(Jag) gör mig obekväm
Nog förstod jag att jag skulle trampa på en och annan öm tå när jag beklagade mig över den vedervärdiga frasen "Med vänlig hälsning", men det är egentligen en annan sak jag stör mig på: de här subjektslösa meningarna som jag ser allt mer av. Nog förstår jag att det är skönt att skriva så - lite slarvcharmigt som Bengt Ohlson, krönikestilen. Men äh - det ser bara ofullständigt ut, och dessutom så uppenbart en rädsla för ordet 'jag', för det är uteslutande just det subjektet som saknas. "Jag vaknade och upptäckte att ..." Nej, så här: "Vaknade och upptäckte att ..." Och inte heller är det frågan om någon inlärd felsökning, av det slag som får vissa svensklärare att påpeka (fortfarande!) att man inte får börja en mening med 'och' eller 'men'. För mig ser det bara tomt ut, som om meningen hänger i luften, i sorg över det borttappade subjektet. För all del, vill du fortsätta skriva så här, gör det - jag tror inte jag har sett någon som inte skriver så här (förutom jag, men det är jag, och jag räknas inte, för jag är - jag, liksom). Varför är alla (utom jag) så rädda för det där jag-ordet? "Får man skriva 'jag'?" frågade en elev senast i går, vid en skrivning om Processen. Ja! Du får inte skriva om Processen om du utelämnar jaget!
Jag!
vänta lite, nyss var du bernur, nu är du den där Jag..?
Kan det bero på allt tjat i skolan att man inte skulle börja varje mening med Jag. Det finns ju andra sätt att variera sig men om man är enkelspårig så kanske man tar den enkla vägen och helt enkelt plockar bort det första ordet. Förresten börjar jag ofta meningar med Och eller Men och bryter därmed mot en annan regel jag minns från skolan.
Jag fick också lära mig i skolan att man inte fick börja meningar med men eller och, fast jag gör det ganska ofta ändå. Särskilt gillar jag att börja med och.
Jag däremot var det inga problem med på den tiden.
Avslutningsfraser ÄR besvärliga, jag brukar försöka variera mig. Ett tag grubblade jag och en annan bloggare länge över formuleringen "väl mött". Han påstod att han brukade avsluta mail med det på jobbet men han var inte riktigt säker på hur det skulle användas. Inte bara löst, sådär, var jag säker på.
Till slut kom vi fram till att det var en grej man använde om man hade stämt möte: Väl mött på Årsta IP klockan 15 etc.
Gissa om han dog lite då, när han hade skrivit under med det tusen gånger ungefär.
Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att det var lite fint på något sätt. Han testade det på olika ställen tills han fick ett svar, liksom.
Väl mött på Blott Sverige!
Annars gillar jag "Fridens!" som jag inte är riktigt säker på hur man använder. Tror jag ska göra samma sak igen. Använda tills någon påpekar att det är fel och förklarar varför.
Alltså,
Fridens!
Ja, alla dessa regler från skolan ... Det är väl bara det att de som lär ut dessa regler inte tillhör de skarpaste knivarna i stilistikens låda: när mina barn gick i lågstadiet fick de veckobrev från dessa lärare, fulla av särskrivningar, syftningsfel, uppenbara felstavningar, etc. Men minsann: att man inte ska börja meningar med 'och' eller 'men' hade de vett att lära ut!
Det är bara att läsa vilken bok eller vilken akademisk text som helst, eller vilken tidnings- eller tidskriftsartikel som helst: fullt av meningar som börjar med både 'och' och 'men', utan att himlen ramlar ned.
Språkvårdare har i årtionden påpekat att det här är en förlegad regel, som säkert fyller sin funktion just på lågstadiet, för att undvika monoton satsbyggnad, men varför ska en vuxen frukta att börja med dessa ord?
Själv är jag ett alltför stort fan av ordet jag.