bernur

"Get into the car!" (Iggy Pop)

Jag är en humorist, en skälm, jag är en akrobat och provokatör. Mina böcker promenerar på väggarna för att glädja, jag är cirkus, lyrism, poesi, skräck och skratt, lek - vad kan ni mer begära?

Från sitt mest dammiga hörn i magasinet plockar bibliotekarien fram Witold Gombrowicz Testamente, den intervjubok fransmannen Dominique de Roux utförde och sammanställde strax innan Gombrowicz dog i slutet av 60-talet: då hade Jan Stolpe och Kirsten Tullberg redan gjort den föreliggande översättningen, men Bonniers förlag avbröt all utgivning av den döde författaren. I kölvattnet av de vidunderliga dagböckerna utkom 1994 på lilla Anamma förlag den här boken, vars enda brist är ett tidsenligt trist 90-talsomslag.

I och med pocketutgåvan av dagböckerna (i mina ögon lätt 00-talets största läsupplevelse) har vi begåvats med flera nya översättningar av Gombrowicz egna böcker, liksom Michal Pawel Markowskis djupt originella studie, Svart ström, en titel som motiveras snyggt av Gombrowicz egna ord om en av sina romaner: "För mig är Kosmos svart, i första hand svart, någonting i stil med en svart och sjudande ström, full av virvlar, pauser, stillastående vatten, ett svart vatten med tusen bottenavlagringar som människan fixerar för att försöka dechiffrera, förstå och knyta ihop det hon ser till en bestämd helhet".

Liksom många andra manliga författare säger sig Gombrowicz ha ärvt sin konstnärliga talang från sin mor: det är också en sällsam brygd som ger sig tillkänna i hans författarskap. Apropå att han levde i Argentina samtidigt med Borges skyndar han sig att påpeka hur mycket han föraktar kulten kring Borges, hur svårt han har för dennes insmickrande hov av uppvaktare - märkligt nog utan att ett uns av avund eller bitterhet kommer i dagen; däremot är han generös mot författaren Borges, dennes fiktiva berättelser, medan han inte alls ser något av värde i dennes konversationer, föreläsningar och essäistik (ett lite märkligt påpekande dock, med tanke på hur tunna skott det är mellan den skönlitteräre och den litteraturvetenskaplige Borges).

Men Gombrowicz, denne litteraturens store solitär, kan vara provocerande rättfram, som när han indirekt kommenterar höstens svenska kulturdebatt om högt och lågt inom konsten: "Konsten är just detta: valet av det bästa, förkastandet av det som är mindre bra; konsten är grundad på den strängaste värdehierarki, på ett kontinuerligt värderande". Ja, han är en solitär - ett eget solsystem, en självtillräcklig förlupen yttring utan kontaktytor med andra: ojämförlig, unik, eljest. Någon som alltid är vid sidan av.

De starka åsikterna förs fram rättframt, ofta med en lika avväpnande som avspänd humor, som om självdistansen alltid finns närvarande, men bara som skugga, som bakgrund, som kuliss till hans bedövande självupptagenhet (som han givetvis ursäktar sig för, utan att det ett dugg riskerar att uppfattas som falsk blygsamhet: mycket kan sägas om Herr G., men inte att han koketterar eller agerar). Han är vresig, kverulantisk - men mest av allt livlig och livfull, och ja - optimistisk, så där som alla stora konstnärer är optimistiska, hur mycket kritikerna än vill svartmåla dem och påstå saker om deras pessimism och dysterhet.

Han är oborstad, en slags antites till Karlfeldts berömda Fridolin, som kunde tala med bönder på bönders vis och med lärde på latin: Gombrowicz retar de intellektuella genom att vara bonde, och retar sin familj genom att vara konstnär. Han går den undre vägen, väljer handlingens spontanitet före skrivbordets grubblerier. Han är så mycket Ekelöf att Ekelöf själv lyfter på kepsen och flinar uppskattande.

Det är inte helt lätt att bli varse hur mycket skoj det är med hans överspända tonfall. Han ser det förstås som sin plikt att förkasta alla förklarings- och tolkningsmodeller som hans verk drar till sig, allra mest de mekaniska, diagramartade. En läxa för många av våra goda författare är förstås att ta del av hans insikter i hur författaren ska vara moralisk: uteslutande i sina verk, aldrig i något annat - och dessutom, endast i marginalen, aldrig med några övertydliga pekpinnar och formuleringar på läsarens näsa.

Det är också upplysande hur Gombrowicz yttrar sig om lärdom, kanske något för våra Scherpta pedagogikprofessorer: "all lärdom är och kan inte vara annat än pseudo [...] lärdom är till sitt väsen ointelligent". Eftersom han har auktoritetsfobi hatar han att undervisa, men "vill själv vara undervisning", och det kan man förstås bara vara genom att vara sig själv, och jag känner inte till många författare som i så hög grad är sig själv som Witold Gombrowicz.