bernur

Av en tillfällighet kommer jag över Tangenter. Recensioner och essäer i urval, av Erik Lindegren, med ett blygt omslag (1974), och då läser jag den förstås. Men först ska jag traska genom Lars Gyllenstens okänsliga karakteristik i ett rutinmässigt förord, där han också i oförstånd passar på att kritisera Augustinus sublima påstående att "i all beundran ligger en rysning". Nåväl - Lindegren finns det alltid anledning att återvända till: för hans eteriska språk, hans tvärsäkra tänkande på tvären, och framför allt för den loja exaktheten i hans iakttagelser, som om han inte kan rå för att allt är så enkelt för honom, så lätt, så motståndslöst.

Här finns den klassiska essän från 1946, "Tal i egen sak", där Lindegren med emfas hävdar modernismens idéer, som fortfarande hade svårt att slå igenom i det efterblivna Sverige - kritikerna, med Sten Selander i spetsen, hävdade med infamt ordval att modernismen var "obegriplig" och "pessimistisk"!

Annat att gotta sig åt är ambitiöst skrivna recensioner, givetvis beroende av ambitiöst satta arvoden, kan tänkas. Snarare är det ambitionsnivån och allvaret som imponerar, än längden på artiklarna, vilket kan vara något att tänka på för dem som ständigt klagar på att kultursidesartiklarna har blivit så korta. För Lindegren är lyriken något att ta på allvar: intet mindre än "ett andligt äventyr", något som kan sätta tillvaron på spel, och inte någon förströelse eller tidsfördriv. Och han vågar ta litteraturen på allvar.

Det är roligt att följa hans funderingar, när han alltså tänker på tvären. Lite rörande är det också att han ägnar tre av årets mest aktuella författare i den svenska bokfloden (snarare bokbäcken, skulle jag tycka): Ibsen, Rilke och Woolf, samtliga med varsin volym på svenska 2008. Det finns många exempel på lyrikern som lyrikläsare, och de vinster han uppnår genom att läsa lyriskt. Omdömena säger ofta mycket om den som fäller omdömet, så som när han kommenterar Sven Alfons: "I hans poesi går värme och kyla, spontanitet och spleen hand i hand, det förskruvade i den är lika funktionellt som hos en korkskruv, förälskelsen i verkligheten gungar bräde med driften i verkligheten." Så kan bara en poet skriva. Liksom när han jämför Goethes harmoniska ansikte med "Baudelaires sylvasst stickande blick i riktning mot Auschwitz, Belsen, Buchenwald".  

Och vilken förståelse för Ekelöf! Av musikaliteten hos Ekelöf (musikaliteten hos Lindegren), och förståelsen varför Ekelöf gör som han gör, skriver som han gör, vilka vägval han har ställts inför. Och fortfarande tycker jag att ingen har skrivit bättre, klokare eller insiktsfullare om Auden på svenska - den i Sverige ännu styvmoderligt behandlade och underskattade Auden, om dennes "svåra frestelser [...] en desperat oansvarighet".

Lindegren är både sluten i sin hermetiska estetik och öppen mot det omgivande samhället - han ser tendenser i tiden, samtidigt som han betonar konstens suveräna exklusivitet. Hans skrivande har inte åldrats ett dugg: det vistas i ett oberörbart nu. Han är både tvärsäker och reserverad - men det är överhuvudtaget ett kriterium för tidigare decenniers litteraturkritik att det fanns åsikter - man vågade stå för sin smak, sitt tyckande. Påståenden och värderingar tilläts existera, och det som var (är) bra kallades vid sitt rätta namn.