bernur

I varje ögonblick av ens liv är man vad man kommer att bli lika mycket som vad man har varit.

Ångern löper som en osynlig eld genom hela Oscar Wildes brev från fängelset, som getts titeln De profundis från Psaltarens ord från djupet: och från djupet är Wildes röst genomträngande och påtaglig (för några år sedan cirkulerade ryktet att denna röst hade fångats av en fonograf läsandes några rader ur fängelsedikten från Reading Gaol, men den som har läst texterna på riktigt saknar inte rösten, för den är där i orden). Ja, först och sist ödmjukheten, härdad av den uppriktiga ångern som ingen grym Gud kan undgå att förlåta, och den ödmjukheten transformerar det här brevet och gör det till en av de märkligaste böcker som har utgivits.

Jag läser detta skamlöst intima brev, lika hemligt som det är offentligt ("det man har gjort i sin hemliga kammare måste man en gång ropa ut från hustaken"), regelbundet på engelska, i Anna Lambergs översättning från 1905 i en vacker stavning precis innan stavningsreformen ("Sorgen är ett sår, som blöder, om någon annan hand än kärlekens rör därvid, och äfven då måste det blöda, ehuru icke i smärta"), likväl som Elisabeth Manséns senaste översättning från 2003.

Ånger - ja, och förtvivlan, den yttersta bedrövelsen, ett djup som påminner läsaren om att alla hans egna tillkortakommanden och fall bara pågår utan att någonsin landa, att allt i våra liv är rörelse - om än nedåt ibland.

Intelligent och metodiskt utför han med kirurgisk precision ett karaktärsmord på den odräglige och odrägligt charmige Bosie, skurken och förrädaren - bara för att i nästa andetag förlåta precis allt! Ingen gud är grymmare än kärlekens ... Wilde klagar på att Bosie inte var tillräckligt bildad och briljant - men vem kan mäta sig med Wildes blixtsnabba intellekt, det som kunde utgöra själva sinnebilden för genialitet och wit. Ingen kan gå jämsides med Wilde.

Ärligt och uppriktigt får denna Bosie sina fiskar varma, när Wilde detaljerat räknar upp alla hans brister och fel (och de är otaliga), och penningsummor som slösats bort redovisas pedantiskt. Wildes brott är lika banalt som det är sublimt: han hade älskat - han hade varit sig själv. Att förälska sig utan att tappa omdömet är omöjligt (han hade också chansen att undkomma rättegången, men det var som att han hade fastnat i sin egen tragedi, att han som en skådespelare måste invänta sista akten - eller att han inbilskt trodde att en deus ex machina skulle rädda honom?).  

Den enda tid som mäts i fängelset är lidandets tid, och De profundis är ett unikt vittnesbörd om detta lidande, där gudarna "störtar oss i fördärvet med hjälp av det inom oss som är gott, vänligt, humant och kärleksfullt". Wilde slipar successivt bort bitterheten för att hamna i religiös vördnad, och han gör det genom att ta omvägar, där han först förkastar religionen, bara för att kunna skriva den mest religiösa skriften sedan evangelierna, och om det är en paradox så beror det på att allt hos Wilde är paradox.

Det religiösa gestaltas av tanken om den andlighet som måste manifesteras inom människan, och Wilde måste ta omvägen över lidandet - då hamnar han hos Jesus, i den slående bilden av honom som både den störste individualisten, och urbilden för de romantiska poeterna; det är inte svårt att se Wildes Jesus-identifikation här, och förvisso är parallellerna uppenbara - trickset är att han kommer undan med denna hybris, med kraften i sina argument, vilket inte betyder att det är lika lätt som att han först målar upp Jesus som en kopia av sig själv för att sedan underförstått fråga "nå, vem påminner det här om?" Mer handlar det om att vrida läsarens blick bort från det oväsentliga - det här är en text som inte ger utrymme åt nonsens eller obetydligheter, utan riktar in sig på existensens kärna, och där har Jesus en självklar plats - eller borde ha det, som ett moraliskt[1] föredöme.

Att porträttera Jesus som konstnär är både blasfemiskt och den vackraste hyllningen, och efter den bittra inledningen utvecklas brevet till ett försvarstal för konsten och litteraturen, hur den bistår och vägleder människan i nöd, med Jesus som galjonsfiguren - genom sin förmåga att använda fantasin i sitt tänkande. Wilde menar att Jesus närvarar i alla konstverk, allt från de nödvändiga skändligheterna hos Dante till den stillsamma klarheten hos Chopin - och i högsta grad alltså i det här konstverket, Wildes vackraste och mest värdefulla text. Den dubbla karakteriseringen av Jesus/Oscar Wilde handlar också om att hata de dumma, men inte de okunniga - de som blivit dumma finns det inget hopp om.

Först måste han alltså skriva ut giftet, bli kvitt Bosie (något som givetvis bara lyckas delvis, på ett intellektuellt plan: känslomässigt är och förblir han bunden till denna halvodåga). Ursinnet måste exorceras. När han öppnar ögonen ser han på riktigt, och kan skriva denna balanserade men samtidigt av känslor översvämmade text, den ärligaste och minst maskerade författarens ärligaste och naknaste text. Hans omdömen är träffsäkra i sin skenbara enkelhet, generositeten mot vännerna frikostigare än det hån som blottläggs i utfallen mot Bosie.  

I en berömd passage vägrar han be om ursäkt för sitt umgänge med otäckingar, "onda människor" (säkerligen en bidragande faktor till att opinionen vände var att han umgicks med arbetarklassen): "Det var som att supera med pantrar. Faran var halva nöjet. Jag brukade känna mig som en ormtjusare som lockar fram kobran ur ett färggrant tygstycke eller en vasskorg och får den att breda ut nackskölden på befallning och vagga fram och tillbaka i luften som en växt som svajar stillsamt i vinden."

Skrivandet, som sker mellan januari och april 1897, strax innan han frisläpps, får honom på allt bättre humör - som om aforismerna väcks till liv av aktiviteten, och ur dvalan reser sig de allt snillrikare formuleringarna: "Inom konsten betyder goda föresatser ingenting alls. All dålig konst är resultatet av goda föresatser." En viss ironi är det allt att omoraliska författare som Oscar Wilde och Hjalmar Söderberg (den senare som i Sverige gick under namnet "ungdomens förförare") hundra år senare har blivit lärarnas första val när terminens pensum ska nedtecknas. Och den visdom Wilde presenterar befinner sig långt från de lättköpta sanningar nutida självhjälpsgurus levererar: här handlar det om att smärtan i att tala sanning är ett intet i jämförelse med hur ont det gör att ljuga.

Samtidigt måste han kosta på sig brottslingens mest klassiska ursäkt, den lägligaste undanflykten: "Jag hör till dem som är skapade för undantagen, inte reglerna" - men säger inte alla det, som har ertappats med fingrarna i syltburken? Det kan ändå inte förta intrycket av den ärliga sorgen som ger tillvaron struktur och fasthet. Sanningen är farlig, idéer är farliga, men här lämnar Wilde fiktionen (om han någonsin vistats i den, vid närmare eftertanke), och låter varje formulering doppa sina fötter i erfarenhet, där han ersätter de hårda drömmarna med verklighetens sköra klang. Jaget är människans största mysterium, och han är den stora jag-poeten, där man inte kan känna sig själv, i trots mot Delfi-oraklets ord, för "Vem kan räkna ut omloppsbanan för sin egen själ?" Därför blir brevet främst adresserat till honom själv, i en undersökning av det egna jagets gränser. Inte för att bli en "bättre" människa - det enda som räknas är att bli en djupare människa.   

Det finns böcker av Oscar Wilde som är bra nog: hans sagor är oöverträffade, och några av pjäserna innehåller repliker som verkar vara skrivna av ett övernaturligt begåvat väsen, och i sina essäer är hans tankar alltid ett steg före läsaren, ett knep som inte ens flera omläsningar kan råda bot på: det går aldrig att komma ikapp Wilde ... Ändå skulle jag utan att tveka börja och sluta alla läsningar av den här författaren just här, med detta brev.

Köttets synder betyder ingenting. De är sjukdomar som läkarna får bota, om de alls bör botas. Endast själens synder är skamliga.

[1] Moraliskt, i en vidare konnotation, utan begränsningar.