bernur

När jag återvänder på lördagskvällen efter att ha panikhandlat några ingredienser som saknades till laxen möts jag av Elfriede, vår katt, som fräser och burrar upp sig i hela sin vinterpäls prakt. Jag ryggar tillbaka - ser jag så fientlig ut för henne? - tills jag upptäcker att bakom mig spatserar en husse med tillhörande hund. Alltså reagerar jag inte som det namnlösa berättarjaget i H.P. Lovecrafts novell "The Outsider", för när festfolket skriker när han äntrar rummet söker han genast över sin axel efter det monster som har väckt deras fasa.  

Penguin har satsat på en serie skräckböcker, och kallar dem för "red classics", en lite missvisande beteckning, då böckernas omslag konsekvent getts gul färgtoning. Men det är en petitess: glädjande nog samsas här genrens godaste namn, allt ifrån den oöverträffade Poe och halvdoldisar som Ambrose Bierce, med William Hope Hodgsons kusliga halvgotiska The House on the Borderland, liksom en liten volym med sex av H.P. Lovecrafts mest beryktade noveller - givetvis är det där jag inleder min läsning, med The Dunwich Horror, där den långa novellen fått ge volymen sin titel.

Det kan tyckas att Poe är en svår författare att översätta, i kraft av sin kraftfulla stil - jag skulle vilja säga att Lovecraft är ännu svårare: därför är det fullt motiverat att läsa honom på engelska (en sanning med modifikation ändå att han skriver på engelska: snarare en perversion av detta språk, ungefär som man kan säga att "Hölderlin" är ett med tyskan besläktat språk ...), och det är väl också något som svenska gymnasieelever alltid har gjort - åtminstone var det så när jag läste gick i - äsch, var i gymnasieåldern, att var och varannan satt med näsan djupt inne i en tjock Lovecraft-omnibus. Hans stil är så tydligt ett maner, något som inte kan överföras, med alla dessa associationsrika adjektiv och ordval som droppar instängdhet och fasa. Han är "teratologically fabulous" ...

Det här är sex av hans bästa och mest välkända noveller, och jag har förstås läst rubbet förr. Men det hindrar inte mig att nästan läsa med nya ögon: med förtjusning tar jag del av dessa misantropiska utgjutelser, där man på riktigt kan erinra författarens förväntansfulla skrockanden över de välförtjänta straff som människan har att se fram emot, när naturens mörka tvillingar jagas upp av Lovecraft. Det hypersensitiva berättarjaget kan också det påminna om Poes lömskt osäkra(de) berättarjag, balanserande på den sköra tråd som skiljer förnuft och vansinne åt.

Det är också en stil som lägger sig väldigt nära parodin: "the shadow on that chimney was not that of George Bennett or of any other human creature, but a blasphemous abnormality from hell´s nethermost craters; a nameless, shapeless abomination which no mind could fully grasp and no pen even partly describe" ("The Lurking Fear"). Nog anar man författarens dystra munterhet i det sorgsna leendet rader som dessa kan framkalla ...

I titelnovellen finns ett gott exempel på hur Lovecraft arbetar med sin privata mytologi, där han skildrar "The Old Ones" framfart: "Not in the spaces that we know, but between them". Allt är skräck i sin renaste form hos den här författaren. Det är en metafysisk värld av otäckheter.

Svagheten är att Lovecraft, som citatet från "The Lurking Fear" visar, för frekvent går mot det som inte går att (varken kan eller får) beskrivas, att för mycket är "namnlöst" och "obeskrivligt", och därmed utmynnar det för ofta i besvikelse. Därför är hans noveller oftast bäst i sina upptakter - en egenskap han delar med Kafka, den 1900-talsförfattare han allra mest (minst vagt) har ett släktskap med. De suggestiva antydningarna fungerar synnerligen bra i inledningarna, men när excesserna tilltar tappar åtminstone jag större delen av intresset.

Lovecrafts inflytande är svåröverblickbart. Det är uppenbart att han inte enbart är en angelägenhet för skräckgenrens författare, att det är där han har påverkat som mest - jag skulle nog säga att för just skräckförfattare är han en återvändsgränd som inspirationskälla, helt enkelt därför att hans stil är så fruktansvärt överdriven, så omöjlig att efterlikna.

Men uppfattningen om en ond parallellvärld? Varför inte? Fast vår värld är (snart) tillräckligt ond för att Lovecrafts idé totalt har mist sin giltighet, och vi behöver inte läsa dessa skrämselhistorier längre. Då kommer det en författare som skriver om en god parallellvärld ...

Bäst av de sex Lovecraftnoveller som återfinns här är onekligen "The Outsider", den komprimerade och utsökt snillrikt komponerade berättelsen om en ful figur. Här kommer Lovecrafts fantasirika poetiska stil allra bäst till sin rätt, när han med ond humor skildrar monstret inifrån, för en gångs skull. Det är en novell värd att läsas om och om igen, för dess skickliga överraskningseffekt på allra sista raden, men också för att formuleringarna är så djupt inkännande och smärtsamt påtagligt gripande.