bernur

Min kollega WB pläderade häromdagen för en återlansering av ordet 'luguber', och då kan jag glädja honom med att det återfinns i denna nyutgivna bok: visserligen i kommentarerna till dikter från 1600-talet, där Daniel Möller skriver, apropå i vilket skick den sköna Helena befinner sig i dikten: "Om Paris sett sin Helena i detta reducerade och lugubra skick, som 'en näfva Mull', hade han bivit så uppskakad och förvirrad att han lagt benen på ryggen". För Olof Wexionius dikt "Melancholie" bildar huvuddelen i den här vackra utgåvan från Ruin förlag, där Möller, doktorand i litteraturvetenskap, har gjort ett gediget arbete med att skriva en informativ inledning och kommentardel till dessa barockdikter från det sena 1600-talet.

Wexionius var ganska typisk för sin tid, och denna tid vårdade de svartaste fåren. Utöver Almqvist och kanske någon senare (Lars Görling) är svensk litteratur befriad från ligistförfattare, men av någon anledning verkar de alla ha verkat under just barocken, med Lasse Johansson ("Lucidor den olycklige") och Lars Wivallius som två framstående gynnare. Den förstnämnde får här en hyllningsdikt av Wexionius, som också gjorde sig skyldig till en del oegentligheter, får vi veta.

Annars är det melankolin som är hans ämne, förstås. Den långa dikten "Melancholie" är ett magnifikt exempel på den metafortäta och dödsdrypande dikt som tiden föredrog. Döden som den store utjämnaren av alla skillnader i det förgängliga livet är ett välkänt tema, och Wexionius är kanske inte den mest originella av skildrare - ändå är det på ett sällsamt sätt uppfriskande att läsa hans (för)dömda rader, där medvetandet om döden gör sig påmint i varje stavelse. Det är sannerligen en påminnelse till alla oss som lever utan fruktan för den oundviklige besökaren som harklande vill få det sista ordet, där dramatiken utspelar sig mellan de två polerna Alt och Intet.

Djärvheten i metaforerna kan erinra om de brittiska metafysikerna, främst John Donne, som tog sig sådana virtuosa friheter att man som läsare bara kan häpna. Möller menar dock att barockens metaforbruk pekar framåt, mot surrealismens oväntade sammanslagningar. Kanske det är en lämplig omväg, att röra sig bakåt genom litteraturen, och upptäcka hur modernisternas försök att skriva ny litteratur inte kan undgå att plundra den gamla.

För en nutida läsare är det nog stavningen som är en värre stötosten än ordförrådet (ibland kan jag lite uppgivet utbrista att han nästan stavar lika inkonsekvent som mina egna barn, fostrade som de är i den svenska grundskola som aldrig har rättat deras stavfel). Tematiskt är det inte så långt från dessa 1600-talsdikter till Kents memento mori-skiva "Du & jag döden", med dess stilfulla omkväde "Vi ska alla en gång dö", även om man får medge att Wexionius är lite mer mångordig. Men stavningen gör att man helst vill läsa högt, och ännu hellre höra dikterna läsas: men förgäves sökte jag den som ljudbok, för där fanns bara Lisa Marklund och Björn Hellberg (förslagsvis tycker jag att Thorsten Flinck ska läsa in dessa lugubra dikter).

I den långa dikten "Melancholie" apostroferas inledningsvis Melpomene, tragdiens olyckliga musa, och så vidtar eländesskildringen. Wexionius har en epigramartad stil, lämplig för aforistiska fyndigheter som tangerar ordspråkets pregnanta vishet, i rader som dessa: "dhen lijtet äger / är / Ey fattigh / vthan dhen som altijdh meer begär", som också borde fungera som en påminnelse till vår tids egoistiska shopaholics, som livnär sig på skitdrömmarnas sköra salighet. Melankolin blandar sig elegant med bitterhet och förtvivlan, utan att spädas allt för mycket, i stiliga förgänglighetskupletter som denna: "Gack / löp ehoo du äst[1] / betwinga Folck och Land; / Alt dhet du winner / blijr en lijten Näfwa Sand -".  

Boken är en ovärderlig kulturgärning, en bedrift av utgivarna och Daniel Möller. Att läsa den är en lycka av ett ovanligt slag. En dödbejakande dikt, följd av några lite mer umbärliga tillfällesdikter. Där finns även en studie av den majestätiskt dystra "Melancholie", den ännu dystrare, hotfullare och mer pessimistiska "Charon".

[1] gå, spring vem du än må vara