bernur

[T]y även om verkligheten är ofrånkomlig, är den dock inte helt möjlig att förutse; när folk får en eller annan riktig uppgift om någons liv, drar de därav omedelbart felaktiga slutsatser; de tror sig i denna upptäckt finna förklaringen på ting som tvärtom inte har det ringaste med den att göra.

Det är femton år sedan jag fick mina drömmars julklapp: hela Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt, en roman som jag sedan dess har gnuggat boksidor ömma (och ömt), läst och läst om och om, så fort jag har fått tid - exempelvis kommande jular, som den här, då jag har kunnat försjunka i den melankoliska texten, som på ett konstigt sätt känns både otidsenlig och totalt tidlös och aktuell, som om Proust kommunicerar direkt till mig, på ett språk som är skapat för att jag ska lyssna på honom. All tidens damm blåser bort så fort jag öppnar boken, med så lätt hand, och redan på första sidan i den del som på svenska utgör volym fem, och heter Den fångna, hittar jag formuleringar som den ovanstående. Och så bara fortsätter det, (o)märkligt, genom hela romandelen, genom hela romanen.

Berättaren presenteras här för första gången som 'Marcel', om än med förbehållet att berättaren råkar dela förnamn med författaren till boken. Visst, Marcel! Han spärrar in Albertine, bevakar svartsjukt alla hennes rörelser, och projicerar sin homosexualitet både på henne och på andra figurer, som den döda konstnären Bergotte. Parallellt med behovet att dölja homosexualiteten, som gestaltas i otaliga halvkvädna visor, finns en fullkomlig uppriktighet, där författaren kan vara skoningslöst frank och ärlig. Marcels problem, som är Prousts problem, är att när han har Albertine i sin närhet tvingas han att leva på ytan av sig själv. Att äga någon innebär ändå bara den efemära lyckan i att ta bort henne från andra, som inte förtjänar henne - och bortförandet är viktigare och mer värdefullt än glädje hon kan skänka honom: åtrån blir en tävling, en idrottsprestation.

Och så ambivalensen inför vanan, det som tillsammans med den grandiosa svartsjukan blir Prousts huvudtema; hur han lockas av tryggheten i vanan ("i kärlek är det lättare att avstå från en känsla än från en vana"), men stöts bort av mekaniken i dess upprepningar. I mycket högre grad än skildringen av den rika, privilegierade världen är det falskspelet - alla dessa projektioner - marskerna och maskeringarna, beröringsskräcken inför verkligheten, som är Prousts viktiga bidrag: något som den månghövdade kritiken av Proust har valt att missa. För resten riskerar alla hyllningar av Proust att bli underdrifter, skrämmande otillräckliga, bristfälliga.

Och så svartsjukan, hur den samarbetar inte med sannolikheten eller ens möjligheten, utan endast med smärtan, och hur svartsjukan och minnet arbetar i maskopi med varandra - där kunskapen (liksom minnet) är ett resultat av ofrivillighet, att vi inte (ens) väljer vår smärta. Ja, Proust är en svartsjukans konnässör, och han förföljer den in i minsta skrymsle och vrå, tar till vara alla dess nyanser. Fantasin - illusionen - och verkligheten - det reella - blir två bångstyriga kombattanter, antagonister som tvingas samsas så gott det går, trots att stickor och strån ryker. Men lidandet kan också skänka ett större lugn, visar författaren (berättaren). Det förflutna är farlig mark, eftersom vi retroaktivt får en starkare förmåga att tolka sådant vi inte förstår medan det inträffar; därför är det alltid vanskligt att minnas, och den känsla som mer än någon annan präglar romanbygget är melankolin, och sorgsenheten inför kärlekens omöjlighet, och berättarens (författarens) pessimism, förevisad exempelvis i vackra utsagor som denna: "En kropp blir sällan föremål för ens kärlek om inte fruktan att mista den, oron att kanske aldrig få återse den eller någon liknande sinnesrörelse ingår i känslan".

Mycket mer imponerande än essäerna i olika discipliner - filosofi, psykologi, musikteori, konsthistoria, litteraturkritik, trädgårdsskötsel, dammode, heminredning, etc - är hur Proust lyckas återkomma och hålla samman sin skrupulösa undersökning av svartsjukans väsen. Liksom litteraturläsning kräver svartsjukan avstånd - den rätta distansen, det rätta perspektivet. Framsynt nog visar Proust också, i ett relativt kortfattat resonemang om homosexualitetens historia, att militärlivet långt ifrån är befriat från detta - en upptäckt som historikerna inte skulle snubbla över förrän många decennier senare.

Här finns också åtskilliga exempel på hur ett jag tillåts växa fram, hur berättaren långsamt och metodiskt och nästan omärkligt växer, blir till inför läsarens häpna blick: och det är en häpenhet som inga omläsningar kan rubba eller göra åverkan på. Prousts epifanier är lika oväntade och spontana hela tiden, och man kan aldrig förbereda sig på dem. Och så den här lömska världen som av nödvändighet blir hans ämne - där rykten och skvaller föds på grund av opålitligheten i den osäkra(de) tillvaron. Det är också i just Den fångna Proust två gånger, med viss variation erbjuder sin kärlekslära: "Man älskar bara det som man inte äger helt" ("man älskar bara det som lockar en med något ouppnåeligt, man älskar bara det man inte äger").

Prousts sensibilitet är det som blir hans stora bedrift, hur han låter känslan prägla berättaren, hur mycket eller hur lite av sig själv han än investerar i honom: berättaren förblir en av litteraturens stora gåtor, trots alla sidor författaren har gett honom. Om På spaning efter den tid som flytt ska sammanfattas med ett enda ord, måste det ord som får företräde framför 'svartsjuka' och 'vanan' vara 'sinnesupplevelsen', som har varit ledstjärnan för Prousts högstämda och nästan alltid överdrivna liksom uppskruvade tonfall, där i sann ärkeromantisk anda alla känslor måste kristalliseras av minnet, alla upplevelser - estetiska upplevelser, skönhetsupplevelser - så som doften av den berömda madeleinekakan doppad i lindblomsté (ja: Proust, eller hans översättare Gunnel Vallquist, väljer konsekvent formen 'té' med accent, vilket gör att jag skäms lite mindre för att jag själv gjorde detsamma för några månader sedan, och då fick ställa mig vid språkets skampåle), blir till i ett efterhand, därför att nuet aldrig är tillräckligt.