bernur

När jag var liten hade jag svårt  att skilja på orden 'excentrisk' och 'egocentrisk' - ja, det var nu inte det enda jag hade svårt för ... - och fortfarande behöver jag ibland påminna mig själv om vari skillnaden består, ungefär som andra måste tänka på vad som är höger eller vänster; intellektuellt förstår jag mycket väl den stora skillnaden, men på ett känslomässigt plan blandar jag fortfarande ihop orden.

Mer än någon annan författare skrev Marie Henri Beyle (Stendahl) för det uttalade The Happy Few, och räknade iskallt med att han skrev för framtidens läsare - i bästa fall föddes de i samma stund som han skrev sina böcker. Ett av exemplen från hans skarpa penna är En egocentrikers minnen, en bok som han lite nonchalant kallade för "skvallerbok", och som han därför förordade tryckning av först tio år efter sin död - i själva verket skulle det dröja femtio år innan den utgavs. Jag måste påminna mig om att den heter just egocentrikers och inte excentriker: Stendhal är en excentrisk författare, också. "Man kan känna allt utom sig själv", lyder hans sanna credo.

Ja, i själva verket hade Stendhal (Marie Henri Beyle) färre läsare än vad bernur har, men han har rikligen kompenserats i efterhand, även om det är lite sorgligt att jag tvingades skaffa den här boken vid bibliotekets årliga utgallring. Jag har alltid haft ett av mina godaste ögon till Stendhals märkligt komponerade böcker, där suverän självkänsla samsas med förintande självförakt, och skoningslösa uppgörelser med det egna jagets jakt efter infriade frestelser kombineras med uppriktigt menade förlåtelser. Det finns i hans skrivande en total uppriktighet, där han inte skonar någon - allra minst sig själv.

Åtskilligt har sagts om Stendhals osynliga stil: att han skriver mördande långtråkigt. Men det stämmer inte riktigt! Han skriver impressionistiskt och vackert, och likt så många andra självbekännande skrifter verkar det ha skrivits i en feberyra, i långa svep, där han inte utan stolthet nämner hur många sidor han har skrivit i sträck, en bok som skrivits av sig själv. Resor och människor passerar revy, och speciellt en resa till London gör intryck, med äventyr som innehåller dåliga flickor och ännu sämre pojkar.

För att vara fransman har han en faiblesse för anglicismer, och använder engelska glosor ungefär lika frekvent som en nutida svensk tonåring. Inte konstigt då att han ständigt citerar Shelley ("Jag andades blott med suckar") och lika ständigt hänvisar till sin vänskap med Byron.

Handlingen är att huvudpersonen, den anonyme berättaren, träffar diverse människor, redogör för misslyckade möten med kvinnor (samt några mindre misslyckade). Lite vårdslöst blandar han ihop årtalen, och kanske det ligger någon ironi i att han först berättar om sina bedrifter som ungt matematiskt snille, för att senare subtrahera bort närmare tjugo år från sitt liv (arton, om jag räknar rätt) - ja, han ljuger om sin ålder, och man får en känsla av att lögnerna inte nöjer sig med den någorlunda oskyldiga lögnen. Han skriver slarvigt, och kommenterar också sitt eget slarv. Han nämner också varför konstnärer brås på sin mor, något jag själv skrev om nyligen, då jag skrev om Gombrowicz, men Stendhals förklaring är lite udda: barnet vet inte ens med säkerhet vem som är hans far ... Egentligen är det här en tanke från den franske naturvetenskapsmannen Georges-Louis Leclerc de Buffon.

Det hela är (melo)dramatiskt i överkant, som om Stendhal medvetet söker sig till dramat enbart för glädjen i att skriva om det. Med munterhet återger han Lord Broughams yttrande om självmordet, att det som avhåller en från självmordet är allt rotande i ens privatliv efter motiven som är det enda som avskräcker: "Det räcker för att förta en lusten att ta livet av sig".

Här nämns också den fantastiska essän De l´amour, som han skrev i Milano med blyerts, boken med så många vackra bittra insikter, boken som innehåller så många ljuvliga blommor plockade vid randen av en fasaväckande avgrund - - - Den här korta memoarboken, En egocentrikers minnen, är i förhållande till den hopplöst ostrukturerad, full av ofullständiga partier och utvikningar som inte tillåts tala till punkt. Följaktligen slutar boken frustrerande nog mitt i ett resonemang. Men ändock finns ljuspunkterna, de där epifaniska ögonblicken som är Stendhals kännetecken, hans genuina särprägling som författare. En munter ton som ljuder genom de torraste av formuleringar, som får läsaren att instämma i hans småleende, och känna en tacksamhet över att få tillhöra en allt vidare krets av läsare, där few blir ett ord som relativiserats en aning.