bernur

Från Absalon förlag kommer en ursnygg bok med en enkel titel, Våra favoriter bland Viktor Rydbergs dikter, där bemärkta personer skrivit var sin essä kring någon Rydberg-dikt, och visst finns här gott om örhängen och antologismycken likväl som åtminstone för mig relativt okända nummer ur författarens ganska påvra produktion (endast två diktsamlingar utgivna).

Allra mest gläder jag mig förstås åt min kollega Claes Åkessons bidrag, där han med sin sedvanliga finurlighet gör en känslig analys av "I klostercellen", och hamnar i en spännande och ganska radikal omtolkning av en skenbart endimensionell dikt. Och han är i det godaste av sällskap, för här skriver många kännare, erfarna experter och drivna stilister - däribland Crister Enander, som också gör en fin presentation av "Spillror", också den en av mig underskattad och förbisedd dikt.

Smolket i bägaren är kanske att så många gör stor sak av sin ungdoms läsning av Rydberg: behöver sådant verkligen redovisas? Dessa reminiscenser av barn- och ungdoms läsning betyder sällan lika mycket för läsaren som för skribenten. Det ordas också ganska mycket om hur bortplockad Rydberg är i skolorna - som om det vore något unikt att den där kanoniska litteraturen måste kapa förtöjningarna till vissa namn.

En angelägen fråga är kanske den om Rydberg har något att säga oss i dag, och bidragsgivarna här vill förstås hävda det - medan jag inte är lika säker på att han har potential att uppleva en liknande renässans som Heidenstam (om än den fortfarande är av relativt blygsamt mått). Att två avhandlingar om Rydberg är på väg, liksom - utöver denna volym - ytterligare tre böcker, varav redaktören här, Birthe Sjöberg, ansvarar för en av dem, torde peka mot att vi varken får eller kan glömma honom. Nog låter det som att Rydberg inte riskerar att bli helt bortglömd i vår vrå av världen. Jag fick själv ett slags intyg på hans aktualitet när jag läste utdrag ur "Grottesången" i en klass och vi tillsammans kunde förbluffas över parallellerna till vår egen tid.

Den här bokens texter består mest av ganska korta översikter. Mer av just introduktion än analys, med några fina undantag - däribland Stagneliusexperten Louise Vinges text där hon jämför Rydbergs suckar just med Stagnelius dito, specifikt i dennes "Suckarnas mystèr". (Hon väcker liv i min slumrande idé om en suckarnas antologi, som fortfarande befinner sig i planeringsstadiet ...)

Jenny Westerström har skrivit en ganska rörig text om Rydbergs översättning av Poes monumentalt klagande "The Raven", där hon excellerar i missuppfattningar: att Rydberg inkluderade översättningar i sina egna diktsamlingar var inget extraordinärt, utan snarare kutym på den tiden - fram till Karin Boye, ungefär - och likaså att den inte stod som översatt dikt i innehållsförteckningen; därifrån spekulerar hon i att Rydberg inte har översatt Poe, utan att han har skrivit dikten, och använder Olle Holmbergs dubiösa karakteristik som bevismaterial, att Viktor Rydberg kunde (borde) ha författat den - men det är bara rent nonsens. Poe är Poe är Poe, som Gertrude Stein skulle ha sagt - Rydbergs översättning är duglig, men innehåller för mycket cesurer i förhållande till Poes original. Likaså vill jag klaga lite på att Paul Tenngart lyfter fram det sentimentala hos Rydberg enbart för att hävda att han ("egentligen") sysslade med att skriva rocktexter ...

Mer nytta har jag då av Niklas Schiölers text: han väljer förstås en kortdikt, och åstadkommer mycket med sin analys, även om han är så närsynt att han riskerar att se både för mycket och för lite. Han visar ändå att den här korta dikten, "Svårmodets son", är en bra dikt:

"Vart han går, av nattliga moln betäckes

himlen, fågeln tystnar och ängen gulnar,

källans sorl förstummas, och kalken sluter

doftande blomman."

Nog låter det lite som hos Edith Södergran: "Floderna löpa under broarna, / blommorna lysa vid vägarna, / skogarna böja sig susande till marken. / För mig är intet mera högt eller lågt, / svart eller vitt" ("Svart eller vitt").

Att det fanns gott om självtvivel hos Rydberg står klart: frågan är väl om detta automatiskt gör honom till en (bra) poet, eller bara att han har en intressant, sammansatt personlighet. Man kan också fråga sig om inte resultatet ändå hade blivit något liknande oberoende av föremålet för intresset? Samla tjugofyra skickliga skribenter och nog skulle de kunna skriva ihop lika fina texter om vem som helst?