Sista boken från Finistère, Bodil Malmsten
När jag läser den här senaste boken från den självupptagnaste av svenska författare, Bodil Malmsten, är det några rader från Olle Ljungströms gamla slagdänga "Nåt för dom som väntar" som kommer till mig, rakt från ett helt annat hjärta: "Gud uppfinn nåt nytt / Som gör det lätt att hålla ut / Nåt för dom som väntar / Dom som orkar vänta mer". Typiskt då att det skulle vara Ljungströms mindre begåvade medbrottsling från 80-talet, Johan Kinde, som skulle skriva resumén över deras gemensamma tid, den valpiga romanen Extas. Vad jag skulle ha kastat mig över en roman av Olle Ljungström!
Men nu låter det som att jag undviker mitt ämne. Bodil Malmsten tar farväl av Finistère med den här boken (romanen?), Sista boken från Finistère, och då duger det inte med det egna förlaget, utan nu återvänder hon till det stora förlaget, som givetvis håvar in storkosingen med detta släpp lagom till julklappsinförskaffandet ...
Som en parodi på Lilla My fortsätter Malmsten sitt gnäll, och den som tyckte att det var för lite av den varan och för mycket trädgårdsarbete i succéboken Priset på vatten i ni-vet-var ska veta att det är omvända proportioner här, med stark betoning på gnället. Hon flyttade till F. för att få vara anonym, men mycket utrymme ägnas här åt att tala om sig själv och diverse åtaganden, och att hon besväras av människor som tar kontakt.
Men mest handlar det förstås och som vanligt om Den Stora Romanen som aldrig blir skriven. Nu är detta knappast ett gigantiskt problem, då Malmsten har skrivit snart dussinet böcker medan hon har ältat denna fråga, att hon aldrig skriver sin roman. Den här gången får hon för sig att hon ska skriva en erotisk roman, och den ska heta Sex och andra katastrofer (titeln ett skamlöst lån från Harold Brodkeys novellsamling First Love and Other Sorrows, något som ingen recensent av Malmstens bok har påpekat). Gissa om den blir skriven, eller förresten gissa inte. Ja, hon klagar på att hon inte skriver, men det är väl det enda hon gör: hon är fasligt produktiv.
Och nu låter det (kanske) som att jag inte gillar den här boken, och det gör jag förstås - inte, heller. Malmsten snicksnackar sig genom eller förbi ett oändligt antal kåserier, och det som är uppfriskande i mindre doser (som när hon kallar kärleken "en tidsinställd sorg") blir utmattande i längden. Nostalgin över det förlorade Sverige är inte särskilt snygg, utan blir mest ett substanslöst gnäll.
När nu allt i hennes tillvaro är jobbigt blir man fundersam. Varför tackar hon ja? Har hon ingen integritet? Det är bara hyckleri, ett koketterande med lidandet, där hon beklagar sig över hur jobbigt det är med uppmärksamhet. Hon har skrivit vackert om Beckett, och ännu vackrare om Thomas Bernhard, och fortsätter med det i denna bok: varför har hon inte lärt sig ett skvatt av dessa herrar, som aldrig dansade efter medias pipa. Jag minns hur sårad Bodil Malmsten var när alla uppfattade henne som en glad lax - men det berodde på att hon alltid log i tv och på bild: vem tvingade henne till det?
Den här boken är allra mest en illustration till Stig Larssons gamla 90-talstext om svenska författare som blivit förälskade i sin egen stil, fångade i en dyrkan av sina egna formuleringar. Malmsten är alldeles för självmedveten för sitt eget bästa: här finns inte ett uns tvivel på den egna förmågan - inget riktigt tvivel, bara den där klädsamma självföraktsrocken som det är lika lätt att ta av som att ta på sig.
Sista boken från Bodil Malmsten? Knappast.
Roligt att du kan skriva så roligt om något så tråkigt.
Ja, det var en träffande sammanfattning av årets absolut tråkigaste bok. Jag orkade inte ens recensera den, utan bakade in den i en krönika om nya svenska böcker. Det jag fäste mig vid, var samma fenomen som du så bra skildrar: gnället, den eviga klagovisan. Jag uttryckte bara en blygsam förhoppning om att en annan plattform än Finistere möjligen kunde skänka lite friskt liv åt hennes prosa, fast vid närmare eftertanke tror jag inte det. Självbilden - av den drabbade, olyckliga, jagade och medialt missupfattade - är alldeles för starkt präglad för det. När jag såg henne i Go´kväll häromveckan slog det mig att hon säljer samma vara som för femton år sedan. Det finns något djupt tragiskt i detta. Jag tyckte en gång i tiden att hon var en av de absolut mest humorbegåvade, idag tycker jag mest att skämten är trötta och egocentriska. Förresten kommer hon med en ny bloggbok på Modernista så snart vi gått in i det nya året.
Det är en konst att göra sitt eget lidande till var och ens angelägenhet och BM behärskar den bättre än de flesta; jag minns beskrivningen av släktgården i Jämtland som står och förfaller och förfaller, byggnader knutna till minnen, och sorgen över alla minnena snart kommer att sakna fysiska miljöer att fästa upp sig emot (men gör något själv då!). Ja det är skillnad på att producera och att skriva, säga vad man vill om huset i Finistere - det var en säljande idé.
Sant detta att Malmsten mer och mer blivit till en parodi på sig själv, en gnällkåsör med höglitterära ambitioner.
Kanske ett bra exempel på en framgångsfälla? Hennes bloggböcker fick först mer beröm än hennes andra böcker, åtminstone så långt jag kan minnas. Och dom funkar jättebra för uppläsningar när du har en publik av lite äldre kulturtanter som oxå längtar efter den gammaldags posten och inte alls fattar det där med att trycka ett å fyrkant å sånt. Många skratt, men väldigt monotont i längden.
Hon har helt enkelt skrivit sönder sig själv, tror jag. Nån roman av värde kommer inte komma förrän hon slutar med sina gnällkåserier. Men där har hon samtidigt sin publik.
Ja, att hon har målat in sig i ett hörn ... För jag tycker som ni: hon var oerhört underhållande, och i viss mån har hon kvar det här kortfattade, rytmiska (i) språket, men den här boken var tröttsam att ta sig igenom ... Sen är det väl så att jag fattar att det kan funka gott på uppläsningar, men det är sällan sånt gör sig bra som text, för det är trots allt två olika medier.
Jag gillar Bodil M, men jag tycker ändå att du har helt rätt i din text om "Sista boken...". Brukar läsa hennes blogg, men den är ibland skrattretande nära pekoral.
Jag har just slutat läsa « sista boken från Finistere » av Bodil Malsten . Vi ( min fru som är svensk o jag breton) fick boken för två år sen av en svensk väninna som också bor här i Bretagne sen förtio år . Min fru läste tretti sidor men det gick inte att fortsätta för henne .Jag var nyfiken- en annan gång började hon läsa « Lewis resa » och kunde inte läsa mer än tretti sidor . Jag tog boken, jag erkänner att efter de förta sidorna var jag också nära att ge av, men som alla bretoner är jag envis och jag forsatt . Jag kunde inte låta bli : boken var så interessant.
Jag tänkte det skulle kanske bli detsamma med Malmstens boken. Det blev inte så. Jag hittade ingenting som kunde ge mig lust att forsätta läsningen. Jag låt boken vara, och hade glömt den tills häromdagen då, av en slump, fick jag läsa en chronik om den fjortonde juli i Svenska Dagbladet internet upplaga av ... Bodil Malmsten! Kling gjorde det i huvudet. Jag tog igen boken och läste den om. Jag läste det till sista sidan, men, även om jag förstår att man skall inte ta för verkligheten vad hon skriver, att det är fantasie, jag undrar ändå en sak. Eftersom hon publiceras, vem skriver hon för? Hon blandar realitetet och fantasie. När hon skriver om hur hon ser folk och livet i Frankrike kan man tänka att hon gör som andra berömda svenskar har gjort – Strindberg i Bland franska bönder- där han pratar om franska bönder som tänker alla deras problemer kommer från amerikanska säd export, en sak som än i dag sitter kvar i franska folket i vår globaliserad värld- Ivar Lo i Vagabond liv i Frankrike som berättar hur han måste kämpa mot trakasserierna som invrandrarna måste gå genom för att få tillståndet för att kunna stanna på fransk mark: det är detsamma (kanske värre) idag!
Malmsten är inte så noga- hon ser världen men inte som den är. Jag skulle kunna tycka om poesin som präglar vissa sidor, men mina känslar blir strax förstörda när hon börjar igen med ett slags analys om folk och samhälle och då kan jag inte låta bli att jämföra ; det är så synd!
Det finns falska fakter, som när hon skriver om dom fattiga, i den där supermarket i staden nära Nantes, som betalar i kassan med checker hon tror dem fick från socialhjälp- det kunde vara rätt- and so what? powerty is not a shame- men det är inte alls- i Frankrike är det relativt vanlig för vissa anställda att få „ des cheques restaurant“ dvs en förmån som företagen ger sina anställda när ingen företagsrestaurang finns; med dessa checker kan man betala på restaurang eller på varuhus när man köper mat.
För mig har boken ingen svans eller huvud ni queue ni tete, som vi säger här- det är som en orm som bittar sin egen svans, eller som bön kvarnar som malar och malar i förhoppningen av vad? Kanske är det Thomas Bernards fel att för kvinnan som skriver jag i boken allt utom fjärillar som flyger på lavender är so desperat .
Som jag vill Bodil Malsten väl ställer jag ingen fråga och där jag bor kan jag se, som hon skriver, haven andas- tidvatten in, tidvatten ut.
Men tack i alla fall för att kunna underhålla svenska språket som är så vackert.
En man från Finistere.