bernur

Med schyssta initialer kan man slå världen med om inte häpnad, så åtminstone en hel del avund - och Ida Säll gör det med sin debutroman Jenny Häggs mamma solar brösten i sovrummet, årets mest (an)slående titel. Säll är ett tjugotreårigt snille, som alltså inleder sin författarbana med denna snillrika bok, som är en finfin illustration till hur det kan kännas att bläddra i någons fotoalbum, med bilder från hela den långa mödosamma uppväxten komprimerad i typ sjuttio snapshots - för här rör det sig om just sjuttio korta texter, som tecknar en mer eller mindre fiktiv persons uppväxt.

Den (be)lysande titeln är hämtad från första textens första mening, och där anges tonen. Säll har ett fint väderkorn för detaljer, och hos henne trivs humorn och desperationen bra tillsammans - och kommer överens. Det är åtskilligt roligare att läsa hennes dråpliga texter än att lyssna till våra självutnämnda komiker som härjar i mediebruset.

Minnesbilderna är så där fragmentariskt osäkra - ungefär så där som man minns drömmar - barn bor i en annan värld (men jag bor ju i samma! vill jag invända, sufflerad av Ekelöf) - och berättarjaget lär sig ljuga (en viktig egenskap för en författare: även för den som skriver något som liknar en självbiografi), och lockelsen i lögnen, den makt lögnaren besitter.

Säll låter några olika trådar bilda mönster: en av trådarna är Jenny Hägg, som berättarjaget tycker är "ett jävla as", men det är hennes enda riktiga vän, och så Madeleine Eriksson, som luktar kiss, och fotbollsspelaren Kenneth Andersson, vars fjantiga målgest förstås skulle appellera till alla barn på 90-talet ...

Till det mest imponerande med den här till formatet lilla boken hör hur Säll (be)skriver världen: exakt så här är det, och man vill bara instämma. Det är en uppiggande bok, intelligent och anspråkslös, lika roande som den är oroande. När barnets farfar dött går pappan in för att trösta sin mamma, som reagerar högst oväntat: "Skulle jag vara ledsen? säger hon och snoret rinner. Skulle jag vara ledsen för det gamla aset? Jag vill ju bara vara barn och ha sommarlov! skriker hon." Ja, det är väl så: vuxna som nostalgiskt vill återvända till den där magiskt skimrande barndomstiden. Ida Säll lyckas med bedriften att återskapa den där otydlighetskänslan som jag förknippar med barndomen, och hon gör det helt utan choser, (nästan) helt utan övertydliga snedsprång.