De dödas liv, Laura Riding
Nu kan vi tack vare ellerströms lilla serie i vackrast tänkbara formgivning ta del av den korta diktsviten De dödas liv, i översättning av Jonas Ellerström och Håkan Bravinger, en tio dikter kort samling, med intakta illustrationer av John Aldridge. Förvisso: det är gott att dessa mer än halvt bortglömda skatter återupptäcks, och det är bara småaktigt av mig (finns förlåtelse?) att gnälla på att vi har egna ännu mer bortglömda poeter att återutge.
För ja - det här är en tämligen omistlig liten bok. Hon skrev den på franska, då hon tyckte att döden endast kunde skildras på detta språk, och översatte dikterna själv till engelska, som enligt hennes mening (och min) är poesins språk. Men det handlar inte om den bokstavliga döden: det hon intresserar sig för är det som på detta poesins språk, på Coleridge-språk, går under namnet "Death in Life" - därför handlar också första dikten om ett förtorkat hjärta. De (riktigt) döda kan inte återges korrekt.
Dikterna är starkt koncentrerade, och förtätade. Med vågad fantasi gränsar Ridings skildring fantasy-genren, där hon trotsar gränser och vågar skriva det som knappt får skrivas. Det lär vara så att de figurer vi möter här bygger på verkliga förebilder: äsch - men en av dem har det snygga och symbolladdade namnet Mortjoy (där döljer sig Aldridge, illustratören). Döden i all sin prakt ståtar här, och även om människorna bara halvt är döda är de lika grandiost suggererade som dödsriket, fångat i horrorsköna skräcksyner. Bilderna har dock åldrats sämre: de är tidsbundna (tidsfångade) och överlastade, och påminner om den konst man kan få stifta bekantskap med på sämre sorters mentalsjukhus (typ Bollnäs).
Det är intressant att läsa dikten som ett avsked av poesin - Riding formulerar det så här: "metaforerna räcker inte till, sanningen är klarare". Jag håller inte med henne: det är i metaforerna sanningen finns, där den klarare (klaraste) sanningen finns. Nietzsche: "Sanningen är en armé av troper [metaforer]". Och varför ens polarisera? Vetenskapen har sina gränser, (den riktiga) poesin känner inte till några ... Sanningen i metaforerna är klarare - sannare - än något annat.
Till de mer makabra och sanna dikterna hör den som går under namnet "De dödas festmåltid", med en bankett som svischar iväg i ord som fångar förgänglighetens fasa med en exakthet som inget fotografi eller någon målning kan åstadkomma, i en realism som är upphöjd, mer av ultrarealism än surrealism:
"Nej, denna festmåltid får ingen dietetisk uppföljning.
Snart lyfter bordet mot den glåmiga vidd
där de dödas låtsade visioner ger upp andan
med den falska belåtenhetens lättade suck."