bernur

På tal om att vara man: när jag för några veckor sedan skadade mig på jobbet, gjorde illa stortån helt enkelt, försökte jag tigga till mig lite medlidande hos några kvinnliga kolleger, så jag sa att det var tur att jag är man och har hög smärttröskel, men det skulle jag inte ha sagt, för deras svar blev att en kvinna inte ens skulle ha nämnt en så obetydlig skada ... Men vad då? När jag var fjorton kapade jag mig i fingertoppen, så den hängde löst, men jag väntade tills min mamma kom hem från jobbet, för inte tänkte jag på att man kunde ta sig de fem hundra meterna till sjuksköterskan, som senare sydde runt hela fingret (you should hear me play the piano ...). Ja, och när jag spelade fotboll fick jag hjärnskakning, men efter att ha vilat i fem minuter spelade jag först färdigt matchen, och sedan cyklade jag hem, och blev någon timme senare upplockad av en ambulans, för att handen började darra. Och jag har aldrig varit borta från jobbet för att jag är sjuk. Etc. Vad jag ville säga var bara det att jag fortfarande har ont i stortån! Nu nästan värre än när jag slog i den - i stentrappan, vars steg inte är dimensionerade för min kropp. Här haltar jag - men gnäller jag? Nä - - -