforer är hans egen uppfinning, och därför är det bara tanklöst att komma med utsagor som att han befinner sig mittemellan Tranströmer och Celan, bara för att det känns så: de sysslar med en annan slags metaforer, där Johansson skriver att "Om årstiderna växlar blickar ska tjälen klättra / ur fingrarna och ner i jorden, vi ska inte behöva / gräva efter värmen mer".

Dikterna, om de nu ska kallas så, är sockerchockade skapelser, som utåtriktat vänder sig mot verkligheten. De sprakar, gnistrar, utgör en röntgenblick mot tillvarons falskhet; ett motgift, ett alternativ. Johansson skriver om och beskriver häpnaden inför upplevelserna, och vägrar finna sig i stagnerandet, liknöjdheten. Fantasin lockas fram - barnets erfarenhetsvärld.  

Jaget är expanderande, antar nästan Walt Whitmanska dimensioner, när Johansson sjunger sången om sig själv. Bara den som har ett starkt jag kan tillåta sig att sätta det på spel, överge det, återfinna det, riskera något med sina ambitioner. Diktsamlingen spretar åt alla tänkbara och otänkbara riktningar, stänker ned läsaren med sina hisnande intryck och perspektivbyten. Det är omtagningar, gentagelser, när Johansson skriver bländande, blixtrande, infallsrikt, associationsrikt, i en nästan surrealistisk bildprakt.

Som läsare känner du dig imponerad, men framför allt upplyft, av att ta del av Johanssons helt egna vision. Det är allvar och lek samtidigt och ömsesidigt, i ett beroendeförhållande till varandra. Det finns sådant som språket inte kommer åt. Dessa dikter / kapslar följer sina egna ingivelser, när de polemiskt och extrovert rör sig i riktning rakt mot dig, inbjudande, fordringslöst, och du kan inte värja dig, varför skulle du, när du efter läsningen känner dig i grunden förändrad: ditt inre upplyst, och du går ut i regnet med en ny inställning.  

Den som tycker att svt-programmet "Klass 9A" ger en förenklad och tillrättalagd bild, och söker en fördjupad analys av skoldebatten, kan med fördel vända sig till Lotta Bergmans färska avhandling från Malmö högskola, en rejäl bok med den tydliga titeln Gymnasieskolans svenskämnen - en studie av svenskundervisningen i fyra gymnasieklasser. Bergman har följt undervisningen i Svenska A och B på fyra olika program: Barn och fritid, Naturvetenskapliga, Estetiska, samt Industriprogrammet. Hennes observationer är knappast överraskande, men intressanta ändå.

Först en lång gedigen teoretisk del, där Bergman redovisar allt hon har läst inom den pedagogiska litteraturens uppsjö av böcker, där som alla vet teorierna är legio, och omhuldade på institutionerna, med Giddens och Ziehe som två överstegurur. Mycket sägs om det postmoderna samhället (hur länge ska vi leva i den här postvärlden?), med Jens Rasmussens användbara definition av 'kontingens': något som kanske finns, med mitt tillägg: "Något som kanske (inte) finns". 

En av de brännande frågorna är förstås hur skolan bemöter de ungas erfarenhetsvärld: på ett bristfälligt sätt, menar nog Bergman - men det är tyvärr ont om hållbara alternativ. En mångfald av information kräver god förmåga till sållning och prioritering, en underskattad kunskap hos de unga, tror jag; exempelvis tror jag att elever på exempelvis Naturvetenskapliga får lära sig allt för mycket om just prioritering, för att klara av sina treåriga studier - helt enkelt därför att de läser för många kurser, och måste lära sig vad de kan välja bort, för kurssystemet betyder att de har prov hela tiden.

Finns det då en reell differentiering inom svenskämnet? Ja, det är väl självklart att undervisningen ser olika ut på dessa fyra program: förmodligen går det också att hitta oändligt mer extrema exempel. En av Bergmans poänger är att eleverna inte får tillräckligt mycket att säga till om undervisningens innehåll, liksom att de inte får diskutera kopplingen mellan läst skönlitteratur till sina egna liv (självspeglingen). Enligt Rosenblatts kända modell är skolans litteraturläsning ofta efferent snarare än estetisk - det vill säga mer formaliserad och styrd av att söka rebussvar än koncentrerad på upplevelse. Men lösningen är knappast så enkel att den går att lösa med en naiv förhoppning att det bara är att låta eleverna lösa sin aversion mot allt skrivande och läsande genom att ge dem en subjektiv förankring, att alltid utgå från det egna: någon gång måste vi byta perspektivet, och se utåt i stället för inåt.    

En vanlig uppfattning är att det är lönlöst att låta elever läsa "klassiker", att Kafka inte har något att säga de unga. I stället borde skolan satsa på att lägga lättlästa böcker i händerna på dem, få dem att inse att de befinner sig på ett av de nedersta stegen i något som ofta kallas "lästrappan", och att avsikten - med en katakres till metafor - blir att "höja ribban" successivt: men var och en som har prövat höjdhopp medan du står i en trappa vet att det är vanskligt att utföra, och det stannar vid blygsamma höjder.   

Den mångomtalade mångfalden av etnicitet i klassrummet blir inte heller tillräckligt bemött från lärarhåll - men det är samma sak där, att det mest givna inte alltid ger det bästa resultatet. Varför skulle inte den som kommer från ett annat land kunna hitta sin samhörighet i någon svensk författares outsiderskap - alla författare skriver från ett utanförskap, från något som det är lätt att identifiera sig med för den som tycker sig befinna sig utanför.

I DN står det att det är överraskande med Anders Olssons inval i Akademien: inte för mig, som tycker att han är en fin läsare, som skriver nästan perfekt svenska. Även om han i första hand skriver kritik har han gett ut flera förbisedda diktsamlingar, och med så många poeter sittande där vore det väl skam om inte nobelpriset kunde gå till en poet någon gång. Till skillnad från Malte Persson ser jag det inte som ett problem att Olsson står för en liknande litteratursyn som Engdahl; att KRIS-gruppen blir representerade betyder bara att de som skakade på huvudet åt dem då hade fel. Akademien är inget fotbollslandslag, där en förbundskapten måste tänka på att hitta balansspelare: låt det bli platsen för de duktigaste, så lyckas de nog tillföra både bredd och skärpa. Hellre de skarpaste knivarna i lådan ändå - - -     

Somliga dagar känner jag mig lite queer, och då gör jag knäppa saker som det här testet som avslöjar vilken Jane Austen-hjältinna jag är: det blev för min del Elizabeth Bennet:
"You are Elizabeth Bennet of Pride & Prejudice! You are intelligent, witty, and tremendously attractive. You have a good head on your shoulders, and oftentimes find yourself the lone beacon of reason in a sea of ridiculousness. You take great pleasure in many things. You are proficient in nearly all of them, though you will never own it. Lest you seem too perfect, you have a tendency toward prejudgement that serves you very ill indeed."

I tried the "Which Bret Easton Ellis Hero Are You"-quiz and failed - - -

Verklighetsflykt - - -

När skoldebattörer tar upp det förskräckliga uttrycket "det vidgade textbegreppet" menar de förstås aldrig de filmer som gjordes av exempelvis Marguerite Duras eller Mai Zetterling, eller Fassbinder eller Lindsay Anderson, eller ens Jane Campions Pianot - för att inte tala om den film Robert Bober gjorde tillsammans med författaren Georges Perec 1979, Ellis Island. Nä, det som ska studeras är dramaturgin i Hollywoods krigs- och katastroffilmer, och om det inte bara är tillåtet utan också uppmuntras att studera litteratur som är flera tusen år gammal, ska filmen helst vara högst ett eller två år gammal.

Nu har Modernista gett ut den lilla skrift Perec skrev till filmen om den symboliska och tidigare bokstavliga inkörsporten till Amerika, den konstgjorda ön Ellis Island, och som vanligt ser boken ut som ett litet konstverk: Magnus Hedlund har översatt, och poeten Helena Eriksson har skrivit ett efterord. Det räcker med att kasta ett getöga på författarbilden för att fatta att här har vi då litteraturens egen professor Balthasar: när jag tidigare har försökt läsa hans gedigna romaner har jag tappat intresset ganska snart, men jag har fortsatt, vilket är mer än man kan säga angående den nyligen döde Alain Robbe Grillet, vars böcker jag varken sett eller öppnat.

Ön är både icke-plats och anti-plats, ett ställe för ingen och för alla, där knappt någon avvisades innan de efter en halvdan granskning skickades in i det förlovade landet. Perec, excentrikernas excentriker snarare än författarnas författare (eller läsarnas), arbetar helst med begränsningar, och det mest kända exemplet är förstås romanen utan 'e', franska språkets viktigaste vokal, Försvinna. Här skriver han en slags språkmaterialistisk poesi, torra sakliga konstateranden, som sällan får texten att lyfta eller glimra till.

Ön är också en flott symbol för litteraturen, och som metafor har den flitigt utnyttjats, allt sedan John Donnes genialiska och komplexa bild, "No man is an island". Spöklikt tom ter sig ön i sin försvunna funktion när Perec beskriver den. Med inlevelse skildrar han de anländas vedermödor, om än på ett mer sparsamt språk än säg Vilhelm Moberg gjorde. Perec visste en del om att känna sig utanför, som fransman med polska föräldrar; men som författare befinner du dig ändå alltid utanför, och språket är alltid din exil, aldrig någon trygg plats som stillar det bultande jagade hjärtat: du har svikit genom att vara annorlunda.   

Ellis Island blir i Perecs europeiska ögon "en fabrik som framställde amerikaner". Hans redovisning är som sagt torrt hållen, en redogörelse för faktisks omständigheter. Det blir en del tröttsamma fakta, kring hur många miljoner som kom från det eller det landet, invandrade (men ingen gick, alla åkte väl båt) till Amerika, och den statliga inkörsport som var i funktion mellan 1892 och 1954.  

Att ön i folkmun och på många olika språk kallades "tårarnas ö" är inte särskilt förvånande, och lite kliché-artat: säg den stad som inte har en "suckarnas bro", eller lärarhögskola som inte har en "suckarnas gång" som leder till skrivsalarna - men i Umeå fanns det åtminstone substans bakom klichén, då det nedlagda fängelset passande nog redogjorde som lärarhögskola, och suckarnas gång, belägen flera våningar upp i den gotiska byggnaden, var en gammal passage för fångarna.  

Bara under de senaste tio åren har de små förlagen skänkt oss ett överflöd av Edgar Allan Poe, och det får stanna vid en stilla undran så länge: hur många gånger kan en författare egentligen hålla på att introduceras, och säg mig den som fortfarande väntar på att upptäcka Poe. I alla fall, efter Vertigos utsökta novellurval, ellerströms fantastiska dikter och essäer, för att inte tala om h:ströms magnifika kompletta noveller, har vi här Bakhålls förlag med en liten volym, översatta av Måns Winberg: fyra kända noveller, dikten "Korpen", samt dess tillhörande poetik, "Kompositionens filosofi". Peter Glas har skrivit ett ganska fylligt och tendentiöst efterord.

För att börja med novellerna - var annars - utger de självfallet fina exempel på Poes särart, och jag har inget att invända mot översättningen. Poes febriga jagberättelser tas väl om hand här, och det är fint att återstifta bekantskapen med en sådan humoristisk skatt som "Ett fat amontillado", där det svårt att uppfatta den olycksalige Fortunato som annat än någon som gjort livet surt för Poe, som här tar en gruvlig och listigt iscensatt hämnd.

Fortfarande är Poe något av ett svart får för amerikanska kritiker, vilket ter sig ännu svårare att förstå då man tar del av den bredd som föreligger i de samlade novellerna h:ströms gav ut nyligen, där det fanns åtskilligt utrymme för det fantasifulla och bisarra: jag väntar nu med spänning på att fler av hans essäer och litteraturkritik ska översättas, för att en gång för alla nyansera bilden av honom som enbart skräckförfattare.     

Poe är skicklig på att upprätta ett skenbart förtroligt tilltal: "Låt mig för tillfället få kalla mig William Wilson", inleder en av dessa kända noveller - bara ett par månader efter Poes dödsfall skriver Herman Melville den mångtydiga inledningen till Moby Dick: "Call me Ishmael." Denna Poes bästa dubbelgångarnovell avslöjar åtskilligt om hans självförakt: fasan består i upptäckten att det finns en till, lika djävlig person. Jagberättarens försäkran att det är den andre - "han" - som imiterar honom klingar allt mer ihåligt.

Men om novellerna är troget återgivna finns det tyvärr desto mer att klanka ned på angående översättningen av den mjuka prosodin i dikten "The Raven". Viktor Rydbergs var inte ens den förste som översatte den, men efter hans inkompetenta översättning har åtskilliga andra tagit sig an den, med ganska blandat resultat: överlägset bäst tycker jag att Sven Christer Swahn lyckades (2001), men Winberg gör här ett tappert försök; tyvärr förgäves. En av diktens många finesser är hur Poe ofta ger tredje raden ett inrim i rad fyra, något Winberg helt negligerar.   

En av diktens många grundläggande principer är hur slutradens "nevermore" samspelar med "nothing more", varför det i en översättning inte räcker med att slå sig till ro med att få till "aldrig mer"-raden, utan även "nothing more" ska rimma på "mer". Tyvärr visar Poe i sin poetik att han strävade efter det mest klangfullt melankoliska ljudet, ett utdraget 'å', till sin rad, och detta tappas bort i de svenska översättningarna. Det allra värsta tilltaget i den här nya översättningen av "The Raven" är ändå att sista raden är passiv, och hela diktens innebörd slås omkull när den som här ges aktiv form: "Min själ [...] ska jag höja" betyder något helt annat än "And my soul [...] Shall be lifted".    

När drottningen säger att hennes favoritskådespelare heter Margareta Skoog avslöjar hon inte bara sitt vanliga förakt för alla som någonsin har uppträtt enkomt för henne och hennes man vid olika galor och jubiléer och födelsedagskalas: där har hon suttit uttråkad och längtat bort, totalt ointresserad av vad som försiggått framför henne, och vem artisten, sångaren, skådespelaren har varit. Det är ett hån mot Margareta Krook, en av de mest suveräna skådespelare det här landet har haft, en människa med gudomlig talang och storslaget tonfall: detta reduceras du till när de kungliga upplåter sin stämma. En kontamination, säger du? I sin ängslan över att vara till lags tänkte hon inkludera även Ulla Skoog. (Eller tänkte hon rentav på Helge Skoog? Han har åtminstone framträtt på Dramaten, men jag vet inte om Ulla S. har gjort det.) Ja - som hämnd tycker jag att nästa gång Victoria kräver att Martin Stenmarck ska sjunga för henne ska vi skicka Ingemar Stenmark i stället, han kan stå för underhållningen, det blir säkert roligt. Öga för öga - - -  

Tack vare radioprogrammets omsorg har jag tillbringat tid med skotskan (eller walesiskan eller ännu mer nordirländskan) Maggie O´Farrells roman Du visste aldrig att jag fanns, en försvenskning av originalets lite mer poetiska titel The Vanishing Act of Esme Lennox, en till det yttre trivsamt fridfull bok - men ack ändå, jag har haft mer angenäma stunder än i O´Farrells sällskap.

Dåtid och nutid växlas friskt i den här presensberättelsen om Iris, som får en tidigare okänd gammelfaster på halsen, Esme (Euphemia), som har vistats på mentalsjukhus i sextio år, trots att hon förefaller vara fullkomligt klar i knoppen, bara så där charmigt halvexcentrisk som kvinnor i en viss ålder alltid är i romaner skrivna av kvinnor. Galen? Nä, hon blev våldtagen som femtonåring, och det fick henne inlåst i sextio år. När Iris får telefonsamtalet som upplyser om hennes existens reagerar hon inte, trots att hon har samma efternamn som farmoderns flicknamn.

Boken är trist nog förutsägbart skriven, enkel och lättsmält. Översättaren har inte orkat ge språket svensk dräkt, utan låter engelskan skina igenom mest hela tiden. Alla pratar uppstyltat, överdrivet. Svägerskan Fran är en karikatyr, som introduceras i berättelsen enbart för att Iris ska få tillfälle att förlöjliga henne och driva med hennes otrevligheter. Det gör inte Iris direkt mer sympatisk, heller: snarare blir hon ett elakt tecknat porträtt av en fanatisk och humorlös fjant som föraktar någon som inte delar hennes faiblesse för second hand-kläder.

Dialogen är parodisk, och ger utrymme åt rynkade pannor, bekymrade miner, talande gester, övertydliga ögonkast och teatraliska pauser, illustrerade av de tre punkterna ... Läsaren blir ständigt underskattad, för allt ska förklaras - helst två gånger, så att också lilla tant Elsa begriper. Författaren manipulerar, vill att vi ska se Iris som en omtänksam figur, men hennes intresse är spelat, påklistrat och falskt.      

Det förutsägbara visar sig till exempel när Iris tar med sig Esme från otäckingarna vid mentalsjukhuset, till ett härbärge som visar sig vara så sunkigt att man som läsare utbrister "ja men ta henne därifrån nån gång då" flera sidor innan Iris gör detta. Och så här är det hela tiden: en situation målas fram, bara för att man som läsare ska dra dessa enkla slutsatser: det är hemligheter som ska avslöjas, dolda familjeband, incestuösa kopplingar mellan Iris och hennes skumme plastbror Alex. Men mest handlar det om Esme, en kvinna som är irriterande i all sin förnumstighet.

Här hade kunnat sägas intressanta och värdefulla saker om inspärrning och institutionalisering, men författaren trollar bort detta med sitt idylliska jolm. Hela berättelsen är märkligt stillastående, och förlagets utlovande av bladvändare (de använder det mindre lyckade ordet "page-turner") går om intet: det är sövande och bedövande läsning, och vore det inte för att man blir så irriterad skulle behållningen vara obefintlig.

När Ulla Danielsson översätter J.M. Coetzees roman Ett dåligt år gör hon det förstås i stort sett förtjänstfullt, men det är en sak som förbryllar mig. Coetzee citerar ett ganska långt stycke ur en av Borges mer bekanta berättelser, "Funes med det goda minnet": dock gör översättaren sig inte omaket att leta upp Sun Axelssons översättning, vilket hade varit kutym - i stället direktöversätter hon den engelska översättningen som Coetzee använt (en illustration till uttrycket att gå över ån efter vatten, för det hade förstås varit bättre om hon utnyttjade den tillgängliga svenska översättningen av spanskan, i stället för att låta spanskan först vandra genom en engelsk översättare innan den hamnade på svenska). Det är dessutom James E. Irbys gamla översättning Coetzee har använt, när det finns en färskare och mig veterligen bättre översättning av Andrew Hurley: eftersom jag inte läser spanska har jag inte gjort en jämförelse, men jag har läst Hurleys Borges-tolkningar, och de är överlägsna de svenska översättningar som har gjorts. Att Danielsson gör så här med exempelvis Coetzees citat ur en engelsk översättning av fransmannen Jean-Pierre Vernant är en helt annan sak, för hans bok finns troligen inte på svenska. Detta har knappast med rättigheterna till Borges verk att göra, även om jag har förstått att det är en snårig affär, nästan värdig en av hans egna fiktioner - - -   

Det var förstås aldrig min avsikt att chikanera bibliotekarierna, när jag ett par gånger här påpekat deras beteende mot mig. Värre än så, jag har varit lögnaktig. I själva verket har bibliotekarierna visat stort tålamod, varit vänliga, milt för att inte säga överseende leende, tillmötesgående. De har varit snälla. Inte en gång har de suckat, utan de har varit hjälpsamma, professionella, yrkeskunniga: en prydnad för sin kår. Mina ord om dem har varit barnsliga, omogna, ogenomtänkta. Nu vet jag bättre. Därför tänker jag bära den här knappen hela dagen i dag, som offentlig botgöring. Jaaa, eller ... jag tänkte, men eftersom jag inte får hysa åsikter i min yrkesroll ... Och så skulle det kunna uppfattas som nördigt om jag visade för någon att jag är intresserad av böcker - - -  

Med risk för att låta som någon som sagt detta förr (och när gör jag inte det, säger du?): i går damp bokreakatalogerna ned, och dessa är förstås snabbt genombläddrade - för vad är vitsen med en bokrea? Böcker kan köpas billigt året om. Och de böcker som får de prominenta platserna i katalogerna torde alla redan ha minst ett exemplar av, för visa mig den svenska människa som vid det här laget inte har skaffat sig Stieg Larssons deckare. Jag hittar inte en enda bok som jag tänker köpa.  

Den knepige författaren J.M. Coetzee har skrivit ännu en knepig roman, Ett dåligt år, en bok som inte går att bli klok på, eller känna sig färdig med; skickligt tar sig berättarrösten - här berättarrösterna, eftersom boken är skriven i tre skikt över sidan (något liknande företog sig Lars Jacobsson häromåret) - in i läsarmedvetandet. Överst har vi en essädel, skriven av författaren, med initialerna "J.C.", och sedan följer hans kommentarer till vardagslivet, och så småningom även kommentarerna från föremålet för hans dunkla begär, den unga snygga kvinnan som fungerar som hans sekreterare: renskriverska, redaktör. Hon är fullständigt medveten om sin egen attraktionskraft, liksom mannen är medveten om bristen på sin.

För här har vi den gamla vanliga gubbsjukan igen, tycks Coetzee vilja säga. Författaren må vara fem år äldre än han själv, men han har åtminstone skrivit en bok med identisk titel som Coetzee. Vad kvinnan Anya skriver rent är essäer i brännbara, tabubelagda ämnen, döpta efter den kollektion Starka åsikter Nabokov lät ge ut i eget namn 1973. Essäerna är formidabelt skrivna, fulla av den briljans vi känner igen som Coetzees särmärke.

Vad som sker är alltså att han i tvättstugan av alla ställen ser Anyas bakdel, använder list och kanske lite lögn för att locka henne att hjälpa till med renskrivning. På köpet blir mannen i hennes tillvaro, Alan, svartsjuk och fasligt intresserad av mannens pengar: men den som väntar sig en Postmannen ringer alltid två gånger (eller nåja, E-postmannen ringer...) får vänta förgäves, för Coetzee följer inga upptrampade spår.

Essäerna är skrivna på det där förrädiskt vilsamma sättet Coetzee gjort till sitt eget. Han diskuterar etiska frågor, passar på att läsa lusen ur fiender, göra upp oförrätter: alltihop i nästan eget namn, tar han hämnd på världens orättvisor. Kvinnan vill att han ska överge sina trista ämnen, politiken, och koncentrera sig på vardagligheter, skriva om fåglar - ett nålstick mot Coetzees egna kritiker, förstås, som uttråkade läser hans politiska prosa, och längtar efter smaskigheter från privatlivet: "då så", säger han med den här finurligt konstruerade romanen, "här har ni, men på mina villkor". Samtidigt ger hon röst åt självkritiken, en irriterande påminnelse om författarens dåliga självkänsla - och den är riktigt dålig, förstår man, då han vid ett tillfälle ger sig själv namnet Homais!

Det blir förstås inte helt lätt att följa tråden (trådarna), med tre överlappande berättelser. Men det är mödan värt. Även om Coetzee alltså inte vill skriva en roman noir, finns det onekligen thrillerinslag i denna roman. Essäerna överskuggar ändå intrigen, och dessa bärs av indignation över förtryck, och behärskat ursinne mot bland andra Bush och Blair. Att en text försvarar Pinters famösa Nobeltal blir extra intressant, då Coetzee både sanktionerar det och döljer sig bakom berättarjaget, "Señor C", liksom han tidigare tillåtit sig åsikter i Elizabeth Costellos namn.     

Intressant är också att följa spelet mellan den åldrige skröplige författaren och den unga rovdjursaktiga kvinnan: vem påverkar vem, och vem utnyttjar vem? Det tål att sägas att C är en otrevlig prick, att hans politiska åskådning i bästa fall kan beskrivas som "pessimistisk, passiv anarkism", och att romanen om honom är en av Coetzees bästa: den är fullkomligt omtumlande, och uppfyller med råge hans egna ord om Dostojevskij och Tolstoj: "Genom att följa deras exempel blir man en bättre konstnär, och med bättre menar jag inte skickligare utan etiskt bättre. De tillintetgör ens mer orena pretentioner, de gör att man ser klarare, de gör en bättre rustad."  

På de flesta ställen gäller att du är oskyldig till motsatsen bevisats, men på skolan gäller andra regler. En av de nyare kollegerna, H, dristade sig att kalla sig 'novis' inom ämnet lokalhistoria, vilket fick en mer rutinerad kollega, H, att ställa till med ett improviserat förhör: sannerligen om det inte är på skolan som devisen gäller att du är kunnig tills motsatsen bevisats (jag har trott att det var tvärtom). Den enkla frågan, kan jag tillägga, var alldeles för svår inte bara för kollegan, utan också för mig, som inte ens har nått novisnivån i lokalhistoria. Sedan fick jag höra att ett dokument kring utvecklingssamtal cirkulerar, som stipulerar att vi ska utföra en "hetsbedömning" av eleverna: tyvärr visade det sig vara en freudiansk felskrivning - "helhetsbedömning" ska det vara. Äsch - - -   

Så fick jag äntligen möjlighet att se Anton Corbijns efterlängtade Control, efter att ha vidtagit drastiska åtgärder, och då visar det sig att filmen är allt man kan önska sig, om inte också lite till. Den bygger så klart starkt på Deborah Curtis bok Touching from a Distance, och porträttet av Annik är ensidigt och färgat av svartsjuka (kanske därför hittar Deborah i filmen hennes namn och telefonnummer skrivet på skivfodralet till "Join Hands", lätt Siouxsie & the Banshees sämsta skiva). Jag gillar hur det apokryfiska skämtet managern Rob Gretton utsätter Ian för efter hans första epilepsianfall: "Det hade kunnat vara värre - du hade kunnat vara sångaren i The Fall" blir ännu roligare när skådespelaren Sam Riley spelade just Mark E Smith i Winterbottoms 24 Hour Party People, eller att Corbijn själv gör en minimal Hitchcock-cameo genom att låta ett av sina fotografier av Ian Curtis förekomma i filmen. En film för de redan invigda, de som sitter och ler initierat åt dessa interna referenser? Tja, filmen lyckas ändå inte säga något vettigt om orsaken till självmordet, bara att dessa sista fem minuter är så oerhört olidligt dystra att jag sitter och väntar på ett alternativt slut, en deus ex machina som ska komma in och rädda honom från den låsta situationen. Men det är förgäves. Det är en märklig sordin som har lagt sig över hela filmen, och jag måste faktiskt säga att Riley är suverän i rollen som den komplicerade och på många sätt obehaglige och osympatiske sångaren. Mer och mer försvinner illusionen att det bara är film, och du vill ta dig an hans förtvivlan, som så lätt kanaliserades i de svärtade sångerna. Nä, jag kommer aldrig att gå på det där snacket om att de var glada gamänger "egentligen" (filmen gör ingen stor sak av det legendariska turné-buset som bandet gjorde sig skyldiga till), för det är svårt att argumentera mot ett självmord: för mig är deras musik outsägligt depressiv snarare än deprimerande, men framför allt utåtriktad och kraftfull, lika vacker som den är mörk. Filmen lyckas åtminstone visa varför det fortfarande är legitimt att lyssna på Joy Division, och alltid har varit det, oavsett vad din kompis säger om Van Morrisons och Bob Dylans överlägsenhet. 

Lärare har som sin facktidskrift en liten publikation som heter Skolvärlden - i senaste numret läser jag en intervju med Olle Josephsson, från språkrådet: jag har goda minnen av Josephsson som språkvårdare - alla som har läst Nordiska språk vid universitetet har läst hans artiklar med nöje - men här säger han att det är förkastligt med undervisning på engelska på svenska skolor, för det leder till fördumning. Där ser ni, IB-elever, vad svenska skolan utsätter er för: ni blir dumma, och era kunskaper blir ytliga. Förmodligen avses även att er svenska blir undermålig, torftig och anglifierad. Ja, sedan får ni se vad som händer när ni kommer till universiteten, om lärarna där a) lägger huvudena på sned och beklagar att ni är så dumma, eller b) ler förtroligt och tycker att ni har ett försprång jämfört med de elever som gått något av de nationella programmen. Skriv och berätta vilket alternativ som stämmer. I tidningen läser jag även om lärare som bloggar. Deras exempel har tre gånger färre besökare än jag. Men jag bloggar inte om skolan? Jo, indirekt gör jag det, ständigt.  

Jag är lovligt byte för mardrömmar när jag är ledig från skolan, och med nöd och näppe tar jag mig ur en mardröm om Hannibal Lecter, något som inte hör till vanligheterna. Nä, jag mumlar tyst för mig själv innan jag somnar: "Wittgenstein ... Heidegger ... Zurbrigge ..." för att ha något att skryta med, men jag hamnar alltså med trashiga Lecter i stället. Han påminde mer om Brian Cox än Anthony Hopkins, och var så beskedligt vanlig att jag skulle ha passerat honom på gatan och obekymrat vänt ryggen åt honom, om det inte vore för att han satt mellan två bastanta poliser, med en tredje strax intill. När jag kutade runt i drömmen som en fjant var han aldrig riktigt nära mig, utan jag tog mig fram i oländig skogsterräng med magnifikt höga träd, hela tiden med känslan av att han var flera kilometer bort, men säker var jag aldrig.

Nå, vad ser jag då i morgontidningen, om inte en artikel om psykopater, med en bild på Hannibal Lecter. Förmodligen är psykopatbegreppet, som hade sin storhetstid på 90-talet, på väg bort, eftersom det är så diffust, och knappast vetenskapligt säkert, vilket krimprofessorn Magnus Hörnqvist visar: "Psykopater är varken riktigt sjuka eller riktigt friska. Denna osäkerhet har gett psykologerna möjlighet att botanisera fritt med sina diagnosverktyg, i den gråzon som öppnats mellan friskt och sjukt." Dessutom fick det, likt andra ord, utstå en inflation, som har gjort det överflödigt - då var och varannan kan kvalificera sig. Men då behöver vi en annan term, eller snarare ett annat analysverktyg.     

Vi har kommit till del fyra i Kafkabreven, suveränt översatta av Hans Blomqvist och Erik Ågren. Dessa brev är tillkomna mellan mars 1914 till augusti 1916, en intensiv period för författaren både personligt och litterärt: en uppbruten förlovning är visserligen nästan vardagsmat för Franz, men det är under den här tiden Kafka skriver Processen. Denna brevboks titel är som vanligt exemplariskt fyndig: Nu återstår bara att spetsas på pålar, en rad från det allra första brevet, då Kafka kommenterar sitt frieri till Felice Bauer. Hur mycket han skämtar är svårt att bedöma, då vi har att göra med en herre som är spjuveraktig även i sina dystraste stunder.

Leif Zern ondgjorde sig nyligen i DN om svenskarnas hämmande fascination för Strindbergs privatliv, men jag vet inte ärligt talat om inte Kafka ändå blir ännu mer tolkad utifrån premisser som dikteras av hans biografi: men det är också svårt att tänka bort Kafkas privata bekymmer, som i så hög grad färgar av sig på allt han skriver, och dessa brev- och dagboksutgåvor som ingår i Bakhålls utgivning av de samlade skrifterna, bidrar förstås till att göra författaren allt mindre privat, exempelvis genom att han inte tycker om att se sitt namn i skrift (minst sagt en delikat neuros för en författare!), som en liten förklaring till varför han inte signerar sina brev med sitt fullständiga namn: därför skriver han intressant nog under med "Franz K.", liksom han i förbifarten - apropå just Processen - skriver att han är "mer förödmjukad än en hund".

Det biografiska intresset inför forna storheter har tagit sig oroväckande proportioner, kan tyckas: en bok om en författare riskerar ödet att bli läst av fler än de som läser en bok av densamme, och jag misstänker att Kafka inte är tillräckligt läst i vårt land; han tillhör de författare som omnämns desto oftare, men jag skulle tro att många använder honom som en klassmarkör - ett sätt att visa kulturell tillhörighet - och att författaren blivit mer av symbol än levande i diskussionen (alla referenser till honom är vaga, ytliga: ett öde han för övrigt delar med Nietzsche, ännu en klassmarkör).

Varför annars läsa? Jo, i kärleksbreven är han författare, och det är stor skillnad mellan breven till Felice och breven till väninnan Grete Bloch: han snärjer in sig när han ska förklara sin kärlek, som en konstnär som målar lager på lager på lager, av täckande ord - "Själva skrivandet förleder oss ofta till felaktiga slutsatser. Meningarna har sina egna lagar som man inte kan sätta sig över." Det är som ett överjag som bevakar honom, och inte tillåter pennan att slinta, när han uttrycker sig om kärlek: ändå innehåller ett långt brev till Felicia från 1-2 nov 1914 ovärderlig självkarakteristik.

Samtidigt är Kafka knappast den sortens författare som tas ned på jorden av att exponeras i all sin vardaglighet: han är redan där. Till lustigheterna hör att han mindre än tre månader innan Förvandlingen publiceras tillbringar några veckor på ett sanatorium som heter "Frankenstein", samt hans valhänta hantering av de moderna tingesten telefonen. Det är också intressant att följa hur Ottomar Starkes illustration till Förvandlingen växer fram utifrån Kafkas direktiv.

Kafka visste allt om både sömnlöshet och huvudvärk, varför hans bekymrande frågor kring Gretes huvudvärk ter sig ömt omvårdande. Att läsa brev där ena partens bidrag saknas kan leda till frustration, men som om Kafka vore medveten om vår framtida frustration tolkar han adressaten åt oss, analyserar dennes ordvändningar. Hans temperament växlar mellan ömsinthet och förebrående. Bilden av en försiktig general framträder, mer oroad än orolig.

Nick Caves videor har nästan alltid varit sorgliga historier, dåligt filmade och dåligt klippta, billiga och taffliga - men det finns lyckligtvis undantag, som denna enkla upptagning av "(Are You) The One That I´ve Been Waiting For", en av de bästa låtarna från den underskattade "Boatman´s Call"-skivan. Det jag gillar mest med videon är hur cool den snyggt klädde Blixa ser ut i bakgrunden, där han står och ömsom smeker sin gitarr och ömsom blänger ilsket mot sångaren som inte låter honom spela ett enda ackord - eller vad det heter när denne oortodoxe gitarrist hanterar intstrumentet (The Bad Seeds är märkligt frånvarande från skivan, som känns som en soloskiva från Cave): en uppenbar protest.  

Men när jag försöker läsa Planetariet av Nathalie Sarraute ger jag upp efter bara några sidor: visst är det intressant, men inte tillräckligt. Jag stör mig på stilen, och det är fullt möjligt att om jag nu, vid min ålder, stötte på okänd författare vid namn Virginia Woolf skulle bli lika störd - kanske det är en förutsättning, att jag var så ung när jag började läsa Sarrautes andliga moder. Strunt samma: det tog mig många år att försonas med Woolf, om jag får några år på mig kanske jag kan läsa Sarraute med någon slags behållning. Åtminstone så här i efterhand förefaller hela den där inre monolog-grejen som ett maner, i Sarrautes händer i alla fall.

Ned i det spindelvävsbeklädda magasinet skickar jag bibliotekarien, för att hon ska plocka fram två bortglömda böcker av Nathalie Sarraute, en författare som ändå återuppväckts på senare tid, genom nyutgåva och artiklar i pressen - fast bibliotekarier har förstås annat för sig än att följa den typen av efemära händelser. Jag börjar med den hypertunna Tropismer, Sarrautes debutbok från 30-talet, och grips av det paradoxala i en attityd som vänder ryggen åt litteraturen samtidigt som den uppvaktar den, med flera referenser till klassikerna. Den förklenande etiketten "den nya romanen", som blivit det stående epitetet för Sarraute, lossnar lätt när jag läser den här lilla volymen med texter som rör sig i gränslandet mellan noveller och kåserier. Texterna handlar om disparata människor som gör olika saker av vardaglig karaktär, och på den omskrivna ytan händer inte mycket, knappt därunder heller. Det är anti-dramatiskt. Sarrautes sätt att skriva har ofta jämförts med Virginia Woolfs, men utifrån dessa tropismer känns det som en lite överdriven sammankoppling. Att läsa dessa blygsamma betraktelser - meditationer - känns sällsamt uppfriskande, även om jag sällan fattar vad som sker förrän det redan har skett. I ett sammanhang skriver hon om en kvinna med giriga fingrar, som lyckats gräva fram "tingens verkliga värde", och dessa typer ges de ej så smickrande klassificeringarna 'sniglar', 'parasiter', 'blodiglar', som äckligt nog smetar ned litteraturen "med sin äckliga förståelse". Där finns en träffbild för oss alla att identifiera oss med, vi som läser med pennan i handen, som det brukar heta.

Svt skickar några superhjältar till lärare för att rädda några arma elever på Johannesskolan, och det första programmet innehåller väldigt många frågetecken: 

a) är eleverna så dåliga som de vuxna säger, eller bara omotiverade?

b) är det bara läraren som ska prata på lektionerna även fortsättningsvis?

c) ska Leif Andrées myndiga röst göra oss imponerade, när det enda vi tänker på är hur han mobbades av högstadieelever när han spelade gympalärare i Kaninmannen?

d) uppför sig eleverna bättre enbart för att kameran är närvarande?

e) vad är telefonnumret (jag menar e-postadressen) till den pedagogikprofessor som sa att lärare inte brukar vilja släppa in vuxna i klassrummet?

f) eftersom grundskolan per definition är studiefientlig: kunde de verkligen inte hitta en klass med sämre studiemiljö än detta? de här eleverna lyssnade, satt stilla, och betedde sig inte alls som mina klasskamrater, och har jag förstått många nior fortfarande gör.

g) var fanns datorerna, power point-presentationerna, Internet?       

Det finns åtskilliga samlingar sedan tidigare med både Morrissey och The Smiths, och bäst och mest umbärliga av dem är förstås de som innehåller singelbaksidorna, även om dessa är frustrerande okompletta. Att lyssna på Morrisseys nya "Greatest Hits" är en besynnerlig upplevelse, eftersom den nästan uteslutande innehåller låtar från 00-talet, och av tre utlovat nya låtar finns bara två, de jämntjocka "All You Need Is Me" och "That´s How People Grow Up". Som vanligt är det som om han tiggde om negativ kritik, genom att återutge så mycket färskt material (jag misstänker att den som till äventyrs börjat lyssna på Morrissey från och med "You are the Quarry" behöver lyssna mer på "Viva Hate", "Your Arsenal" och "Vauxhall and I"), och vad jag ser i framtidens digra sköte är ett suveränt nytt album senare i höst, som kommer att täppa till truten på alla som skriver illa om honom nu. Allt kommer att bli som vanligt.

Att förlåta Jesus är en sak, men Morrissey?

Utsökt formgiven, med passande nattsvart omslag och titeln med glödande röda bokstäver, hittar jag spanske poeten Antonio Gamonedas diktsamling Förlusterna glöder, översatt av Ulf Eriksson och Magnus William-Olsson, skickliga poeter och erkänt skickliga översättare båda två. Jag gillar att de tar sig an en hel bok av denne författare, och inte gör som brukligt, översätter ett urval.

Det är vanligt med tvåspråkiga utgåvor, här hittar jag det något ovanligare, att dikterna vänds mot det tomma arket, som en påminnelse om vad som är förutsättningen för varje skriven dikt: den skräckinjagande olycksbådande vita tomheten. Denna samling utkom 2003, översättarna skriver att Ganomeda är "mellanrummens och motströmmens poet", men det är ord som kan gälla för nästan samtliga poesins utövare, att de är inblandande i ett arbete som visar släktskap med både osynligheten och motståndsarbetet.

Enligt Ganomeda själv skriver poeten inte ens litteratur, eftersom det inte är fiktion: poesin skildrar inte, utan bara är (för övrigt en tanke han långt ifrån är den förste att ha, det började troligen med Mallarmé, som skrivit något liknande). Ändå uppehåller sig Ganomeda gärna vid en igenkännbar verklighet, och låter våldet och tortyren från inbördeskriget 1936, då han var i femårsåldern, utgöra ett obearbetat trauma, som flitiga referenspunkter i dikterna.

Att han blivit gammal innebär att han bjuder in den obligatoriska dödsnärvaron, men han låter förlusten och glömskan bli huvudteman. Han uppehåller sig vid det som lämnar honom, exempelvis förståelsen, och banar väg för försök till kompromissartade förlikningar med tillvaron. Han skriver biografiskt, och blir barnet som maktlös bevittnar hur världen gungar osäkert. Livet i sin fulla existens ersätts av ingenting. Vi lever i en vinstfixerad värld, där ingen plats lämnas åt misstag, vill Ganomeda mena. Poesin kan bli motvärlden, och denne spanjor skriver en omtagningarnas poetik.

Dikterna försöker ändå bli transcenderande, genom att sträva efter att överge sig själv, bli någon annan, i en efterlikning av Rimbauds berömda credo. Men det är alltid glömskan som får det sista ordet: det är en orättvis och ojämn kamp. Tankar och lidelser begravs i det stora försvinnandets flod, och en ny sorts verklighet visar sig bakom tingen.    

Vi får slå oss till ro och nöja oss med ovissheten. Så kanske bokens budskap kan sammanfattas. Metaforerna kan erinra om de stillsamhetens ögonblick Tranströmer så duktigt kan beskriva, och Ganomedas slutord, när han nått fram till inget annat än: "I varje fall är nu // den enda visdomen glömskan" får mig att se framför mig slutmetaforen i Tranströmers prosadikt "Madrigal": "Jag har examen från glömskans universitet och är lika tomhänt som skjortan på tvättstrecket."

Jeffrey Eugenides, författaren som välsignat sina läsare med två ypperliga romaner, The Virgin Suicide och Middlesex, har sammanställt en antologi med kärleksnoveller, och det verkar vara ett fint urval, med förväntade storheter som Faulkners "A Rose for Emily" och Nabokovs "Spring in Fialta", och Eugenides drar en korrekt slutsats när han läser om den senare: "[it] reminded me how much better Nabokov is than everybody else". Han har skrivit vad som verkar vara ett långt förord till sin antologi, och The Guardian har den goda smaken att publicera det.

Den ärkebrittiska litterära tidskriften Granta köptes upp 1979 av amerikanen Bill Buford, och sedan dess har den förblivit ett nödvändigt gott för den som vill veta mer om färskare engelskspråkig litteratur, bland annat med sina "best of young British (/American) novelists"-nummer. Nu har tiden kommit för nummer 100, vilket firas med ett drygt 350-sidigt nummer, med en gästlista som innehåller många av de författare som gett tidskriften dess karaktär. Här finns den allt mer vitale Julian Barnes med en nyskriven kort novell, Martin Amis med ännu en tirad om islamism - märkligt ändå att han nu skriver så segt och tråkigt - Jayne Anne Phillips, Doris Lessing, ett märkligt tamt operalibretto av Ian McEwan (jag tror att operapubliken kommer att skratta mer än de gråter, harkla sig mer än de buar, när denne självupptagne överskattade britt ännu en gång tar sig själv på för stort allvar), men också en fin novell av den vidunderligt skicklige Alan Hollinghurst, vars roman Skönhetslinjen fick så njugg kritik i det här landet. Här skriver han om ett omaka par som semestrar i Rom, och lyckas redan i första stycket ge en utmärkt karakteristik av protagonisten Clive, när hans yngre kamrat föreslår att de ska gå på disco i Rom: "Oh, God, thought Colin. Surely we´re not going to Rome for discos. Though with a tiny part of himself he thought it might be rather thrilling to come back having gone to one". Novellen är förstås lika rolig som den är sorglig.   

I ellerströms diminutiva lilla serie hittar jag en liten volym dikter av amerikanen Cid Corman, översatta av Görgen Antonsson: Det finns bara en dikt heter den, och har samlat dikter från 1962 till 2004. Det kan tyckas att Antonssons otyg att ge också namnlösa dikter en titel gör våld på den ursprungliga intentionen, när det hade räckt med något så enkelt som en asterisk för att avskilja de korta dikterna.

Ja, dikterna är verkligen korta. Corman strävar efter enkelhet, där hela hans projekt verkar handla om att skriva in sig i en tradition av anspråkslöshet, om än det finns några dikter där läsaren får blåsa bort det damm beatpoesin lagt där, så tjockt att årsringarna nästan kan anas. Beatpoeterna är legendariskt svåröversatta, med sitt idiom så färgat av i lika hög grad Blakes världsfrånvända 1700-talsvisioner som gatans nutidslarmande talspråk: Corman förhåller sig prydligt till denna era, även med sin vurm för det österländska.

En relativism också. Öppenhet och viljan till förståelse präglar dikterna. Han står med baskern i handen och krafsar på poesins port, lågmält klappande. Nyfikenheten och längtan efter närhet till naturen finns också här - en längtan efter att få samexistera med dess kraftfulla krafter; ett liv i självutplåning, driften mot nollexistensen. Corman skriver fram ett jag som gäckar sin ägare, i ett ekelöfskt "i verklighet är du ingen".

Dessa dikter förmår bara glimta till. Det är en gammal uttjatad nidbild att bara de svårmodigaste av själar ägnar sig åt poesin: här finns en förnöjsam poet, som tidigt verkar ha försonats med döden. Ändå kan jag tycka att det mot de senare dikterna, hämtade från 00-talet, kan erinras en atmosfär av mörknad över också hans väg, som om han fick anledning att citera Hjalmar Söderbergs ord, om att "det börjar bli tungt att gå".  

Dikterna har mer karaktär av vardagliga fotografier, snapshots, än planerade målningar. Ett par av dikterna är så korta att sex ord har varit tillräckliga, något att tänka på för de som nu skriver sexordiga noveller till DN:s namn och nytt-avdelning: "Lever / för att / livet / vill det." Inget annat än livet självt fungerar som drivkraft: allt annat är futilt, en gagnlös jakt efter tom måluppfyllelse. Det får även en prägling av dagboksnotiser: ser man på, ännu en dag avklarad, med gnabb med hustrun om vad som ska ätas, det var då för väl, kanske det blir ännu en dag, men om det inte blir det så finns det ingen anledning att hänga läpp.

Cid Corman ingår i ett ganska stort nätverk av poeter, som i trots mot sina blygsamma anspråk ändå ropar: - Det är jag som är poeten! Det påminner om lövet i en av hans egna dikter, som med en väl avvägd blandning av hybris och förvåning utbrister: - Det är jag som är trädet!   

"Indignation är en reflektion, följaktligen en konstlad känsla: den duger bara till att förta ögonblickets ursprungliga, betydligt bittrare smak." Det är Imre Kertész ord, i en av texterna i samlingen Det landsförvisade språket. Essäer och tal, översatta av Ervin Rosenberg, och ett välkommet återupptagande av Kertészutgivningen, som märkligt nog stannade upp något år efter Nobelpriset 2002 - ett pris som han fick som vittneslitteraturens store förkunnare, och här fortsätter han vittna om skammens århundrade.

Enligt Cioran befinner sig judarna "utanför mänskligheten", och det är en definition Kertész bekänt sig till och gjort till sin egen: författaren är statslös, och den här författaren som skriver på det ungerska språket söker hela tiden efter sitt riktiga land. Han är en bortsprungen hund. Under andra världskriget höll han på de allierade, vilka var att betrakta som fienden, då Ungern slog sig samman med nazisterna, och under den fyrtioåriga kommunistiska ockupationen höll han på demokration och kapitalismen, och sågs också då som en förrädare, en fientlig författare. I förordet benämner han de skrivna texterna som 'närmanden' snarare än "essäer", men det är i enlighet med ordets egentliga innebörd: 'försök'.

Åtskilligt har sagts om Auschwitz som Kertész stora ämne, hans enda ämne; det blir en metonymi för honom, men snarare bollplank eller klagomur blir det ett tvångsartat sätt att förhålla sig till det omöjliga, det som inte går att förstå eller ens kunna förhålla sig till. Att berätta om Auschwitz innebär alltid att förminska det, att göra det till en berättelse, och det är hånfullt och förnedrande, och öppnar för osmakliga jämförelser mellan vad som är värst, de nazistiska koncentrationslägren eller den sovjetiska gulagarkipelagen.

Auschwitz är ett våldförande på själva fantasin, också: ett ifrågasättande av vad den kan föreställa sig - människan vid sin yttersta gräns. Det är förstås inte ett mer hoppfullt perspektiv att anta att nazisterna bara var antisemiter i andra hand, och i första hand snarare var skickliga organisatörer. Faran med Auschwitz är att det reduceras till att bli ett skolämne, en plikt, och att det uppmuntrar en indelning i offer och bödel, vi mot dem, som inte gagnar någon av oss arma invånare på den här runda jorden. 

Kertész förevisar en sällsynt blandning av ödmjukhet och självsäkerhet, och tillåter sig att le milt överseende åt den ytliga världens tävlingsinstinktiva representanter. Intressant nog tycker Kertész att ingen ideologi lyckats skapa stor konst, för detta är något som bara tvivlet kan alstra (Johan Staël von Holstein, läser du?): "I vapenskramlet, i smattret av fältrop är ett sjukt eller i varje fall gravt skadat samhälle inte i stånd att formulera, ja, inte ens känna igen sina verkliga problem". Han visar också med skickligt övertygande argumentation varför Benignis Livet är underbart är en bättre skildring av Auschwitz än Spielbergs kitschiga Schindler´s List. 

Beklagligt nog blir några av texterna anonymiserade, då utgåvan i flera fall saknar angivande av utgivningsdatum, publiceringstillfälle eller datum då talet hölls. Ett tal till en jubilerande "Feri" blir också anonymt, då just denne författare väl inte ens finns översatt till svenska? Desto mer välkänd är förstås Sándor Márai, den författare Kertész oftast refererar till - med undantag för Kafka, givetvis - och vars dagböcker borde vara av intresse, med tanke på hur väl hans romaner, exempelvis Glöd, togs emot i vårt land, knappast bortskämt när det gäller översatt litteratur från icke-engelskspråkiga områden.

Det är söndag, och jag vaknar klockan tre efter en mardröm alldeles för detaljerad för att kunna återges här, och när jag efter fyra timmar lyckas somna väcks jag snart av katten som går på mitt huvud. Jag går upp och läser tidningen: statsvetaren Leif Lewin skriver att många väljare, kanske 10-15%, och bland dem de åtråvärda soffliggarna, väljer utefter hur mycket partiledaren liknar dem själva (då kan vem som helst räkna ut hur det blir, när dessa velpottor söker sina likar). Då spelar handlingskraft och en väl genomförd politik mindre roll, eftersom "[d]emokrati blir en styrelseform, varigenom man inte nödvändigtvis utser dem man tycker är bäst utan dem som mest liknar en själv". Lewin nämner inte med ett ord narcissism, vilket får mig att tänka på Albert Stephens fråga i Borges berömda novell "Trädgården med gångar som förgrenar sig": "I en gåta, vars tema är schack, vilket är det enda förbjudna ordet?"
 

En diktbok som till formen liknar en turistguide, och varför inte - litteraturen är ett annat rike, och just poesin en av dess mest exotiska platser. När jag öppnar bokens pärmar trillar en rund grej ut - en dvd-skiva, och förlaget, fina Ersatz, kallar utgåvan "en dvd-bok". Det rör sig om den faktiskt trespråkiga Läsa Kavafis. Reading Cavafy. Valda dikter, med nya översättningar av Rea Mellberg och Magnus William-Olsson, samt två av Carl Henrik Svenstedt: för den engelska översättningen svarar Evangelos Sachperglou.

Den grekiske poeten Konstantin Kavafis ("1863-1933", sufflerar läraren inom mig) skrev 154 korta dikter under sin levnad, men avstod från att publicera sig, utan lämnade dem på prydliga papperslappar till sin vänkrets, och att nu i efterhand läsa ett njuggt urval - endast sexton - av dessa dikter är en sällsam upplevelse. Först inte mindre än tre förord, där i tur och ordning Svenstedt, som gjort den medföljande filmen, Carina Waern samt Sture Linnér skriver något personligt om K.K. - mest intressant tveklöst Linnér, antikexperten, som betonar hur Kavafis intressant kärleksfulla förhållanden till språket och historien utgör två komponenter i dikterna.

Liksom den portugisiske Pessoa leker Kavafis med olika författaridentiteter, och återuppfinner sig själv inför de olika dikterna. Mest känd av dessa är förmodligen "Ithaka", om Odysseus hustru - en dikt som Carina Waern tror att Jacqueline Kennedy läste på maken John F.s begravning: kanske sant, men Maurice Tempelsman läste den på hennes egen begravning. 

Dikterna är kompakta som buljongtärningar, och det är passande, eftersom dikten i sig är den komprimerade formen. Titeln på en av dikterna, "I väntan på barbarerna", gav förresten Coetzee både titel och tematik till en av sina mest intressanta tidiga böcker. Kavafis dikt innehåller en oroväckande akut och aktuell fråga: "Hur skall vi klara oss utan barbarer? / Dessa människor var en sorts lösning."

Paradoxerna och de djärva tankesprången kan i viss mån få Kavafis att erinra om de engelska 1600-talsmetafysikerna, men anspråken är skenbart blygsamma. Dikterna innehåller även besvärjelser, invokationer och apostroferingar - mestadels till känslan (litet 'k'). Kavafis växlar mellan upphöjd livskänsla och djup pessimism, men bottnar aldrig i det negativa. Men bara för att dysterheten inte är långvarig betyder det inte att den är mindre grav. Som brukligt vid den här sortens böcker uppmanas vi att läsa eftertänksamt, återvända till dikterna, och gärna för mig.

Den medföljande filmen där människor med olika identiteter läser Kavafis dikter är en idé nästan lika rolig som den låter. Det är arabiska, turkiska, svenska - och grekiska. Bilderna är vackra, men väjer smidigt för turistpropagandan, och miljöerna som söks upp känns genuina och autentiska.   

Det nästan underbara bandet Cursive ger sig på "Frankly, Mr Shankly", en av The Smiths bättre nonsenslåtar, och det låter så här - - -

Där varken ett du

eller ett jag kan finnas

är kärlekens plats.

I Wien träffade jag en lärare i finska, som berättade om en kort dikt av Bo Carpelan - jag citerar denna Ekelöfska dikt ur minnet, det är möjligt att skiljetecknen inte riktigt föll så här: "Nej? / Nej. / Nej! / Nej,". Det är möjligt att hon drev med mig, för jag har inte funnit den här dikten när jag har plöjt antologier av Carpelan, men jag har åtminstone fortsatt läsa honom med stort intresse.

Och han publicerar sig fortfarande, med sina lakoniska anspråkslösa dikter - och senast med den anspråkslösa och lakoniska titeln Nya dikter. Den som söker blixtrande metaforer eller språkmaterialism i OEI-andan kan nog plocka upp andra böcker: på gamlingars vis funderar Carpelan här om den död som vi alla är medvetna om, vad vi än vill kalla den - men jag misstänker att han snarare ser den som en liten tomhet än en stor.

Åldrandet och naturen är ämnen som tas upp. En stillsam tillvaro, utan extaser, där diktjaget snarare än söker upp tecken inväntar dessa blygsamma meddelanden från en parallell tillvaro: en av Carpelans vackraste dikter "September" har jag jobbat med i klassrummet många gånger, men aldrig nått fram till någon tillfredsställande förklaring vem eller vad det ängsliga diktjaget representerar - och även här föreställer jag mig diktjaget som en försynt herre, som liksom många äldre har ena foten i graven och den andra i barndomen; men för Carpelan är barndomen inget nostalgiskt träsk att fastna i, utan snarare en livshållning, en attityd att stoiskt bevara så gott det går, så det är med barnets osäkerhet han förekommande tilltalar döden snarare än tilltalas av den. 

Det här är poesi som vägrar konkurrera, som vägrar prestera. Det iögonfallande vägrar infinna sig. Som nyckel till en slags förståelse gäller ändå en rad i den längre dikten "Årets förvandlingar": "Ett okänt ögonblick förändrar världen." Fem små frågor är fler än fyra stora svar, vill Carpelan säga. Det här enda livet vi har uppvisar få glädjeämnen, men det är vår skyldighet att ta till vara dem, sluta ignorera dem i vår inbilskhet att vi förtjänar större belöningar.  

Flera dikter är så korta att de närmar sig fragmentet, en av de mest lockande av artefakter. En av dessa korta dikter heter "Barn": "Fjärilens flykt / barn när de ser havet // så lätta skuggor / så mörka moln". Det är med lätthet Carpelan skriver, men det är med en ständig skugga som tornar upp sig. 

Ja, nästan passivt väntande vegeterande förhåller sig diktjaget till skuggorna i livet. Med jämnmod registreras de molande intrycken - Carpelan är mer Ekelundsk än Ekelöfsk ändå - när han frambesvärjer en mystisk dimension. Det är det outsagdas poetik, stämningar som knappt gör sig påminda. Att läsa poesi handlar ändå alltid om att vidröras av ett jag (du som läser är och förblir 'du'), men hos Carpelan förnimmer du också närvaron av en tredje instans: en osynlig gynnare som kastar lång skugga över dikten. 

"I have been steeped in depression for so long that I feel there is nothing any psychoanalyst can say to me. I know all about depression and the weakening of the human spirit and struggle."

Min fru ler överseende när jag släpar hem senaste utgåvan av Word - jäpp, den med en solbränd Morrissey på omslaget, och sex journalister som rapporterar om sina möten med "The Prince of Wails", som de lite finurligt döper honom till (för några år sedan, när Ang Lee gjorde sin Hulk-film, kallades han givetvis "The Incredible Sulk"). Här refereras till en avogt inställd fotograf, som vid fototillfället ber Morrissey att göra något med sina händer, bara för att bli bemött med ett: "I could put them around your throat". Medan övrig rockjournalistik i England förfallit till underdånigt hyllande av dinosaurierna - de som tillhör generationen före Morrissey - tycker jag nog att Word är mer intelligent skriven, och har lite oväntade infallsvinklar (som att utröna släktskapet mellan Wordsworth och Mike Myers). På CD:n som medföljer hittar jag förutom The Young Republics bedårande vackra "Girl in a Tree" två svenska band, Friska viljor och Lacrosse: ja, tidningen har till och med lärt sig att det heter "kicking some rumpa" när de skriver om det sistnämnda bandet.

I storhetsvansinniga ögonblick inbillar jag mig att e-posten uppfanns för mig, eftersom jag avskyr telefonerandet, och inför kontakter med myndigheter på 80-talet åkte jag hellre buss i en halvtimme för att slippa ringa. Nu tycker jag att det är himmelskt att sköta nästan all korrepsondens med att skicka korta e-brev. När telefonen ringer på jobbet håller jag på och studerar Stagnelius inför eftermiddagens lektion, jag är uppe i rymderna med serafer och mytologiska väsen och diskuterar teosofi och gnosticism (med mig själv). Hur ska jag svara? undrar jag valhänt med den mekaniska tingesten i händerna. Det är en sånglärare, som knappt hinner presentera sig förrän hon käckt frågar: - Nå, Björn, har du sjungit något i dag? Jag får panik, försöker febrilt bearbeta mitt minne för att utröna om det är någon internationell sångdag i dag. Det är bara ett skämt, förklarar hon avväpnande - just när jag har garden nere, dessutom. Jag säger något utslätande, och planerar något djävulskt spratt nästa gång vi ses vid lärarfacken - - - 

I fredags försökte jag intala eleverna att det är en myt att författare i allmänhet och poeter i synnerhet begår självmord, när vi höll på med de brittiska romantikerna, som dog unga, men av naturliga orsaker (som det kuriöst nog lär heta), för Keats (25) fick tuberkulos, Shelley (29) drunknade, och Byron (36) blev förkyld. Taktiskt nog avstod jag från att nämna Chatterton, som faktiskt begick självmord vid sjutton års ålder. Och vad händer? Jo, DN hade i måndags en recension av en ny svensk bok om författare som begår självmord, givetvis med många poeter som exempel - - -   

 

Nä, jag förstår inte varför tidskriften Språkvård tvingades upphöra, för att övergå i den glättiga Språk, en plottrig tingest till tidskrift, med dålig bildkänsla och sjukligt insmickrande layout - när innehållet i stort sett är identiskt. I nummer 1/08 hittar jag en artikel om korrekturläsarna som sparkades från dagstidningarna (detsamma skrev Språkvård för fem-sex år sedan), och en lista över nyorden från i fjol ('kulturkoftan' gjorde en uppmärksammad come back - återkomst, menar jag), där en bild på en lattesurplande Ebba von Sydow illustrerar 'näthat'. Ett av de mer osmakliga orden är förstås 'vardagspussel', som föddes redan 1996, men först förra året fick sin sorgliga utspridning. Mest behållning har jag av Anneli Hagmans artikel om gamle favoriten Leopold, och så kortnotisen att svenska språkets vanligaste mening är "Jag vet inte", en mening som jag aldrig har uttalat. Den näst vanligaste meningen lyder: "Det har jag aldrig sagt", även det en mening som inte klingar bekant i mina öron - - -    

Det är en stillsam och stilfull fröjd att leende läsa den lekfulle Aris Fioretos, när han nu äntligen har samlat många av sina yppersta texter i en ursnygg bok som heter Vidden av en fot. I ett förord varnar han för faran i att läsa från pärm till pärm, en uppmaning jag ärligt talat ger blanka fan i, bara för att upptäcka att de olika texterna förgrenar sig organiskt och samspelar med varandra, i onaturlig kommunikation. Boken är indelad i fyra partier: biografiskt, essäistiskt, kritiskt och fiktivt, men givetvis är han lika privat i sin kritik som i sina självbiografiska texter.

Fioretos har ett väldokumenterat innerligt förhållande till språket och stilen, och tar tillvara ordens valörer och nyanser, där han hoppar mellan ämnen och genrer obeaktat dess begränsande anspråk. Han skriver underfundigt överskruvade meningar, pedantiskt prydlig prosa, och behandlas styvmoderligt av svenska kritiker, som inte vet hur de ska förhålla sig till hans ofta annorlunda böcker; hur mycket de än ruskar på sina vittra huvuden lyckas de inte nå fram till en förståelse, eller klara av att förklara det ovanliga i Fioretos bidrag till svensk litteratur.    

Inte bara de biografiska texterna utan flera av de kritiska berör kroppen, i en legering av kropp och intellekt - som samordnande och passande princip väljer han att utläsa texternas temperatur till 37°C. Liksom Maja Lundgren avslöjar han att han var bitbarn: "Så ofta han kunde bets eller nöps han - som om världen måste avlockas en reaktion för att han skulle tro på den." Valet av pronomenet 'han' tillåter honom att vara mer privat, och som kritiker blir han som mest poet, och som fiktiv författare gömmer han sin identitet genom att utge sig ha hittat sina dokument: ett urgammalt knep.    

Allt förefaller vara ett äventyr för den nyfikne Fioretos, som aldrig verkar kunna bestämma sig för om han ska vara kritiker eller författare. Han skriver distanslöst om upptäckten av läsningens förbehållslösa njutning, och hur han häpet tar till sig dess behag. Här finns bland annat en text som börjar som en förutsägbar elegi över bibliotekens tynande tillvaro, men utmynnar i ett ondgörande över alfabetiskt sorterande av böcker (inget kan få mig att flytta Shelley från Byron).

Det är skarpa tankar utanför det vanemässiga tänkandet. Sarkasmen är det sista som överger människan, tycks han mena. Hans tonfall är konsekvent intelligent, han struntar i om läsaren hänger med, när han uppvisar ett osvikligt sinne för osannolika sammanträffanden, en finurlig humor som tangerar både det illmariga och det lärt spetsfundiga: först när han tappat sitt huvud kan han återfå det. Hos Fioretos blir till och med anglicismen ljuvlig, som när han ger ord som 'klandestin' svenskt medborgarskap.    

I en jämförelse mellan lyriken och en möbel (läsaren ska känna sig hemma i båda) försjunker läsaren i tankar, glömmer bort att katten ska matas, att (bit)tänderna ska borstas, diskmaskinen tömmas, att tiden trippar in på vargtimmen - tillvaron glömmer bort sig själv och mister sina hårda konturer medan du i saliggjord häpnad spinnande som en katt läser dessa tjusigt tjusande texter. Förbluffande bra, förhäxande hänförande, förföriskt underbart.    

Inte medvetet men slarvigt har jag undvikit just den senaste Pride and Prejudice av de otaliga Jane Austenfilmatiseringerna, kanske för att jag haft fördomar mot Keira Knightley, och då är det så oväntat att se hur hon bär upp och äger hela filmen med sin charm: varje gång hon, eller snarare hennes ansikte, är i bild glömmer jag att hon är skådespelerska, utan hon blir den tunna Lizzie med omättlig aptit på livet, och hon kan till och med visa tänderna på ett sätt som inte är osmakligt. Det är inte en fråga om utseende eller skönhet, utan det är skådespelarkonst, ren och skär magi (något ockult), inbillningsförmåga. Den där aptiten på livet finns också i hennes kroppsspråk, i minsta lilla rörelse. Jag hade också glömt hur charmigt Austens språk är, och hur oemotståndligt skickligt hon väver sina intriger: jag har ofta blängt på de tjocka bokryggarna hemma och önskat att hennes utrymme skulle ersättas av någon annan, och många gånger har jag varit halvvägs till antikvariatet eller Myrorna med böckerna, men är nu glad att jag inte gjort något jag skulle få anledning att ångra. I en perfekt värld hade förstås Jonatha Rhys Meyers spelat Darcy, men i stället får vi avnjuta honom som Henry VIII på svt i kväll - - -  

På biblioteket gratisläser jag det senaste numret av Uncut, som innehåller en intervju med Nick Cave. Mycket handlar om nya skivan, som av allt att döma kommer att låta som en slamrig dansskiva (äntligen). Han ger sin egen karriär tio år till, med fem Bad Seeds-skivor, och fem Grindermanskivor (en optimistisk prognos från ärkepessimisten). Sedan utlovar han en stillsam sorti (no fluegelhorn?) - men det kan han försöka inbilla någon annan.

I dagens DN skriver Sara Gordan en försenad men välkommen hyllning till Clarice Lispectors fantastiska roman Levande vatten. Jag tycker att hon gör en onödig koppling till Maja Lundgrens roman Myggor och tigrar, efter att ha gjort en visserligen korrekt iakttagelse att Lundgren medvetet skriver dåligt (för övrigt en metod Lundgrens förre kille Stig Larsson gjorde till sin grej under slutet av 90-talet). Jag: "Det är vilt skrivet, slarvigt och oredigerat, och den stirriga texten hulkar förtvivlat, för här saknas styrsel och kontroll". Gordan: " full av färdsträckor, den vinglar, allt som författare tar bort för att kunna konstruera en dramatisk berättelse var kvar". Den som vid det här laget tröttnat på alla oreserverat extatiska hyllningar av Lispector kan läsa Teratologens sågning: "soft trams för inrökta kulturkoftor".

Anders Björnsson kom försenad med andan i halsen (nästan som ett yrväder, kunde jag säga) och höll sitt föredrag om Finland 1809, och berättade efteråt att han satt i samma buss som Ebba Witt-Brattström, som skulle tala på ABF, men han kallade henne något annat, något hemskt barnsligt eller bara hemskt. Efteråt har jag skrivit protokoll, hamrat sönder några bokstäver på tangentbordet i frustration eller bara ilska - men sådana är billiga att ersätta har jag förstått (liksom bredbandsmodem, när sönerna trots föräldrarnas stränga förbud som dagligen slipats i deras öron hällt o´boy i det): äntligen en fördel med att leva i en krämarstad. Nåja, hans föredrag var ändå ganska intressant även för den som inte är historielärare.   

Att raljera över kungliga felsägningar har jag hållit mig för god för - det är inte lätt att hålla reda på orterna när man far land och rike runt dagarna i ända, och dessutom har det inte rådit någon brist på andra saker att anmärka på - men mitt fatala misstag när jag tilltalade en klass som om de var en annan klass är oförlåtligt. Det finns inget att skylla på heller. Jag är inte tillräckligt begåvad för att kvalificera som disträ, inte tillräckligt utbränd för att skylla på stress. Om jag kommer med bortförklaringar snärjer jag bara in mig. Det kanske inte ens var så allvarligt: jag kanske inte ens hade något förtroendekapital att förlora - kanske det bara var hos mig som hjärtat sjönk blytungt och grått. Kanske klassen inte ligger sömnlös och gråtande över denna tabbe?

Skolverket inledde sitt besök i morse, och då utkommenderades vi i svinottan till den svinkalla restaurang Linden för att lyssna på en kort presentation av de två kontrollanterna. Ja, nu blev det mest den manlige kontrollanten som pratade: i tjugo minuter höll han låda, som det heter, och hann med att berömma sin egen dialekt (skånska, för den som fortfarande undrar), säga någon lustifikation, säga något allvarligt, men inte så mycket mer. Mot slutet vänder han sig till sin kvinnliga kollega, som inte fått en syl i vädret, och frågar om han har glömt något. Då räcker jag upp handen och vrålar: - Ja, att presentera din kollega! Nä, jag biter ihop, men vet vad jag ska svara när jag ombeds ta fram skolans jämlikhetsplaner - - -

I morgon har Jönköpings humanistiska förbund årsmöte, och då ska jag lyssna på ett föredrag av Anders Björnsson, och det blir säkert intressant och så, även om jag bara kan hoppas att han till skillnad från många andra inte googlar efter recensioner av sin senaste bok, för då löper jag en risk att få mina fiskar varma, som det lär heta - om han är så smart att han kan identifiera mig, vill säga. Men ack ändå att samma kväll låter ABF Ebba Witt-Brattström komma och föreläsa. Finge jag välja, etc - - -

I morgon inleds Skolverkets besök, och jag misstar mig nog inte om jag anar en atmosfär av hårt spänd förväntan från somligt håll. I viss mån påminner det om storstädningen på Thornfield Hall när Rochester ska återkomma med besök från familjen Ingram med flera: "such scrubbing, such brushing, such washing of paint and beating of carpets, such taking down and putting up of pictures, such polishing of mirrors and lustres, such lighting of fires in bedrooms, such airing of sheets and feather-beds on hearths, I never beheld, either before or since". Och trots dessa insatser: på tredje våningen huserar monstret fortfarande - - -

En återkommande dröm: jag är osynlig igen, och det är långt ifrån det angenämas trygga famn, där jag vacklande irrar runt med stumma ord bubblande på läpparna (hur skulle jag veta om jag även hade en osynlig röst?) - stundtals verkar det som att människor stirrar rakt på mig, som om de "egentligen" kunde se mig, men oftast känner jag bara missmod, och väjer undan lika instinktivt som irriterat. Särskilt påtagligt blir det när jag hamnar i trafiken, och förgäves väntar på bilar som vägrar stanna och låta mig gå över, trots att asfalten är zebrarandig. Jag cyklar, där står en man vid en busshållplats, han läser något, ett tunt häfte. En diktsamling, kanske? När jag kommer närmare ser jag att det är en tidtabell och nästan när jag är framme vid honom tar han ett steg rakt fram och blockerar cykelvägen. Jag svänger onaturligt snabbt och hamnar nästan framför - en tio ton tung lastbil? - nä - en ful gammal Skoda (av alla bilar, hinner jag tänka, innan jag tar mig upp på cykelvägen igen, och kastar en arg blick över axeln mot mannen, men han har inte uppfattat någonting, eftersom jag är osynlig fortfarande - - - ).

I Statens kulturråd hamnade Johan Staël von Holstein, en uppenbar provokation, eftersom den mannen tidigare inte har rosat marknaden inom kulturens område. Han skrev före jul ett långt öppet brev till kulturarbetarna, som var otäckt nedlåtande och skrämmande repressivt, med vimsiga missuppfattningar och korkade slutledningar. I fredags publiceras ännu ett öppet brev, den här gången riktat till kultureliten, som inte varit tillräckligt tacksamma inför hans vision om ett bättre kulturklimat. Här visar han om möjligt ännu mer av sin omognad. En av hans tankar handlar om den icke lönsamma poesin, där lösningen kunde vara att alla svenska poeter överger bokpublicering och i stället publicerar alla sina dikter på nätet (det skulle vara bra för miljön, tror han). Så här låter hans slutsats: "Jag brinner för förändring [...] historiskt sett har all förändring blivit till det bättre". Nä du, det finns många exempel då förändring inte lett till förbättring - den svenska sjukvården till exempel. Är han bara löjlig eller rentav farlig? Jag tror på det senare, eftersom han i intervjuer jämfört sig själv med människor som Gandhi och Martin Luther King. Det finns inga ursäkter, inga förmildrande omständigheter, för den som tar sig själv på för stort allvar - förakt är det enda en sådan människa förtjänar.   

På det obligatoriska författarfotot står han och ser cool ut, Hassan Loo Sattarvandi, vars debutroman Still just har landat på de numera allt mer virtuella bokhandelsdiskarna - men i ärlighetens namn intar han mer en krystad Manic Street Preacher-pose, där han står (framför hyreshusen, för att inte läsaren ska missa att det här är en förortsförfattare) med bekymrad uppsyn. Och kortärmad skjorta?

Nu behöver du inte läsa många sidor för att uppfatta att här har vi att göra med en experimentell författare, och om du skulle riskera att missa att han har läst Faulkner så ger han inte bara en av karaktärerna namnet Benjy, utan han låter honom också vara efterbliven, och dessutom med bokens enda åldersmarkör 33 år: med andra ord heter han samma sak och är lika gammal som den efterblivne brodern i Faulkners Stormen och vreden. Handlingen kretsar kring ett kompisgäng som dödar tid och slår sönder andra kompisgäng. Protagonisten med det hyperlitterära namnet Nemo fungerar lite grand som en Alex i A Clockwork Orange, och om vi skulle missa den referensen låter han Burgess romanfigur Dim här heta Foggy, liksom Alex möte med sin postkorrektiva rådgivare P.R. Deltoid här blir Nemos parodiska möte med myndighetspersonen, här representerad av en tjänstekvinna på Arbetsförmedlingen.

Det här är en grovt tillyxad bok, med karikatyrer endimensionella och tunt utplanade. Förvisso visar Sattarvandi en viss frenesi i sitt berättande, men mestadels är hans språk lika påfrestande som den där ara-fågeln i Kalle Ankas julafton. Det är mer förortsspråk än invandrarspråk (Sattarvandi är troligen född i Sverige).  

Här vill han skildra förortens förlorare, utan att försöka ge dem någon värdighet eller upprättelse. Karaktärerna är dimmiga i konturerna, och inte blir det bättre av det otal jointar som passas runt.  De använder en lingo som liknar fjortisarnas, men verkar vara något äldre, att döma av att en av gossarna studerat på universitetet. Våldet är kittet som binder dem samman, som en sociolog skulle ha uttryckt det. Det tråkiga är att dessa slarvers inte har några försonande drag, och vuxenvärldens nidbilder är så enkelt utförda att de hade platsat i någon av Staffan Hildebrands 80-talsfilmer. 

Tristessen är det dominerande inslaget i figurernas tillvaro, och tyvärr är det en tristess som också färgar Sattarvandis tillkämpade språk, som ansträngt för den här bräckliga farkosten till sitt hem. Han skriver liksom Faulkner i ett flöde, med bisats som läggs på bisats, och trixar med kursiv stil och överstrykning (till parentesen har han visserligen inte hittat, men kanske nästa gång), leker med tangentbordet och låter vokaler dubbeltecknas över en hel rad för att illustrera när någon skriker - och det skriks en hel del - och sätter första punkten först på sidan 147, då nästan hundra sidor återstår.

Som skildring av en värld av småkriminella losers som drogar och tjuvkopplar bilar kanske det har sin charm, när författaren visar hur aggressiviteten och frustrationen försöker ta ut varandra inom dessa odrägliga drägg, endast förmögna att vråla obsceniteter till varandra: som skildring av den så kallade manligheten är den nästan lika deprimerande som Tom Malmqvists diktsamling Sudden death. Jag tippar att Sattarvandi kommer att fira stora triumfer när han åker runt och högläser ur sin bok på alla Bokens dag-evenemang i riket, eller att högstadieelever har stor behållning av meningar som "tööööönt - tööööööööööööööööntfitta, Stick då, din fitta".   

Det är med litteraturens översättare som med lagidrotternas domare: de är som bäst när de är som mest osynliga - och en av dessa osynlighetens apostlar ger på gamla dagar ut diktsamlingen Tid efter annan. Det rör sig om Thomas Warburton, mest känd som av allt att döma lycksosam översättare till Joyces gigantiska roman Odysseus (jag har läst den både på svenska och engelska, men jag vet inget om hur bra han har lyckats - om det ens är möjligt att lyckas översätta den). Om Joyces roman är och förblir ett stort monument är Warburtons egen diktsamling en hypertunn miniatyr. 

Den finlandssvenska lyriken har en finfin tradition, som i många fall överglänser den svenska, och nu sällar sig Warburton dit. Hans bok är indelad i två sviter, där första delen innehåller elva stycken skrivna i jambisk pentameter, och den andra delen innehåller tjugoen korta prosadikter. Tonfallet är mer åt det elegiska än det gubbgnälliga, när han varslar om den annalkande istiden (eller om den redan är här - hur skulle vi märka någon skillnad?).

Mest handlar det i den inledande sviten om det svikande minnets funktioner - minnet som flyr undan, på det trista svekfulla sättet: en vemodig sorg över förlusten av det lilla livet, alltså snarare en oförmåga att ta till vara vardagens enkelheter än oförmågan att fatta vad som är stort och viktigt. Det är en värld som har förvandlats mer än förändrats, och diktjaget registrerar bara sin outtalade undran om han själv förvandlas i samma takt.

Döden är växelvis följeslagare och ledsagare, och Warburton manar fram ett självförakt, när han jämför sig själv med en prästerlig figur, vars ord kräver en ridå av orgeltoner för att det ska bli riktigt högtidligt: "En upplevelseakrobat, höjd över / de villkor under vilka andra lever? / Din istid, jo jag tackar." Vi människor är som dinosaurierna ("skräcködlorna") i förhållande till de riktiga överlevarna, "de sexbenta": de bidar sin tid. Snart är människorna borta. 

I samtal med Vergilius (typ) ställer sig Warburtons diktjag en knarrig darrig fråga: "Fanns det någon framtid?" - och låter som ett försynt barn i en godisaffär, som önskar sig saltlakrits. Anspråken må vara åt det diminutiva, jag gillar ändå hans prosadikter, som uteslutande utspelar sig i naturen, där insekter framkallas, som spegelgestalter åt människorna. Här ställer sig Warburton tvivlande till vetenskapens antagande att djuren är lyckligare än människor, eftersom de slipper vår dödsmedvetenhet: det finns många människor som blankt skiter i döden, och i djurens gener finns det kanske en kunskap som vi människor inte klarar av att upptäcka, en dold beredskap. 

En av litteraturens mest tröttsamma klichéer - förutom att det finns lika många tolkningar som det finns läsare - måste vara standarduppmaningen att "det här är en bok som du ska läsa långsamt", liksom för att upptäcka nyanserna och så vidare. Därför avslutar jag den här texten med att inte komma med den uppmaningen, eftersom det skulle vara att omyndigförklara läsaren.

Du är min himmel,

havet är du likaså:

mellan dig finns jag.

Jag läser i tidningen om att det varnas för stormen Tuva - och då föreställer jag mig en treåring på dagis (förskolan), och tycker att det är knäppt att en orkan ska associeras med något så näpet, när det finns namn som Tor på bokstaven T - tills jag kommer på att en treåring är en av de besvärligaste åldrarna (förutom att vara 40), och att dess utbrott nästan dagligen når orkanstyrka. Bra jobbat, SMHI - - -

Det var en barndomsdröm hos mig att bli översättare, och jag beundrade alltid i smyg de oftast anonyma namnen som varit snälla nog att föra över böcker på framför allt de konstigaste språken till svenska, och av det jag läste på universitetet är den engelska översättningskursen en av de saker jag saknar mest. En av senare år mest omtalade och omdiskuterade översättningar är tveklöst Erik Anderssons nyöversättning av JRR Tolkiens böcker om ringen, och han har generöst delat med sig av sin dagbok under arbetsprocessen, och kallar den Översättarens anmärkningar. Dagbok från arbetet med Ringarnas Herre, en fin liten bok där omslagets initialer öa låtit cirkeln i första bokstaven - ringen - få guldfärg.

Andersson gifter sig i inledningsskedet, och det första som händer är att hans fru tappar sin ring när hon badar, och den som har läst Tolkientrilogin är nog inte sena att snappa upp symboliken - något senare tappar han själv ringen, vid ett lite mindre poetiskt tillfälle, när han röker i bilen och sträcker ut cigaretthanden för att det inte ska lukta tobak.

Där Andersson tippar att han har ett och ett halvt års arbete framför sig vidtar drygt det dubbla, och när jag läser hans initierade och intressanta rapport undrar jag om det kan ha varit så att det var Åke Ohlmarks gamla översättning som jag stupade på. Det kan göra detsamma att jag föll ihop som ett korthus varje gång jag kom till sidan 32 eller så, men det är roande  när Andersson läser upp en provöversättning vid en s/f-affär, och tolkienisterna frågar vad han tycker om böckerna, och han svarar att det "hittills" varit bra: han hade med andra ord inte läst mer än första delen när han började, vilket säkerligen uppfattats som blasfemiskt hos den ortodoxa grenen av tolkienister.

Att det är en fröjd att läsa en översättare visas inte minst då Andersson väljer den sympatiska formen "e-brev" för det som för de flesta brukar heta "e-post" eller ännu värre "e-mail". Desto tråkigare kanske att följa besvären när det gäller valet av ortnamn: det är ett tragglande utan dess like, och det blir en påminnelse om hur kopiöst tråkigt jag hade när jag försökte läsa Tolkien, och den där initiala känslan jag hade att leta upp böckerna försvinner som damm in i en dammsugare.

Andersson resonerar med granskarna, i en dialog med en myriad av experter som skrutinerat varje stavelse i översättningen, när de till exempel i slutskedet skickar "kompletterande synpunkter", ett dokument på 254 sidor: om nu inte detta är ett ögonblick då romanförfattaren Andersson tar vid - ett annat sådant exempel måste vara när han får diskbråck, och får för sig att ringa manpower, som skickar en frejdigt optimistisk hantlangare: strunt samma, det är hejdlöst roligt.

Intressant är också hur han när översättningen närmar sig sitt slut ger sig på att översätta Nick Hornbys nya roman, och upptäcker att det plötsligt blivit svårt att forma vanliga meningar på svenska: Tolkienspråket har förstås trängt in i honom. Överdrifter är per definition sällan av annat än ondo, och jag tror att skrivandet av den här lilla boken har varit bra terapi för Erik Andersson.