bernur

Jag har skrivit om det förut (som han alltid inledde sina inlägg, numera, sufflerar ni), men det är förstås Sigrid Combüchen som har formulerat det vackrast, den säregna tjusningen som Lord Byrons prosa utövar på sin läsare: "Den språkliga vitaliteten, detaljrikedomen, meningar som består av resonemang från två ytterkanter, vilka möts och slingrar om varandra som förälskade svanars halsar." Det är svårt att föreställa sig en vackrare karakteristik överhuvudtaget än denna med svanhalsarna.