bernur

Det var med en sensationellt spännande diktsamling Marie Lundquist debuterade i början av 90-talet, med Jag går runt och samlar in min trädgård för natten, en bok som varken läsare eller författare verkar helt ha återhämtat sig ifrån - det var fantasifullt och finurligt skrivna prosadikter i sin mest komprimerade form, med metaforer svindlande i all sin enkelhet. Nä, jag kan inte direkt säga att Lundquists vidare böcker har varit lika omtumlande upplevelser.

Men nu har hon gett ut De dödas bok, och här har hon hittat det där anspråkslösa tonfallet, som jag imponerades så storligen av en gång i tiden. Mottot säger hon sig ha hämtat från en kyrkogård på Lidingö - "De äro icke döda / De sova icke / De har blott vaknat ur tidens dröm", men hon kunde (borde) lika gärna ha sagt att det är en omskrivning av Shelleys vackra ord ur "Adonais", elegin över Keats: "he is not dead, he doth not sleep - / He hath awakened from the dream of life". Desto mer exakt är hon i sin karakterisering av den polske författaren Gombrovicz, i en vacker tillägnan: "du sökte ett språk / som hela tiden gled dig / ur händena", för det är just så läsningen av Gombrovicz blir - en känsla av att han nästan når fram till det han vill ha sagt, och därför (för)blir hans böcker så frustrerande otillräckliga, så fascinerande ofullbordade.

Det tonfall Lundquist väljer till sina dikter är det frågande, prövande, utan att ge avkall åt säkerhet och övertygelse. Hon är betydligt mer fragmentarisk i sitt skrivande här, låter meningarna avslutas i tid, i kortkorta utsagor. Det finns en Gud som inte är helt fridfull, som inte direkt inger värme eller förtröstan. Tonfallet närmar sig ändå bönens - jag har för mig att Pia Tafdrup brukar jämställa dikten med bönen, och sällan har det känts så träffande som här, där Lundquists dikter känns skrivna för flera röster, för ett mummel, en samstämmig kör av röster som ska läsa upp dessa ord av dödsnärvaro och livskänsla, med Döden och hans suveräna ensamrätt på oss.

Det känns även som att hennes dikter kommunicerar direkt med Bruno K. Öijer - poeten som sväljer allt utrymme - och det hade varit givande att se vad som skulle avtäckas vid en upplässningsbattle mellan två så disparata men samtidigt likriktade poeter: jag gillar skarpt hur Lundquist låter orden singla lika mjukt som Öijer gör i sina senare samlingar. Men medan Öijer har sina fans får hon förstås finna sig i att vara en poet vars läsare pläderar mindre högljutt för hennes storhet - även om jag tror att Öijers mångfaldiga läsarskara skulle hitta åtskilligt här att njuta av. En dikt som denna kunde vara skriven av vem som helst av de två, men råkar vara skriven av Lundquist:

Långt inne i sömnen

hör du benen knäckas

Gud trycker ner ljuset

en tung mantelrörelse

orden svartnar, fåglarna tystnar

barnet vänder sig mot väster

och suger i sig

den sista strålen

Så: det här är bra dikt, helt enkelt. Det är enkelt, avskalat, direkt tilltalande. Här finns också en lekfullhet i uttrycket, en tilltro till att allt är möjligt, att allt går. Dessa lätta, vackra ord är (som) strålar, som gör mig upplyst, som får mig att se klarare. Mer begär jag inte.