bernur

Förr i tiden, när det fortfarande fanns skivaffärer, brukade jag mardrömma att jag gick där och letade bland bokstaven 'P' efter nya skivor av Portishead och Pulp, men det enda jag hittade var unkna skivor av Pearl Jam. Ungefär så känns det numera, när förlagen envisas med att ge ut medelmåttiga amerikanska författare, för att totalt negligera de innovativa, fantasifulla och originella engelsmännen.

Nu är inte det här Jonathan Franzens fel. Han har rutinmässigt hyllats för sina två hittills översatta romaner, och liksom många av sina generationskamrater fyller han sina böcker med diverse upptåg (olika typsnitt, illustrationer), men hans fantasi sträcker sig inte längre än så. Att läsa Den obekväma zonen, hans självbiografi, är en tråkig syssla som radion har gett mig i uppgift till årets sista roman för programmet.

Det handlar om Franzens uppväxt på 60-talet i hålan Webster Grove. Mycket av tiden ägnas åt att läsa tecknade serier, Snobben, och tyvärr lyckas han inte levandegöra detta område för mig. Nästan lika trist är det avslutande kapitlet om fågelskådning, ett ämne som borde ha haft något större potential att väcka läsarens slumrande intresse ändå: det brukar vara intressant att ta del av någons initierade kunskaper, oavsett ämnesområde, men när det inte blir mer spännande än att spekulera i om han ska bevittna 400 arter innan boksidorna tar slut, då tappar till och med jag det där intresset.

Jo, han skriver ganska osentimentalt och även lite självironiskt om sin uppväxt, och de lite halvt dysfunktionella föräldrarna (föga förvånande att han har svenskt påbrå på pappans sida). Uppväxten är ganska gripande skildrad.

"Komfortzonen", vad som skulle kunna översättas till "den bekväma zonen" som kontrast till titelns obekväma dito (egentligen det bekväma området, om vi ska vara petiga - men varför skulle vi vara det?), handlar om en temperatur på termostaten, som ska befinna sig mellan 22 och 25 grader (är inte det onödigt högt? undrar vän av ordning). Om den under- eller överstiger hamnar man i den obekväma zonen - ja, och modern i familjen (eller var det farmorn?) har en benägenhet att ställa termostaten under 22 grader: i den obekväma zonen, herre gud!!! Ja, där har ni ett exempel på något dramatiskt ur den här boken.

Nu är Franzen författare, och det är långrandigt och omständligt, och jag vet inte hur mycket som är sant, när han fläskar på med detaljer så här många år senare. Episoderna återberättas minutiöst, och alla namn och repliker är utsatta; jag vet inte hur trovärdigt det är, bara hur tråkigt det blir ... Det är som att lyssna på någon som (på värmländska) berättar en oändligt lång historia, full av ovidkommande detaljer. Man kommer inte den här författaren ett dugg närmare, trots att han inte gör annat än tar plats.

Det finns mycket att säga om Rebecca Alsbergs översättning, utöver att titeln inte är helt korrekt återgiven. Ett idiom som 'pangbrud' placerar Franzens tilltal rakt i en pilsnerfilm från 40-talet - jag vet inte hur avsiktlig den glosan är. Hon använder också bisatsordföljd uppåt väggarna ("när hennes liv var nästan slut", låter hon honom skriva). Ingenting i den här boken griper tag i mig: när han skildrar skilsmässan - en process som håller på i åratal - lyckas han ändå förmedla att han kommer att sakna sin frus moraliska och estetiska omdöme, liksom hennes doft. Men det är en fru som knappt märks i hela boken. Hon nämns bara för att avfärdas, och sedan börjar han titta på fåglar, för att hamna i den förutsägbara slutsatsen att deras liv i mångt och mycket påminner om hans eget. Jaha.