bernur

Jag har tydliga minnen av att jag läste en tidigare översättning av Dödssjukdomen, den dystraste av Marguerite Duras dystra 80-talsverk, på 1:ans lokalbuss i Umeå på väg till Umedalens mentalsjukhus, och att jag hamnade i ett konstigt slags förstämning under kvällspasset, att jag blev beklämd, otroligt drabbad av den korta berättelsens förtätade stämning, att den förvandlade mig, försatte mig i ett tillstånd av apati (men jag kanske minns fel ...). Förra året kom i Modernistas förnämliga serie av Duras böcker en ny översättning av Marie Werup, och den har jag nu läst, och - trots att jag rimligen borde ha varit förvarnad och beredd, bland annat eftersom jag läser Duras hela tiden - jag blir lika omedelbart drabbad.

Titeln borde tilltala mig särskilt mycket just nu, då jag är rejält sjuk ... Liksom i den gräsliga filmen Pretty Woman handlar det här om en man som betalar en kvinna för att hon ska vara hans sällskap i flera dagar och nätter. Men alla likheter upphör där: Duras temperament är av annat slag. Hon skriver på blodigt allvar, och hela hennes estetik vilar på en antites till den besynnerliga värld av idiotiska Idol-program och debilt dansande kändisar som tv-kanalerna anstormar oss med; hennes erbjudande är stormar av ett annat slag - känslomässiga stormar, en motståndsrörelse av passion.  

Att leva som om man inte visste om att man ska dö: det är det som är dödssjukdomen, den som mannen lider av, och som kvinnan pekar ut - namnger - åt honom. För mannen är oförmögen att älska: han kan bara göra det i efterhand, när det är för sent, när kvinnan har lämnat honom - i minnet blir hon möjlig att älska, och det är en hopplös kärlek för honom, där hon bara kan fungera som ett I want the one I could have had-imperativ. Kärleken blir ett misstag, "en plötslig rämna i universums logik", och det låter som den enda godtagbara förklaringen.

Och vem är då hennes 'du'? En läsare kan undra det i sitt stilla sinne, där det är svårt att inte känna sig träffad. (Jag är (någon slags) man: du får själv föra syllogismen till sin slutpunkt.) Duras låter kvinnan bli en universell representant för alla kvinnor, och likaså mannen. En allegorisk tour de force, där varje ord är avvägt med precision.

Han vill skapa en religiös kult kring kvinnan, göra henne till ett föremål att dyrka - men allt är lönlöst, för han är dömd: han lider av dödssjukdomen, den som innebär att han inte kan känna något på riktigt. Han kan bara betrakta henne, aldrig se henne på riktigt. Han säger: "Du är nog mycket vacker [min kursiv]". Duras skriver besvärande intimt när hon närgånget pejlar kring det här paret, och låter oss följa med in till deras intimaste stunder, där allt bara tar smak av hopplösheten.

Alldeles intill Duras allestädes närvarande hav utspelar sig det här instängda kammarspelet, och de ligger i sängen med endast en tunn vägg som skiljer dem från havet, det stora ostoppbara obevekliga havet - som om de befann sig på en båt, och faktiskt är atmosfären lika klaustrofobisk som på en båt, och den annalkande katastrofen aldrig långt borta. Så ja, det här är dystert: allt är förlorat, allt sker för sista gången, och karaktärerna bottnar i en pessimism så påtagligt sammanbiten att man som läsare inte har något val - man kan inte värja sig mot den. Allt är drömskt, svävande, stiliserat, som om alla oväsentliga och störande moment har raderats. Duras har skrivit flera politiska, samhällsengagerade böcker, bland dem Abahn, Sabana, David, men Dödssjukdomen är på ytan världsfrånvänd - samtidigt som det är svårt att tänka sig något mer politiskt än en bok som påstår saker om vad mannen och kvinnan är. Här menar Duras att mannen bara kan alstra död: han är en dömd varelse, bär på sin egen undergång, lika låst som Frödings diktjag i dikten "En Ghasel", med det där högst påtagliga gallret inom sig.

Det är en liten otäcking till bok, med för få ord för att utgöra en roman, men mer än novell är det en scen för teatern, något som Duras själv i ett efterord också förordar. Stilen är så koncentrerad att den knappt rör sig alls, bara långsamt som det där (svarta) havet utanför: "Jag vet inte heller om du uppfattar den dova och avlägsna rosslingen i hennes njutning genom hennes andhämtning, genom det fina väsljudet som kommer och går mellan hennes mun och luften omkring". Jo, jag uppfattar den allt.