bernur

En av senare års mest fantasifulla romaner är tveklöst Ali Smiths uppsluppet fantasifulla och samtidigt djupt subversiva The Accidental, som högst oväntat fick en svensk översättning (med den lite dubiösa titeln Jag är allt du drömt), och nu kommer redan en försvenskning av hennes senaste projekt, Flicka möter pojke - men anledningen är förstås att den ingår i den serie myter som förlaget Cannongate har gett ett dussintal författare att modernisera och tolka fritt. Det är förstås så här i årets elfte timme på tok för sent för årsbästalistor, men jag saknade den här på kritikernas förutsägbara diton.

Smiths bidrag utgår från Ovidius version av myten om Iphis, flickan som förälskar sig i en kvinna och i manlig förklädnad ska ingå äktenskap med henne (Ianthe, även namnet på en av Shelleys döttrar i det första äktenskapet). Redan med sin första mening visar Smith med en lakonism sitt queera perspektiv: "Nu ska jag berätta om när jag var flicka, säger farfar". Men det är som hon senare säger, sant att fantasin saknar kön, och fantasi har hon gott om.

Korthugget och rappt återger hon sin moderna myt, med ett tonfall så muntert att man nästan värjer sig. En satir över vår tids hysteriska handel med buteljerat vatten är kanske lite väl grovt tillyxad, liksom den vid det här laget nästan uttjatade konsumtionskritiken, och attacken mot materialismen, hur storföretagen cyniskt tjänar storkovan på påhittade behov. Förvisso kritiseras här det torftiga bullshitspråket - uttrycket "ett visst tänk" exemplifierar hur språket speglar tänkandet, och manliga härskartekniker. Men det är lite onödigt och poänglöst att hon förnumstigt tvingas raljera: "Jag hatar sms-språket. Det är så förringande". Likaså blir Imogens manliga vänner lite väl stereotypt karikerade som inskränkta män - fast, så där pratar väl många män (för att inte säga de flesta män)? I den här världen har kvinnor inget värde i sig, och därför har hon valt rätt myt att återberätta.

Det är när hon ska återge känslor som Smith firar sina största triumfer, när hon skildrar hur förälskelsen drabbar - överfaller - människan: "Jag hade inte vetat, före oss, att varenda blodåder i kroppen hade förmågan att bära ljus, så som en flod sedd från ett tåg får en kanal av himmel att etsa sig djupt in i landskapet. Jag hade inte förstått att jag kunde vara så mycket mer än mig själv. Jag hade inte vetat att en annan kropp kunde göra så här med min." Hon visar att den gamla klyschan om att orden inte kan beskriva ... är falsk: det är just orden som kan beskriva.  

För den enkla handlingen är hur den osäkra Anthea (Ianthe) träffar Robin (Iphis), ett omtumlande möte. Det är hela handlingen, och det är tillräckligt - mer än tillräckligt: "Huvudet, nånting hände inuti det. Det var som en storm ute till havs, fast bara ett ögonblick, och bara inuti huvudet på mig. Bröstkorgen, där hände det definitivt nånting. Det var som om den lösgjorde sig från sig själv, som skrovet på ett skepp som går på grund och ger efter, och skeppet som var jag öppnades på vid gavel inom mig och in kom havet." Vad hon ser? "Hon var den vackraste kille jag nånsin sett". Årets formulering på svenska! Lika fyndigt låter hon sista kapitlet bli en reflektion av inledningsmeningen i Jane Eyres sista kapitel, så att det blir ännu mer omstörtande.

Ali Smiths språk, ordglädjen och lyckan i upptäckten av tjusiga ord, den flotta vokabulären - mycket av det går förlorat i en översättning, när författaren är så beroende av engelskans rikedom, men ännu värre är väl att översättaren tror att man "googlar på" någons namn, när väl ingen säger något annat än att man "googlar någon", utan preposition. Också imponerande är hur Smith byter berättarperspektiv hela tiden, och inte enbart för att det är något hon har lärt sig på en skrivarskola: hon utnyttjar denna teknik, visar att något substantiellt inträffar när någon annan iakttar och kommenterar något vi trodde var en enkel situation.