bernur

Jag har fått ett personligt brev (det vill säga: högst opersonligt) från (Nya) Moderaterna, med en parant kvinnlig riksdagsledamot som avsändare, och ganska mycket i brevet handlar om skolan och vad Moderaterna vill åstadkomma där (de har ändå haft drygt två år på sig: gör något!), och medan jag ögnar igenom det korta brevet innan det hamnar i pappersåtervinningen kan jag konstatera att det är något mer välskrivet än de brev andra partier brukar skicka ut (jag minns Socialdemokraternas brev som en språklig katastrof: som ett återbesök i den högstadieskola jag gjorde en kort askultation i när jag läste till lärare), men jag stör mig på den slöa allitterationen mot slutet, formuleringen "varmt välkommen" - som om inte ordet 'välkommen' i sig skulle vara tillräckligt; när jag så känner mig så där lagom uppretad hinner jag knappt tänka tanken att jag osäkrar mina revolvrar om det som grädde på moset också står "med vänlig hälsning", och givetvis står det "med vänlig hälsning" - men vem är det då som har kommit på det oskicket? "Med vänlig hälsning" måste vara den vämjeligaste och mest avskyvärda fras som svenskan har uppfunnit och vanställt: det är ett språkligt monster, och jag har aldrig använt de tre antagonistiska orden i kombination - de trivs bäst med flera sidors mellanrum, allra helst ska minst ett av dem begravas i en utrangerad ordbok och inte släppas fri förrän efter tjugo års hårt arbete inom dess pärmar.