bernur

Lyrik är till sin natur originell: den ska vara ett motspråk - ett antispråk, som vägrar finna sig i och anpassa sig efter det vanliga (det normala) språkets tradiga regler och bestämda uppfattningar om hur man får och bör och ska uttrycka sig. Ett motgift mot tidens förgiftade språk, det mumbo jumbo som överfaller oss från diverse håll. Och nog får man säga att Gunnar D Hansson med den trilogi diktböcker som utgavs mellan 1989 och 1994 - Olunn, Lunnebok, och Idegransöarna - lever upp till postulatet om lyrikens särart. Jag minns att jag läste dem under 90-talet, fullkomligt förbryllad (det fanns annat som gjorde mig förbryllad: det här var en fruktbar sorts (be)undran), och nu har Bonniers påpassligt nog förpackat de tre böckerna i en behändig pocketvolym, som man kan ta med sig och läsa lite varstans och låta dessa märkligheter spridas till andra platser.

Jag tänker inte försöka förklara vad det är för böcker - vad det är för bok - han har skrivit. Det är ytligt sett encyklopediskt, men Hansson har mer än en räv bakom örat, och vi vet aldrig hur pålitlig han är med sin lärdom. Vi får veta massor om makrillen, vars gamla namn alltså var 'olunn' (enligt GDH), lunnen, samt och framför allt om idegranen, det ruffiga trädet, Taxus baccata. Lärdom och barndomsminnen, osaligt blandade.

Ja, vad är det för litteratur? Essä, säger jag, men måste inkludera dikt (förlaget anger "dikttrilogin" på baksidan), och jag har också förstått att han själv vill att böckerna ska uppfattas som lyriska monografier: monomana monografier, vill jag då tillägga. Helt gräns- och genreöverskridande: en galen idé lika galet genomförd, en enda lång fantasi, ett drömprojekt rott i hand. Citat, collage, kommentarer. Trots att inledningsboken om Olunnen (makrillen) gavs ut 1989 och är märklig så det förslår, gav den inte upphov till någon obegriplighetsdebatt: detta i sig är väl obegripligt.

Jo, det är en poäng att läsa någorlunda sammanhängande också, då gränserna mellan böckerna suddas ut (tyvärr låter förlaget varje bok ha kvar sina boksidor, så sidantalet börjar om från noll tre gånger, vilket är ganska inkonsekvent, om nu de tre böckerna ska tryckas ihop i en pärm?), och sammanhangen tillåts framträda i all sin blygsamma glans. Men det är idegransboken som är bravurnumret, när med ibland tramsig och ibland stringent bevisföring Hansson visar att idegranen finns i allt, och det är där hans skärpa framträder i all sin virtuositet, och det är där munterheten i formuleringarna är som störst, som när han betonar att det är den verklige Jöran Sahlgren och den verklige Bengt Hesselman i det verkliga Uppsala (under en verklig kafferast, icke att förglömma) som utreder varför svenskan valde ordet 'id[e]' för trädet, när de andra nordiska språken har 'ýr'. De språkhistoriska inslagen hör förresten till höjdpunkterna överhuvudtaget.  

Vackert infångad är lunnefågeln, här skildrad kärleksfullt av Hansson, och så imponerande levandegjord. Kanske jag bländas mindre av hur han bedriver litteraturkritik i dikten, eller tycker att det är rätt text på fel plats. För jag vill hellre läsa den existentiella diskussionen direkt i dikten, utan mellanhänder. Men det är alltså en fröjd att läsa de tre böckerna så här tätt intill varandra, att följa hur de går in i varandra.