bernur

En klass ska läsa Magnus Dahlströms Järnbörd - den ingår i IB:s PBL, och vi tyckte det kunde vara en god idé. Jag läser om pjäsen nu, den som gjorde ett så starkt intryck för arton år sedan, och fortfarande känns det ungefär som att handskas med dynamit: den är så infernaliskt välgjord, så magnifikt iscensatt för att effekterna ska drabba läsaren.

Och så läser jag Hem, Dahlströms senaste (troligen sista) roman, utgiven 1996, och upplever bara melankoli - sorg över den förspillda förmågan, och det är en sorg som spiller in i mig, som vågor från Vättern, landets sorgsnaste sjö. För det är verkligen ingen bra roman - det tyckte jag nog redan när den kom, men då fanns ändå förhoppningen att det skulle gå bättre en annan gång. Nu tycks det som att det aldrig blir en nästa gång för författaren Magnus Dahlström.

Vad som dock kan ge upphov till spekulationer, är hur originell han är i sitt tonfall - hur eget han skriver, hur personligt: nu när svenska prosaförfattare verkar ha gått i samma skola, där alla försöker uppnå exakt samma reaktion hos läsaren. Hos Dahlström är allt suggestion, antydningar, hotfulla viskningar, och en osäkerhet som tar över hela framställningen - värt att lägga på minnet nu när vi hyllar dussinförfattare som John Ajvide Lindqvist och Johan Teorin: habila hantverkare, men som författare inte värda att knyta Dahlströms skosnören.

Hem är en slags deckare, utgiven i inledningsskedet i den där omtalade svenska deckarvågen, där ett litet barn hittats död, och gärningsmännen utpekas som två jämnåriga killar. En tjock tant från socialtjänsten agerar detektiven, där hon leder en utredning, och allt handlar om hur besvärligt det är för henne: lika mycket besvär som hon har att fysiskt ta sig fram i terrängen, lika mycket besvär blir det att nå fram till gåtans lösning. Som deckare är det inte mycket bevänt med polisarbetet: först på sidan 137 framträder en poliskommissarie, och här saknas också de inkörda attributen från deckarvärlden - operamusiken, rödvinet, det kollegiala gnabbandet, värken i deckarens mage ... Fast Inga, socialarbetaren, har problem med sin fysiska hälsa, till den grad att man som läsare undrar hur hon ska överleva hela romanen.

Men det är en märkligt stillastående berättelse, där besvikelser blir läsarens enda belöning. Huvudpersonen, Inga, svettas ymnigt, och det är gott om lösa trådar och ofullgångna idéer. Människor springer hit och dit utan att man förstår vad det är bra för. Berättaren är lika ovetande som figurerna: det är gott om missförstånd och felhörningar. Ett exempel: "Hon vände sig mot dörren för att gå ut och bakom sig hörde hon Arbetsledarens röst, egendomligt hes, den sade: - Det man vill ska finnas finns inte alltid. - Nej den sade: (glöm det) - Jag bara skämtar." Vad ska man som läsare göra med sådant? Och ändå: stilen - som jag kan sakna det där typiska dahlströmska tonfallet, som var så fullbordat redan i första romanen Fyr, och faktiskt ännu tidigare, i den novellsamling som han debuterade med, Papperskorg. Bara det att ta del av hans atmosfäriska meningar gör läsningen värd ansträngningen, hur misslyckad romanbygget än är.