bernur

Det är synd ändå att översättarna mildrar det kaxiga anslaget som finns redan i titeln till Jutta Ditfurths omtalade biografi om terrorist-ikonen Ulrike Meinhof - för inte nog med att Die Warheit über Ulrike Meinhof utlovar sanningen, hon ger en emfatisk undertitel: Die Biografie - en titel som alltså två gånger mildras på svenska, till det något blekare Ulrike Meinhof. En biografi. Sanningen - om Ulrike Meinhof - så oerhört provocerande! Ja, men det är med vissa förbehåll den här sanningen ska inmundigas, då Ditfurth av försiktighetsskäl inte kan redovisa alla sina källor - dock hävdar hon att det finns belägg för allt. Sanningen kommer också som bekant i många skepnader: är det inte som en armé av metaforer, så kanske som en liga av metonymier ...

I olika kapitel tecknas porträttet av en av 1900-talets stora gåtor, där rubrikerna ger en slags ledtråd till de olika roller Ulrike spelade: folkskoleelev, beatnik, chefredaktör och hustru, tvillingmamma, antifascist, bankrånare, objekt. Det var också ett öde att detta subjekt skulle reduceras till objekt. Men det måste sägas att Jutte Ditfurth försöker skriva Meinhofs försvarstal, utan att idealisera eller glorifiera hennes handlingar - men det är en mycket subjektivt skriven bok. Det är viktigt att se hur våldet inte växte fram, utan plötsligt bara fanns där, utan någon startsträcka. 

Behöver det ens finnas ett skäl till att denna på ytan fridfulla människa - fredsfanatiker, till råga på allt - blev våldsverkare - till råga på allt när hon var en bra bit över trettio år gammal? Är det inte som läkaren säger till Hester i Hawthornes roman The Scarlet Letter: "By thy first step awry, thou didst plant the germ of evil; but, since that moment, it has all been a dark necessity." En mörk nödvändighet: den som vill psykologisera kan söka orsakerna i att pappan dog när hon var fem, mamman när hon var fjorton, eller att trauman från familjekopplingar till nazismen utlöste något, eller tumörerna som hon drabbades av under graviditeten. Eller något annat.

Att extrema människor tar till extrema åtgärder borde inte uppfattas som så märkvärdigt; lika lite som vi fortfarande är förbryllade över hur de goda tyska familjefäderna lät samma hand som smekte sina barns huvuden på morgonen bli en krossande hand på eftermiddagen, borde vi förundras över hur människor är konglomerat av disparata personlighetsdrag, att vi är ett spektra, precis som Meinhof uttrycker det som artonåring i studenttidskriften spektrum: "Mitt namn står för allt ni kan komma att tänka på i detta sammanhang: Ljus, prismor, färger, regnbågar, brytning, spridande, osv. Mitt väsen utgörs nämligen av en mångfald av dessa ting men också av att jag är en helhet". Det finns gott om sweet and tender hooligans bland oss.   

Att bli laglös: är det ens ett val? Att leva äkta i stället för falskt, oavsett vad det kostar? Finns inte den här potentialen hos (i) oss alla? Nä, inte de präktiga ... Men det var mot orättvisa Ulrike reagerade, och det är svårt att inte beundra hennes tidiga arbete som radio- och tv-journalist, där hon bland annat lyfte fram orättvisa arbetsförhållanden. I sin studentexamen fick Ulrike inskrivet i sitt betyg: "Ulrike Meinhof kan inte infogas i gemenskapen". En vacker formulering: gemenskapen består ändå mest av hyckleri, tomhet, oärlighet, girighet. Den här boken lyckas ändå inte presentera någon hypotes till varifrån våldstanken spirade: snarare är Ditfurth lite väl angelägen att släta över alla oegentligheter, och lyckas alltid hitta förmildrande omständigheter.  

Men hon är också en farlig modell: min fascination har alltid stått på tröskeln till fasan, som om jag aldrig vågat ta till mig hennes idéer - jag har attraherats och repellerats. Vi får inte glömma att hon i inledningsskedet gjorde revolt mot den kvävande efterkrigstidsatmosfären, med dess skenbara frihet och tolerans, där alla måste tycka likadant, i ett slags konsensussamhälle som förresten inte känns så exotisk för den som lever i Sverige på 00-talet, där man ska titta på samma tv-program som grannen, läsa samma deckare, gilla samma fotbollslag, köra samma bil, äta samma mat i samma kök och åka till samma land på semester ... Framför allt: ett land där det är förbjudet att tänka. Samhällets strukturella terror kontra individens privata terror.  

Steve Sem-Sandbergs dokumentärroman Therese var en svindlande bra bok om Ulrike Meinhof: mycket udda, ofta svår, jobbig, men klart bland det bästa som jag läste under hela 90-talet. Den här biografin kan stilistiskt inte tävla med Sem-Sandbergs bok: Ditfurth skriver mekaniskt, protokollartat, men själva berättelsen är så andlöst fängslande att det (nästan) inte gör någonting alls. Vid gripandet 1972 var Ulrike 165 cm lång och vägde 45 kg, och när hon hittades död(ad) bar hon svarta manchesterbyxor. Det är rapportaktigt skrivet, med fakta som avverkas plikttroget och skrupulöst. Och vad är vi människor då, om inte fiktiva gestalter? Synd för somliga av oss att vi hamnar i såpor eller farser, medan andra - som Ulrike - hamnar i en opera: det hade lika gärna kunnat bli ett lyriskt epos. När hon får besök i fängelset säger att maten är skitdålig, blir hon tillrättavisad av en vakt, som säger att hon "får bara säga att ni tycker att maten är skitdålig, inte att den är skitdålig": en replik som Harold Pinter kunde ha skrivit.  

Frågan om det var mord eller självmord går inte att besvara ens i en bok som utger sig för att leverera sanningen: sanningen är begravd, lika övermålad som hennes cell blev två dagar efter upptäckten av hennes kropp. En viktigare fråga som Ditfurth låter bli att ställa handlar om hur den dokumenterat så intelligenta Ulrike kunde underskatta sin fiende - staten - så pass mycket att hon inte kalkylerade med att det bara kunde gå på ett enda sätt: med internering, och senare döden. Eller så visste hon exakt vad hon gjorde, och offrade sig själv eftersom hon räknade med att framtiden skulle ta vid: då underskattade hon framtidens barn, eftersom så mycket av hennes arbete visade sig vara förgäves.   

Det finns störande inkongruenser i översättningen, som att de blandar ‘sedan' och ‘sen', eller att de tillåter några inkonsekventa anglicismer (‘fair'), men i stort sett måste vi vara nöjda med att en sådan viktig och oumbärlig bok översätts. Lyckligtvis måste man ha uppnått en viss ålder för att intressera sig för biografier (ha fyllt typ fyrtio år), för satte man den här boken i händerna på en tonåring skulle det kunna bli - bokstavligt talat - livsfarligt - - -