bernur

I olika kapitel tecknas porträttet av en av 1900-talets stora gåtor, där rubrikerna ger en slags ledtråd till de olika roller Ulrike spelade: folkskoleelev, beatnik, chefredaktör och hustru, tvillingmamma, antifascist, bankrånare, objekt. Det var också ett öde att detta subjekt skulle reduceras till objekt. Men det måste sägas att Jutte Ditfurth försöker skriva Meinhofs försvarstal, utan att idealisera eller glorifiera hennes handlingar - men det är en mycket subjektivt skriven bok. Det är viktigt att se hur våldet inte växte fram, utan plötsligt bara fanns där, utan någon startsträcka. 

Behöver det ens finnas ett skäl till att denna på ytan fridfulla människa - fredsfanatiker, till råga på allt - blev våldsverkare - till råga på allt när hon var en bra bit över trettio år gammal? Är det inte som läkaren säger till Hester i Hawthornes roman The Scarlet Letter: "By thy first step awry, thou didst plant the germ of evil; but, since that moment, it has all been a dark necessity." En mörk nödvändighet: den som vill psykologisera kan söka orsakerna i att pappan dog när hon var fem, mamman när hon var fjorton, eller att trauman från familjekopplingar till nazismen utlöste något, eller tumörerna som hon drabbades av under graviditeten. Eller något annat.

Att extrema människor tar till extrema åtgärder borde inte uppfattas som så märkvärdigt; lika lite som vi fortfarande är förbryllade över hur de goda tyska familjefäderna lät samma hand som smekte sina barns huvuden på morgonen bli en krossande hand på eftermiddagen, borde vi förundras över hur människor är konglomerat av disparata personlighetsdrag, att vi är ett spektra, precis som Meinhof uttrycker det som artonåring i studenttidskriften spektrum: "Mitt namn står för allt ni kan komma att tänka på i detta sammanhang: Ljus, prismor, färger, regnbågar, brytning, spridande, osv. Mitt väsen utgörs nämligen av en mångfald av dessa ting men också av att jag är en helhet". Det finns gott om sweet and tender hooligans bland oss.   

Att bli laglös: är det ens ett val? Att leva äkta i stället för falskt, oavsett vad det kostar? Finns inte den här potentialen hos (i) oss alla? Nä, inte de präktiga ... Men det var mot orättvisa Ulrike reagerade, och det är svårt att inte beundra hennes tidiga arbete som radio- och tv-journalist, där hon bland annat lyfte fram orättvisa arbetsförhållanden. I sin studentexamen fick Ulrike inskrivet i sitt betyg: "Ulrike Meinhof kan inte infogas i gemenskapen". En vacker formulering: gemenskapen består ändå mest av hyckleri, tomhet, oärlighet, girighet. Den här boken lyckas ändå inte presentera någon hypotes till varifrån våldstanken spirade: snarare är Ditfurth lite väl angelägen att släta över alla oegentligheter, och lyckas alltid hitta förmildrande omständigheter.  

Men hon är också en farlig modell: min fascination har alltid stått på tröskeln till fasan, som om jag aldrig vågat ta till mig hennes idéer - jag har attraherats och repellerats. Vi får inte glömma att hon i inledningsskedet gjorde revolt mot den kvävande efterkrigstidsatmosfären, med dess skenbara frihet och tolerans, där alla måste tycka likadant, i ett slags konsensussamhälle som förresten inte känns så exotisk för den som lever i Sverige på 00-talet, där man ska titta på samma tv-program som grannen, läsa samma deckare, gilla samma fotbollslag, köra samma bil, äta samma mat i samma kök och åka till samma land på semester ... Framför allt: ett land där det är förbjudet att tänka. Samhällets strukturella terror kontra individens privata terror.  

Steve Sem-Sandbergs dokumentärroman Therese var en svindlande bra bok om Ulrike Meinhof: mycket udda, ofta svår, jobbig, men klart bland det bästa som jag läste under hela 90-talet. Den här biografin kan stilistiskt inte tävla med Sem-Sandbergs bok: Ditfurth skriver mekaniskt, protokollartat, men själva berättelsen är så andlöst fängslande att det (nästan) inte gör någonting alls. Vid gripandet 1972 var Ulrike 165 cm lång och vägde 45 kg, och när hon hittades död(ad) bar hon svarta manchesterbyxor. Det är rapportaktigt skrivet, med fakta som avverkas plikttroget och skrupulöst. Och vad är vi människor då, om inte fiktiva gestalter? Synd för somliga av oss att vi hamnar i såpor eller farser, medan andra - som Ulrike - hamnar i en opera: det hade lika gärna kunnat bli ett lyriskt epos. När hon får besök i fängelset säger att maten är skitdålig, blir hon tillrättavisad av en vakt, som säger att hon "får bara säga att ni tycker att maten är skitdålig, inte att den är skitdålig": en replik som Harold Pinter kunde ha skrivit.  

Frågan om det var mord eller självmord går inte att besvara ens i en bok som utger sig för att leverera sanningen: sanningen är begravd, lika övermålad som hennes cell blev två dagar efter upptäckten av hennes kropp. En viktigare fråga som Ditfurth låter bli att ställa handlar om hur den dokumenterat så intelligenta Ulrike kunde underskatta sin fiende - staten - så pass mycket att hon inte kalkylerade med att det bara kunde gå på ett enda sätt: med internering, och senare döden. Eller så visste hon exakt vad hon gjorde, och offrade sig själv eftersom hon räknade med att framtiden skulle ta vid: då underskattade hon framtidens barn, eftersom så mycket av hennes arbete visade sig vara förgäves.   

Det finns störande inkongruenser i översättningen, som att de blandar ‘sedan' och ‘sen', eller att de tillåter några inkonsekventa anglicismer (‘fair'), men i stort sett måste vi vara nöjda med att en sådan viktig och oumbärlig bok översätts. Lyckligtvis måste man ha uppnått en viss ålder för att intressera sig för biografier (ha fyllt typ fyrtio år), för satte man den här boken i händerna på en tonåring skulle det kunna bli - bokstavligt talat - livsfarligt - - -

En av Englands skickligaste fotbollsspelare, och dessutom en med det vänaste av ansikten, Steven Gerrard, greps häromnatten efter att ha varit inblandad i misshandeln av en DJ (enligt artikeln i ett av Liverpools lugnare områden!). Först tyckte jag att det här kan väl lösas snabbt: att misshandla en DJ borde rendera i en belöning snarare än i ett straff, men så läser jag att Liverpoolspelaren ville höra Phil Collins och Coldplay ... Hm - kan jag få sitta i juryn?

Det var knappast med förvåning jag tog del av hur Akademibokhandelns nya chef Ulf Lindstrand presenterade sig, när han kraftfullt förklarade att i framtiden kommer man enbart att sälja bästsäljare. Ja, så här är det redan på mindre orter: i Jönköping får man slåss med armbågarna för att hitta det enda exemplaret av nyutgivna Gunnar D Hansson i pocket, medan man snubblar över fortfarande osålda staplar av ... ja ni vet redan vad de heter, nämner jag någon av deras namn blir reaktionen ändå bara att någons tå börjar göra ont ... Är inte det här ett marknadsekonomiskt exempel på att tillgången styr efterfrågan: här läser man bästsäljare för att det är det enda som finns att köpa. Här finns tre boklådor, och utbudet är i stort sett identiskt på samtliga - dock något bättre (än så länge) på Akademibokhandelns enda affär i jämförelse med Bokias två. Vill man ha pennor och skrivpapper är Bokia en bra affär, men böcker ska man inte förvänta sig att hitta där. Fast den som vill skriva vill väl också läsa? Och nog skriver en läsande människa bättre? Så mycket sämre kan det inte bli. Den enda bok jag ville ha tag på nu till julen var Andrzej Tichýs nya roman Fält, efter att ha fått flera rekommendationer, oberoende av varandra. Den fanns förstås inte att uppbringa någonstans i den här staden. Nu ska det alltså bli ännu sämre, eftersom Tichý är en författare som inte säljer: men det är inte konstigt, då det inte går att hitta hans bok! 

We seek him here, we seek him there - - -   

Jag tänker inte försöka förklara vad det är för böcker - vad det är för bok - han har skrivit. Det är ytligt sett encyklopediskt, men Hansson har mer än en räv bakom örat, och vi vet aldrig hur pålitlig han är med sin lärdom. Vi får veta massor om makrillen, vars gamla namn alltså var 'olunn' (enligt GDH), lunnen, samt och framför allt om idegranen, det ruffiga trädet, Taxus baccata. Lärdom och barndomsminnen, osaligt blandade.

Ja, vad är det för litteratur? Essä, säger jag, men måste inkludera dikt (förlaget anger "dikttrilogin" på baksidan), och jag har också förstått att han själv vill att böckerna ska uppfattas som lyriska monografier: monomana monografier, vill jag då tillägga. Helt gräns- och genreöverskridande: en galen idé lika galet genomförd, en enda lång fantasi, ett drömprojekt rott i hand. Citat, collage, kommentarer. Trots att inledningsboken om Olunnen (makrillen) gavs ut 1989 och är märklig så det förslår, gav den inte upphov till någon obegriplighetsdebatt: detta i sig är väl obegripligt.

Jo, det är en poäng att läsa någorlunda sammanhängande också, då gränserna mellan böckerna suddas ut (tyvärr låter förlaget varje bok ha kvar sina boksidor, så sidantalet börjar om från noll tre gånger, vilket är ganska inkonsekvent, om nu de tre böckerna ska tryckas ihop i en pärm?), och sammanhangen tillåts framträda i all sin blygsamma glans. Men det är idegransboken som är bravurnumret, när med ibland tramsig och ibland stringent bevisföring Hansson visar att idegranen finns i allt, och det är där hans skärpa framträder i all sin virtuositet, och det är där munterheten i formuleringarna är som störst, som när han betonar att det är den verklige Jöran Sahlgren och den verklige Bengt Hesselman i det verkliga Uppsala (under en verklig kafferast, icke att förglömma) som utreder varför svenskan valde ordet 'id[e]' för trädet, när de andra nordiska språken har 'ýr'. De språkhistoriska inslagen hör förresten till höjdpunkterna överhuvudtaget.  

Vackert infångad är lunnefågeln, här skildrad kärleksfullt av Hansson, och så imponerande levandegjord. Kanske jag bländas mindre av hur han bedriver litteraturkritik i dikten, eller tycker att det är rätt text på fel plats. För jag vill hellre läsa den existentiella diskussionen direkt i dikten, utan mellanhänder. Men det är alltså en fröjd att läsa de tre böckerna så här tätt intill varandra, att följa hur de går in i varandra.     

En klass ska läsa Magnus Dahlströms Järnbörd - den ingår i IB:s PBL, och vi tyckte det kunde vara en god idé. Jag läser om pjäsen nu, den som gjorde ett så starkt intryck för arton år sedan, och fortfarande känns det ungefär som att handskas med dynamit: den är så infernaliskt välgjord, så magnifikt iscensatt för att effekterna ska drabba läsaren.

Och så läser jag Hem, Dahlströms senaste (troligen sista) roman, utgiven 1996, och upplever bara melankoli - sorg över den förspillda förmågan, och det är en sorg som spiller in i mig, som vågor från Vättern, landets sorgsnaste sjö. För det är verkligen ingen bra roman - det tyckte jag nog redan när den kom, men då fanns ändå förhoppningen att det skulle gå bättre en annan gång. Nu tycks det som att det aldrig blir en nästa gång för författaren Magnus Dahlström.

Vad som dock kan ge upphov till spekulationer, är hur originell han är i sitt tonfall - hur eget han skriver, hur personligt: nu när svenska prosaförfattare verkar ha gått i samma skola, där alla försöker uppnå exakt samma reaktion hos läsaren. Hos Dahlström är allt suggestion, antydningar, hotfulla viskningar, och en osäkerhet som tar över hela framställningen - värt att lägga på minnet nu när vi hyllar dussinförfattare som John Ajvide Lindqvist och Johan Teorin: habila hantverkare, men som författare inte värda att knyta Dahlströms skosnören.

Hem är en slags deckare, utgiven i inledningsskedet i den där omtalade svenska deckarvågen, där ett litet barn hittats död, och gärningsmännen utpekas som två jämnåriga killar. En tjock tant från socialtjänsten agerar detektiven, där hon leder en utredning, och allt handlar om hur besvärligt det är för henne: lika mycket besvär som hon har att fysiskt ta sig fram i terrängen, lika mycket besvär blir det att nå fram till gåtans lösning. Som deckare är det inte mycket bevänt med polisarbetet: först på sidan 137 framträder en poliskommissarie, och här saknas också de inkörda attributen från deckarvärlden - operamusiken, rödvinet, det kollegiala gnabbandet, värken i deckarens mage ... Fast Inga, socialarbetaren, har problem med sin fysiska hälsa, till den grad att man som läsare undrar hur hon ska överleva hela romanen.

Men det är en märkligt stillastående berättelse, där besvikelser blir läsarens enda belöning. Huvudpersonen, Inga, svettas ymnigt, och det är gott om lösa trådar och ofullgångna idéer. Människor springer hit och dit utan att man förstår vad det är bra för. Berättaren är lika ovetande som figurerna: det är gott om missförstånd och felhörningar. Ett exempel: "Hon vände sig mot dörren för att gå ut och bakom sig hörde hon Arbetsledarens röst, egendomligt hes, den sade: - Det man vill ska finnas finns inte alltid. - Nej den sade: (glöm det) - Jag bara skämtar." Vad ska man som läsare göra med sådant? Och ändå: stilen - som jag kan sakna det där typiska dahlströmska tonfallet, som var så fullbordat redan i första romanen Fyr, och faktiskt ännu tidigare, i den novellsamling som han debuterade med, Papperskorg. Bara det att ta del av hans atmosfäriska meningar gör läsningen värd ansträngningen, hur misslyckad romanbygget än är.  

Att det är just Lars Norén som spelar Kurtz i Radioteaterns version av Mörkrets hjärta har väl inte undgått någon, men det är inte hans insats som blir något bestående intryck - det känns som att han försöker låta som Stellan Skarsgård - utan hur ljudteknikerna lagt in trummor, explosioner, flugor, vattenporlande, djurläten, andetag, suckar, och så vidare, som en (be)ständig ljudmatta i bakgrunden. Och nog är Reine Brynolfsson en perfekt Marlow, när man väl kommit över att han låter lite så där som Tintin brukade göra (Jakob Hård). Till det trista hör väl att man verkar ha föredragit Einar Heckschers sämre översättning, som bland annat ger oss det svaga ordet "fasa" som alternativ till Margareta Odelbergs mer ljudenliga "ohyggligt", och att det måste pekas ut att Marlow åker just till Kongo - när en av Conrads poänger är att skriva om ett Afrika med citattecken, att det är ett bokstavligt mörkrets hjärta utanför alla kända kartor som är destinationen - - - 

Ser det här ut som Kurtz?

Född i går

Hårt ihopvikta bylte,

jag önskar dig något

ingen annan lär göra:

inte den vanliga smörjan

om att vara vacker,

eller att lämna en källa

av harmlöshet och kärlek -

Alla kommer att önska dig sådant,

och skulle det visa sig möjligt,

ja, då är du en tjej med tur.

Men om det inte blir så, då

må du bli ordinär;

ha, liksom andra tjejer,

måttfulla talanger:

inte ful, inte snygg,

inget osedvanligt

som, i sig själv ogenomförbart,

får dig ur balans,

får allt annat att bli obrukbart.

Faktiskt, må du bli trist,

om det är det ett skickligt,

vaksamt, flexibelt,

obetonat, trollbundet

fångande av lyckan heter.

Philip Larkin, övers. av B.K.
Larkin skrev dikten till Sally Amis, syster till Martin A.

Längtan

den äckliga världen vill bara ont

ett rovdjur som väntar på sitt byte

törstar efter ett annan slags längtan

en otäckare variant av längtan

den som aldrig har ställt sig

inför havet och frågat: nu?

deras sjuka jakt efter sensationer!

deras drömmar har aldrig drunknat

i härlighet

pengar som krälar ned i fel fickor

och missiler som alltid missar sina mål

där sömn och tid blinkar ögonen tomma

har inget med varandra att göra

åh, vi skulle ha stillat deras förbannade längtan

men den kommer alltid tillbaka

lika glupsk och girig och orättvist lättfångad

som alltid alltid alltid

sorgen som inte kan nå deras längtan

sveper fram över din och blir din blir dig

men då ska du tänka: hellre din svaga sorg

än deras vidriga lögnaktiga tjuvaktiga begär!  

Tiden springer på

skadade fötter, mäter

händernas avstånd.

[T]y även om verkligheten är ofrånkomlig, är den dock inte helt möjlig att förutse; när folk får en eller annan riktig uppgift om någons liv, drar de därav omedelbart felaktiga slutsatser; de tror sig i denna upptäckt finna förklaringen på ting som tvärtom inte har det ringaste med den att göra.

Det är femton år sedan jag fick mina drömmars julklapp: hela Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt, en roman som jag sedan dess har gnuggat boksidor ömma (och ömt), läst och läst om och om, så fort jag har fått tid - exempelvis kommande jular, som den här, då jag har kunnat försjunka i den melankoliska texten, som på ett konstigt sätt känns både otidsenlig och totalt tidlös och aktuell, som om Proust kommunicerar direkt till mig, på ett språk som är skapat för att jag ska lyssna på honom. All tidens damm blåser bort så fort jag öppnar boken, med så lätt hand, och redan på första sidan i den del som på svenska utgör volym fem, och heter Den fångna, hittar jag formuleringar som den ovanstående. Och så bara fortsätter det, (o)märkligt, genom hela romandelen, genom hela romanen.

Berättaren presenteras här för första gången som 'Marcel', om än med förbehållet att berättaren råkar dela förnamn med författaren till boken. Visst, Marcel! Han spärrar in Albertine, bevakar svartsjukt alla hennes rörelser, och projicerar sin homosexualitet både på henne och på andra figurer, som den döda konstnären Bergotte. Parallellt med behovet att dölja homosexualiteten, som gestaltas i otaliga halvkvädna visor, finns en fullkomlig uppriktighet, där författaren kan vara skoningslöst frank och ärlig. Marcels problem, som är Prousts problem, är att när han har Albertine i sin närhet tvingas han att leva på ytan av sig själv. Att äga någon innebär ändå bara den efemära lyckan i att ta bort henne från andra, som inte förtjänar henne - och bortförandet är viktigare och mer värdefullt än glädje hon kan skänka honom: åtrån blir en tävling, en idrottsprestation.

Och så ambivalensen inför vanan, det som tillsammans med den grandiosa svartsjukan blir Prousts huvudtema; hur han lockas av tryggheten i vanan ("i kärlek är det lättare att avstå från en känsla än från en vana"), men stöts bort av mekaniken i dess upprepningar. I mycket högre grad än skildringen av den rika, privilegierade världen är det falskspelet - alla dessa projektioner - marskerna och maskeringarna, beröringsskräcken inför verkligheten, som är Prousts viktiga bidrag: något som den månghövdade kritiken av Proust har valt att missa. För resten riskerar alla hyllningar av Proust att bli underdrifter, skrämmande otillräckliga, bristfälliga.

Och så svartsjukan, hur den samarbetar inte med sannolikheten eller ens möjligheten, utan endast med smärtan, och hur svartsjukan och minnet arbetar i maskopi med varandra - där kunskapen (liksom minnet) är ett resultat av ofrivillighet, att vi inte (ens) väljer vår smärta. Ja, Proust är en svartsjukans konnässör, och han förföljer den in i minsta skrymsle och vrå, tar till vara alla dess nyanser. Fantasin - illusionen - och verkligheten - det reella - blir två bångstyriga kombattanter, antagonister som tvingas samsas så gott det går, trots att stickor och strån ryker. Men lidandet kan också skänka ett större lugn, visar författaren (berättaren). Det förflutna är farlig mark, eftersom vi retroaktivt får en starkare förmåga att tolka sådant vi inte förstår medan det inträffar; därför är det alltid vanskligt att minnas, och den känsla som mer än någon annan präglar romanbygget är melankolin, och sorgsenheten inför kärlekens omöjlighet, och berättarens (författarens) pessimism, förevisad exempelvis i vackra utsagor som denna: "En kropp blir sällan föremål för ens kärlek om inte fruktan att mista den, oron att kanske aldrig få återse den eller någon liknande sinnesrörelse ingår i känslan".

Mycket mer imponerande än essäerna i olika discipliner - filosofi, psykologi, musikteori, konsthistoria, litteraturkritik, trädgårdsskötsel, dammode, heminredning, etc - är hur Proust lyckas återkomma och hålla samman sin skrupulösa undersökning av svartsjukans väsen. Liksom litteraturläsning kräver svartsjukan avstånd - den rätta distansen, det rätta perspektivet. Framsynt nog visar Proust också, i ett relativt kortfattat resonemang om homosexualitetens historia, att militärlivet långt ifrån är befriat från detta - en upptäckt som historikerna inte skulle snubbla över förrän många decennier senare.

Här finns också åtskilliga exempel på hur ett jag tillåts växa fram, hur berättaren långsamt och metodiskt och nästan omärkligt växer, blir till inför läsarens häpna blick: och det är en häpenhet som inga omläsningar kan rubba eller göra åverkan på. Prousts epifanier är lika oväntade och spontana hela tiden, och man kan aldrig förbereda sig på dem. Och så den här lömska världen som av nödvändighet blir hans ämne - där rykten och skvaller föds på grund av opålitligheten i den osäkra(de) tillvaron. Det är också i just Den fångna Proust två gånger, med viss variation erbjuder sin kärlekslära: "Man älskar bara det som man inte äger helt" ("man älskar bara det som lockar en med något ouppnåeligt, man älskar bara det man inte äger").

Prousts sensibilitet är det som blir hans stora bedrift, hur han låter känslan prägla berättaren, hur mycket eller hur lite av sig själv han än investerar i honom: berättaren förblir en av litteraturens stora gåtor, trots alla sidor författaren har gett honom. Om På spaning efter den tid som flytt ska sammanfattas med ett enda ord, måste det ord som får företräde framför 'svartsjuka' och 'vanan' vara 'sinnesupplevelsen', som har varit ledstjärnan för Prousts högstämda och nästan alltid överdrivna liksom uppskruvade tonfall, där i sann ärkeromantisk anda alla känslor måste kristalliseras av minnet, alla upplevelser - estetiska upplevelser, skönhetsupplevelser - så som doften av den berömda madeleinekakan doppad i lindblomsté (ja: Proust, eller hans översättare Gunnel Vallquist, väljer konsekvent formen 'té' med accent, vilket gör att jag skäms lite mindre för att jag själv gjorde detsamma för några månader sedan, och då fick ställa mig vid språkets skampåle), blir till i ett efterhand, därför att nuet aldrig är tillräckligt.   

Morrissey spelar i Borås på min namnsdag, och jag har biljetter. Den här låten har bara låtit långsam och hemsk i liveupptagningar, men det här låter som hans bästa singel på flera månader ...

(t)ack & hej - - -
mitt enda ord: nej!

Den där dörren som jag har letat efter har jag nu hittat, och jag tror att jag ska gå in där. Försök inte öppna den, den är bara till för mig. Det finns inga fönster, så du kan inte se mig där. Om jag fortsätter prata, är det ingen som hör vad jag säger. Om jag fortsätter skriva, så blir det hädanefter på väggarna där inne.

När jag var liten hade jag svårt  att skilja på orden 'excentrisk' och 'egocentrisk' - ja, det var nu inte det enda jag hade svårt för ... - och fortfarande behöver jag ibland påminna mig själv om vari skillnaden består, ungefär som andra måste tänka på vad som är höger eller vänster; intellektuellt förstår jag mycket väl den stora skillnaden, men på ett känslomässigt plan blandar jag fortfarande ihop orden.

Mer än någon annan författare skrev Marie Henri Beyle (Stendahl) för det uttalade The Happy Few, och räknade iskallt med att han skrev för framtidens läsare - i bästa fall föddes de i samma stund som han skrev sina böcker. Ett av exemplen från hans skarpa penna är En egocentrikers minnen, en bok som han lite nonchalant kallade för "skvallerbok", och som han därför förordade tryckning av först tio år efter sin död - i själva verket skulle det dröja femtio år innan den utgavs. Jag måste påminna mig om att den heter just egocentrikers och inte excentriker: Stendhal är en excentrisk författare, också. "Man kan känna allt utom sig själv", lyder hans sanna credo.

Ja, i själva verket hade Stendhal (Marie Henri Beyle) färre läsare än vad bernur har, men han har rikligen kompenserats i efterhand, även om det är lite sorgligt att jag tvingades skaffa den här boken vid bibliotekets årliga utgallring. Jag har alltid haft ett av mina godaste ögon till Stendhals märkligt komponerade böcker, där suverän självkänsla samsas med förintande självförakt, och skoningslösa uppgörelser med det egna jagets jakt efter infriade frestelser kombineras med uppriktigt menade förlåtelser. Det finns i hans skrivande en total uppriktighet, där han inte skonar någon - allra minst sig själv.

Åtskilligt har sagts om Stendhals osynliga stil: att han skriver mördande långtråkigt. Men det stämmer inte riktigt! Han skriver impressionistiskt och vackert, och likt så många andra självbekännande skrifter verkar det ha skrivits i en feberyra, i långa svep, där han inte utan stolthet nämner hur många sidor han har skrivit i sträck, en bok som skrivits av sig själv. Resor och människor passerar revy, och speciellt en resa till London gör intryck, med äventyr som innehåller dåliga flickor och ännu sämre pojkar.

För att vara fransman har han en faiblesse för anglicismer, och använder engelska glosor ungefär lika frekvent som en nutida svensk tonåring. Inte konstigt då att han ständigt citerar Shelley ("Jag andades blott med suckar") och lika ständigt hänvisar till sin vänskap med Byron.

Handlingen är att huvudpersonen, den anonyme berättaren, träffar diverse människor, redogör för misslyckade möten med kvinnor (samt några mindre misslyckade). Lite vårdslöst blandar han ihop årtalen, och kanske det ligger någon ironi i att han först berättar om sina bedrifter som ungt matematiskt snille, för att senare subtrahera bort närmare tjugo år från sitt liv (arton, om jag räknar rätt) - ja, han ljuger om sin ålder, och man får en känsla av att lögnerna inte nöjer sig med den någorlunda oskyldiga lögnen. Han skriver slarvigt, och kommenterar också sitt eget slarv. Han nämner också varför konstnärer brås på sin mor, något jag själv skrev om nyligen, då jag skrev om Gombrowicz, men Stendhals förklaring är lite udda: barnet vet inte ens med säkerhet vem som är hans far ... Egentligen är det här en tanke från den franske naturvetenskapsmannen Georges-Louis Leclerc de Buffon.

Det hela är (melo)dramatiskt i överkant, som om Stendhal medvetet söker sig till dramat enbart för glädjen i att skriva om det. Med munterhet återger han Lord Broughams yttrande om självmordet, att det som avhåller en från självmordet är allt rotande i ens privatliv efter motiven som är det enda som avskräcker: "Det räcker för att förta en lusten att ta livet av sig".

Här nämns också den fantastiska essän De l´amour, som han skrev i Milano med blyerts, boken med så många vackra bittra insikter, boken som innehåller så många ljuvliga blommor plockade vid randen av en fasaväckande avgrund - - - Den här korta memoarboken, En egocentrikers minnen, är i förhållande till den hopplöst ostrukturerad, full av ofullständiga partier och utvikningar som inte tillåts tala till punkt. Följaktligen slutar boken frustrerande nog mitt i ett resonemang. Men ändock finns ljuspunkterna, de där epifaniska ögonblicken som är Stendhals kännetecken, hans genuina särprägling som författare. En munter ton som ljuder genom de torraste av formuleringar, som får läsaren att instämma i hans småleende, och känna en tacksamhet över att få tillhöra en allt vidare krets av läsare, där few blir ett ord som relativiserats en aning.

En av senare års mest fantasifulla romaner är tveklöst Ali Smiths uppsluppet fantasifulla och samtidigt djupt subversiva The Accidental, som högst oväntat fick en svensk översättning (med den lite dubiösa titeln Jag är allt du drömt), och nu kommer redan en försvenskning av hennes senaste projekt, Flicka möter pojke - men anledningen är förstås att den ingår i den serie myter som förlaget Cannongate har gett ett dussintal författare att modernisera och tolka fritt. Det är förstås så här i årets elfte timme på tok för sent för årsbästalistor, men jag saknade den här på kritikernas förutsägbara diton.

Smiths bidrag utgår från Ovidius version av myten om Iphis, flickan som förälskar sig i en kvinna och i manlig förklädnad ska ingå äktenskap med henne (Ianthe, även namnet på en av Shelleys döttrar i det första äktenskapet). Redan med sin första mening visar Smith med en lakonism sitt queera perspektiv: "Nu ska jag berätta om när jag var flicka, säger farfar". Men det är som hon senare säger, sant att fantasin saknar kön, och fantasi har hon gott om.

Korthugget och rappt återger hon sin moderna myt, med ett tonfall så muntert att man nästan värjer sig. En satir över vår tids hysteriska handel med buteljerat vatten är kanske lite väl grovt tillyxad, liksom den vid det här laget nästan uttjatade konsumtionskritiken, och attacken mot materialismen, hur storföretagen cyniskt tjänar storkovan på påhittade behov. Förvisso kritiseras här det torftiga bullshitspråket - uttrycket "ett visst tänk" exemplifierar hur språket speglar tänkandet, och manliga härskartekniker. Men det är lite onödigt och poänglöst att hon förnumstigt tvingas raljera: "Jag hatar sms-språket. Det är så förringande". Likaså blir Imogens manliga vänner lite väl stereotypt karikerade som inskränkta män - fast, så där pratar väl många män (för att inte säga de flesta män)? I den här världen har kvinnor inget värde i sig, och därför har hon valt rätt myt att återberätta.

Det är när hon ska återge känslor som Smith firar sina största triumfer, när hon skildrar hur förälskelsen drabbar - överfaller - människan: "Jag hade inte vetat, före oss, att varenda blodåder i kroppen hade förmågan att bära ljus, så som en flod sedd från ett tåg får en kanal av himmel att etsa sig djupt in i landskapet. Jag hade inte förstått att jag kunde vara så mycket mer än mig själv. Jag hade inte vetat att en annan kropp kunde göra så här med min." Hon visar att den gamla klyschan om att orden inte kan beskriva ... är falsk: det är just orden som kan beskriva.  

För den enkla handlingen är hur den osäkra Anthea (Ianthe) träffar Robin (Iphis), ett omtumlande möte. Det är hela handlingen, och det är tillräckligt - mer än tillräckligt: "Huvudet, nånting hände inuti det. Det var som en storm ute till havs, fast bara ett ögonblick, och bara inuti huvudet på mig. Bröstkorgen, där hände det definitivt nånting. Det var som om den lösgjorde sig från sig själv, som skrovet på ett skepp som går på grund och ger efter, och skeppet som var jag öppnades på vid gavel inom mig och in kom havet." Vad hon ser? "Hon var den vackraste kille jag nånsin sett". Årets formulering på svenska! Lika fyndigt låter hon sista kapitlet bli en reflektion av inledningsmeningen i Jane Eyres sista kapitel, så att det blir ännu mer omstörtande.

Ali Smiths språk, ordglädjen och lyckan i upptäckten av tjusiga ord, den flotta vokabulären - mycket av det går förlorat i en översättning, när författaren är så beroende av engelskans rikedom, men ännu värre är väl att översättaren tror att man "googlar på" någons namn, när väl ingen säger något annat än att man "googlar någon", utan preposition. Också imponerande är hur Smith byter berättarperspektiv hela tiden, och inte enbart för att det är något hon har lärt sig på en skrivarskola: hon utnyttjar denna teknik, visar att något substantiellt inträffar när någon annan iakttar och kommenterar något vi trodde var en enkel situation.

Av en tillfällighet kommer jag över Tangenter. Recensioner och essäer i urval, av Erik Lindegren, med ett blygt omslag (1974), och då läser jag den förstås. Men först ska jag traska genom Lars Gyllenstens okänsliga karakteristik i ett rutinmässigt förord, där han också i oförstånd passar på att kritisera Augustinus sublima påstående att "i all beundran ligger en rysning". Nåväl - Lindegren finns det alltid anledning att återvända till: för hans eteriska språk, hans tvärsäkra tänkande på tvären, och framför allt för den loja exaktheten i hans iakttagelser, som om han inte kan rå för att allt är så enkelt för honom, så lätt, så motståndslöst.

Här finns den klassiska essän från 1946, "Tal i egen sak", där Lindegren med emfas hävdar modernismens idéer, som fortfarande hade svårt att slå igenom i det efterblivna Sverige - kritikerna, med Sten Selander i spetsen, hävdade med infamt ordval att modernismen var "obegriplig" och "pessimistisk"!

Annat att gotta sig åt är ambitiöst skrivna recensioner, givetvis beroende av ambitiöst satta arvoden, kan tänkas. Snarare är det ambitionsnivån och allvaret som imponerar, än längden på artiklarna, vilket kan vara något att tänka på för dem som ständigt klagar på att kultursidesartiklarna har blivit så korta. För Lindegren är lyriken något att ta på allvar: intet mindre än "ett andligt äventyr", något som kan sätta tillvaron på spel, och inte någon förströelse eller tidsfördriv. Och han vågar ta litteraturen på allvar.

Det är roligt att följa hans funderingar, när han alltså tänker på tvären. Lite rörande är det också att han ägnar tre av årets mest aktuella författare i den svenska bokfloden (snarare bokbäcken, skulle jag tycka): Ibsen, Rilke och Woolf, samtliga med varsin volym på svenska 2008. Det finns många exempel på lyrikern som lyrikläsare, och de vinster han uppnår genom att läsa lyriskt. Omdömena säger ofta mycket om den som fäller omdömet, så som när han kommenterar Sven Alfons: "I hans poesi går värme och kyla, spontanitet och spleen hand i hand, det förskruvade i den är lika funktionellt som hos en korkskruv, förälskelsen i verkligheten gungar bräde med driften i verkligheten." Så kan bara en poet skriva. Liksom när han jämför Goethes harmoniska ansikte med "Baudelaires sylvasst stickande blick i riktning mot Auschwitz, Belsen, Buchenwald".  

Och vilken förståelse för Ekelöf! Av musikaliteten hos Ekelöf (musikaliteten hos Lindegren), och förståelsen varför Ekelöf gör som han gör, skriver som han gör, vilka vägval han har ställts inför. Och fortfarande tycker jag att ingen har skrivit bättre, klokare eller insiktsfullare om Auden på svenska - den i Sverige ännu styvmoderligt behandlade och underskattade Auden, om dennes "svåra frestelser [...] en desperat oansvarighet".

Lindegren är både sluten i sin hermetiska estetik och öppen mot det omgivande samhället - han ser tendenser i tiden, samtidigt som han betonar konstens suveräna exklusivitet. Hans skrivande har inte åldrats ett dugg: det vistas i ett oberörbart nu. Han är både tvärsäker och reserverad - men det är överhuvudtaget ett kriterium för tidigare decenniers litteraturkritik att det fanns åsikter - man vågade stå för sin smak, sitt tyckande. Påståenden och värderingar tilläts existera, och det som var (är) bra kallades vid sitt rätta namn.

Jag läser att det går vilt till när chefer i Umeå ska ha julavslutning. Ambulansen fick hämta två stycken, och det var på uppvärmningen, innan de snörde på sig boxarhandskar - men är boxning en god idé när arbetskamrater ska umgås? (Är boxning någonsin en god idé?) Jag kan se framför mig vilka rallarsvingar som skulle utdelas på vår arbetsplats. Kommundirektören tycker sig veta hur man ska undvika bråk vid framtida avslutningar: "Det får bli poesiläsning nästa år", säger han. Men då tänker han inte på kravallerna som uppstod när jag var på Bruno K. Öijers uppläsning i Linköping - och samma vecka utbröt mer eller mindre krig i en klass när vi skulle skriva sonetter: jag har aldrig varit med om så många hårda ord som yttrats i ett klassrum, och den där klyschiga smockan inte bara hängde i luften, den rörde sig oroväckande fort mot somliga kombattanter.

Min kollega WB pläderade häromdagen för en återlansering av ordet 'luguber', och då kan jag glädja honom med att det återfinns i denna nyutgivna bok: visserligen i kommentarerna till dikter från 1600-talet, där Daniel Möller skriver, apropå i vilket skick den sköna Helena befinner sig i dikten: "Om Paris sett sin Helena i detta reducerade och lugubra skick, som 'en näfva Mull', hade han bivit så uppskakad och förvirrad att han lagt benen på ryggen". För Olof Wexionius dikt "Melancholie" bildar huvuddelen i den här vackra utgåvan från Ruin förlag, där Möller, doktorand i litteraturvetenskap, har gjort ett gediget arbete med att skriva en informativ inledning och kommentardel till dessa barockdikter från det sena 1600-talet.

Wexionius var ganska typisk för sin tid, och denna tid vårdade de svartaste fåren. Utöver Almqvist och kanske någon senare (Lars Görling) är svensk litteratur befriad från ligistförfattare, men av någon anledning verkar de alla ha verkat under just barocken, med Lasse Johansson ("Lucidor den olycklige") och Lars Wivallius som två framstående gynnare. Den förstnämnde får här en hyllningsdikt av Wexionius, som också gjorde sig skyldig till en del oegentligheter, får vi veta.

Annars är det melankolin som är hans ämne, förstås. Den långa dikten "Melancholie" är ett magnifikt exempel på den metafortäta och dödsdrypande dikt som tiden föredrog. Döden som den store utjämnaren av alla skillnader i det förgängliga livet är ett välkänt tema, och Wexionius är kanske inte den mest originella av skildrare - ändå är det på ett sällsamt sätt uppfriskande att läsa hans (för)dömda rader, där medvetandet om döden gör sig påmint i varje stavelse. Det är sannerligen en påminnelse till alla oss som lever utan fruktan för den oundviklige besökaren som harklande vill få det sista ordet, där dramatiken utspelar sig mellan de två polerna Alt och Intet.

Djärvheten i metaforerna kan erinra om de brittiska metafysikerna, främst John Donne, som tog sig sådana virtuosa friheter att man som läsare bara kan häpna. Möller menar dock att barockens metaforbruk pekar framåt, mot surrealismens oväntade sammanslagningar. Kanske det är en lämplig omväg, att röra sig bakåt genom litteraturen, och upptäcka hur modernisternas försök att skriva ny litteratur inte kan undgå att plundra den gamla.

För en nutida läsare är det nog stavningen som är en värre stötosten än ordförrådet (ibland kan jag lite uppgivet utbrista att han nästan stavar lika inkonsekvent som mina egna barn, fostrade som de är i den svenska grundskola som aldrig har rättat deras stavfel). Tematiskt är det inte så långt från dessa 1600-talsdikter till Kents memento mori-skiva "Du & jag döden", med dess stilfulla omkväde "Vi ska alla en gång dö", även om man får medge att Wexionius är lite mer mångordig. Men stavningen gör att man helst vill läsa högt, och ännu hellre höra dikterna läsas: men förgäves sökte jag den som ljudbok, för där fanns bara Lisa Marklund och Björn Hellberg (förslagsvis tycker jag att Thorsten Flinck ska läsa in dessa lugubra dikter).

I den långa dikten "Melancholie" apostroferas inledningsvis Melpomene, tragdiens olyckliga musa, och så vidtar eländesskildringen. Wexionius har en epigramartad stil, lämplig för aforistiska fyndigheter som tangerar ordspråkets pregnanta vishet, i rader som dessa: "dhen lijtet äger / är / Ey fattigh / vthan dhen som altijdh meer begär", som också borde fungera som en påminnelse till vår tids egoistiska shopaholics, som livnär sig på skitdrömmarnas sköra salighet. Melankolin blandar sig elegant med bitterhet och förtvivlan, utan att spädas allt för mycket, i stiliga förgänglighetskupletter som denna: "Gack / löp ehoo du äst[1] / betwinga Folck och Land; / Alt dhet du winner / blijr en lijten Näfwa Sand -".  

Boken är en ovärderlig kulturgärning, en bedrift av utgivarna och Daniel Möller. Att läsa den är en lycka av ett ovanligt slag. En dödbejakande dikt, följd av några lite mer umbärliga tillfällesdikter. Där finns även en studie av den majestätiskt dystra "Melancholie", den ännu dystrare, hotfullare och mer pessimistiska "Charon".

[1] gå, spring vem du än må vara

Från Absalon förlag kommer en ursnygg bok med en enkel titel, Våra favoriter bland Viktor Rydbergs dikter, där bemärkta personer skrivit var sin essä kring någon Rydberg-dikt, och visst finns här gott om örhängen och antologismycken likväl som åtminstone för mig relativt okända nummer ur författarens ganska påvra produktion (endast två diktsamlingar utgivna).

Allra mest gläder jag mig förstås åt min kollega Claes Åkessons bidrag, där han med sin sedvanliga finurlighet gör en känslig analys av "I klostercellen", och hamnar i en spännande och ganska radikal omtolkning av en skenbart endimensionell dikt. Och han är i det godaste av sällskap, för här skriver många kännare, erfarna experter och drivna stilister - däribland Crister Enander, som också gör en fin presentation av "Spillror", också den en av mig underskattad och förbisedd dikt.

Smolket i bägaren är kanske att så många gör stor sak av sin ungdoms läsning av Rydberg: behöver sådant verkligen redovisas? Dessa reminiscenser av barn- och ungdoms läsning betyder sällan lika mycket för läsaren som för skribenten. Det ordas också ganska mycket om hur bortplockad Rydberg är i skolorna - som om det vore något unikt att den där kanoniska litteraturen måste kapa förtöjningarna till vissa namn.

En angelägen fråga är kanske den om Rydberg har något att säga oss i dag, och bidragsgivarna här vill förstås hävda det - medan jag inte är lika säker på att han har potential att uppleva en liknande renässans som Heidenstam (om än den fortfarande är av relativt blygsamt mått). Att två avhandlingar om Rydberg är på väg, liksom - utöver denna volym - ytterligare tre böcker, varav redaktören här, Birthe Sjöberg, ansvarar för en av dem, torde peka mot att vi varken får eller kan glömma honom. Nog låter det som att Rydberg inte riskerar att bli helt bortglömd i vår vrå av världen. Jag fick själv ett slags intyg på hans aktualitet när jag läste utdrag ur "Grottesången" i en klass och vi tillsammans kunde förbluffas över parallellerna till vår egen tid.

Den här bokens texter består mest av ganska korta översikter. Mer av just introduktion än analys, med några fina undantag - däribland Stagneliusexperten Louise Vinges text där hon jämför Rydbergs suckar just med Stagnelius dito, specifikt i dennes "Suckarnas mystèr". (Hon väcker liv i min slumrande idé om en suckarnas antologi, som fortfarande befinner sig i planeringsstadiet ...)

Jenny Westerström har skrivit en ganska rörig text om Rydbergs översättning av Poes monumentalt klagande "The Raven", där hon excellerar i missuppfattningar: att Rydberg inkluderade översättningar i sina egna diktsamlingar var inget extraordinärt, utan snarare kutym på den tiden - fram till Karin Boye, ungefär - och likaså att den inte stod som översatt dikt i innehållsförteckningen; därifrån spekulerar hon i att Rydberg inte har översatt Poe, utan att han har skrivit dikten, och använder Olle Holmbergs dubiösa karakteristik som bevismaterial, att Viktor Rydberg kunde (borde) ha författat den - men det är bara rent nonsens. Poe är Poe är Poe, som Gertrude Stein skulle ha sagt - Rydbergs översättning är duglig, men innehåller för mycket cesurer i förhållande till Poes original. Likaså vill jag klaga lite på att Paul Tenngart lyfter fram det sentimentala hos Rydberg enbart för att hävda att han ("egentligen") sysslade med att skriva rocktexter ...

Mer nytta har jag då av Niklas Schiölers text: han väljer förstås en kortdikt, och åstadkommer mycket med sin analys, även om han är så närsynt att han riskerar att se både för mycket och för lite. Han visar ändå att den här korta dikten, "Svårmodets son", är en bra dikt:

"Vart han går, av nattliga moln betäckes

himlen, fågeln tystnar och ängen gulnar,

källans sorl förstummas, och kalken sluter

doftande blomman."

Nog låter det lite som hos Edith Södergran: "Floderna löpa under broarna, / blommorna lysa vid vägarna, / skogarna böja sig susande till marken. / För mig är intet mera högt eller lågt, / svart eller vitt" ("Svart eller vitt").

Att det fanns gott om självtvivel hos Rydberg står klart: frågan är väl om detta automatiskt gör honom till en (bra) poet, eller bara att han har en intressant, sammansatt personlighet. Man kan också fråga sig om inte resultatet ändå hade blivit något liknande oberoende av föremålet för intresset? Samla tjugofyra skickliga skribenter och nog skulle de kunna skriva ihop lika fina texter om vem som helst?

Förr i tiden, när det fortfarande fanns skivaffärer, brukade jag mardrömma att jag gick där och letade bland bokstaven 'P' efter nya skivor av Portishead och Pulp, men det enda jag hittade var unkna skivor av Pearl Jam. Ungefär så känns det numera, när förlagen envisas med att ge ut medelmåttiga amerikanska författare, för att totalt negligera de innovativa, fantasifulla och originella engelsmännen.

Nu är inte det här Jonathan Franzens fel. Han har rutinmässigt hyllats för sina två hittills översatta romaner, och liksom många av sina generationskamrater fyller han sina böcker med diverse upptåg (olika typsnitt, illustrationer), men hans fantasi sträcker sig inte längre än så. Att läsa Den obekväma zonen, hans självbiografi, är en tråkig syssla som radion har gett mig i uppgift till årets sista roman för programmet.

Det handlar om Franzens uppväxt på 60-talet i hålan Webster Grove. Mycket av tiden ägnas åt att läsa tecknade serier, Snobben, och tyvärr lyckas han inte levandegöra detta område för mig. Nästan lika trist är det avslutande kapitlet om fågelskådning, ett ämne som borde ha haft något större potential att väcka läsarens slumrande intresse ändå: det brukar vara intressant att ta del av någons initierade kunskaper, oavsett ämnesområde, men när det inte blir mer spännande än att spekulera i om han ska bevittna 400 arter innan boksidorna tar slut, då tappar till och med jag det där intresset.

Jo, han skriver ganska osentimentalt och även lite självironiskt om sin uppväxt, och de lite halvt dysfunktionella föräldrarna (föga förvånande att han har svenskt påbrå på pappans sida). Uppväxten är ganska gripande skildrad.

"Komfortzonen", vad som skulle kunna översättas till "den bekväma zonen" som kontrast till titelns obekväma dito (egentligen det bekväma området, om vi ska vara petiga - men varför skulle vi vara det?), handlar om en temperatur på termostaten, som ska befinna sig mellan 22 och 25 grader (är inte det onödigt högt? undrar vän av ordning). Om den under- eller överstiger hamnar man i den obekväma zonen - ja, och modern i familjen (eller var det farmorn?) har en benägenhet att ställa termostaten under 22 grader: i den obekväma zonen, herre gud!!! Ja, där har ni ett exempel på något dramatiskt ur den här boken.

Nu är Franzen författare, och det är långrandigt och omständligt, och jag vet inte hur mycket som är sant, när han fläskar på med detaljer så här många år senare. Episoderna återberättas minutiöst, och alla namn och repliker är utsatta; jag vet inte hur trovärdigt det är, bara hur tråkigt det blir ... Det är som att lyssna på någon som (på värmländska) berättar en oändligt lång historia, full av ovidkommande detaljer. Man kommer inte den här författaren ett dugg närmare, trots att han inte gör annat än tar plats.

Det finns mycket att säga om Rebecca Alsbergs översättning, utöver att titeln inte är helt korrekt återgiven. Ett idiom som 'pangbrud' placerar Franzens tilltal rakt i en pilsnerfilm från 40-talet - jag vet inte hur avsiktlig den glosan är. Hon använder också bisatsordföljd uppåt väggarna ("när hennes liv var nästan slut", låter hon honom skriva). Ingenting i den här boken griper tag i mig: när han skildrar skilsmässan - en process som håller på i åratal - lyckas han ändå förmedla att han kommer att sakna sin frus moraliska och estetiska omdöme, liksom hennes doft. Men det är en fru som knappt märks i hela boken. Hon nämns bara för att avfärdas, och sedan börjar han titta på fåglar, för att hamna i den förutsägbara slutsatsen att deras liv i mångt och mycket påminner om hans eget. Jaha.

Vi ska laga mat, men tv-kanalen visar en gammal Nick Cave-video, vilket är ganska osannolikt (det är väl fem år sedan förra gången). Jag blir sittande maktlös, medan vår mat vidbränns och katterna jamar hungrigt efter sin färs med lax, men inget spelar någon roll för jag måste se höra den här makalösa videon. Och låten! Som jag avgudade Elvis version när jag var barn, den där avvägda balansen mellan det sublima och det sentimentala. Min fru går förbi och säger avmätt: - Aha, från den tiden när han var snygg ...

"Get into the car!" (Iggy Pop)

Jag är en humorist, en skälm, jag är en akrobat och provokatör. Mina böcker promenerar på väggarna för att glädja, jag är cirkus, lyrism, poesi, skräck och skratt, lek - vad kan ni mer begära?

Från sitt mest dammiga hörn i magasinet plockar bibliotekarien fram Witold Gombrowicz Testamente, den intervjubok fransmannen Dominique de Roux utförde och sammanställde strax innan Gombrowicz dog i slutet av 60-talet: då hade Jan Stolpe och Kirsten Tullberg redan gjort den föreliggande översättningen, men Bonniers förlag avbröt all utgivning av den döde författaren. I kölvattnet av de vidunderliga dagböckerna utkom 1994 på lilla Anamma förlag den här boken, vars enda brist är ett tidsenligt trist 90-talsomslag.

I och med pocketutgåvan av dagböckerna (i mina ögon lätt 00-talets största läsupplevelse) har vi begåvats med flera nya översättningar av Gombrowicz egna böcker, liksom Michal Pawel Markowskis djupt originella studie, Svart ström, en titel som motiveras snyggt av Gombrowicz egna ord om en av sina romaner: "För mig är Kosmos svart, i första hand svart, någonting i stil med en svart och sjudande ström, full av virvlar, pauser, stillastående vatten, ett svart vatten med tusen bottenavlagringar som människan fixerar för att försöka dechiffrera, förstå och knyta ihop det hon ser till en bestämd helhet".

Liksom många andra manliga författare säger sig Gombrowicz ha ärvt sin konstnärliga talang från sin mor: det är också en sällsam brygd som ger sig tillkänna i hans författarskap. Apropå att han levde i Argentina samtidigt med Borges skyndar han sig att påpeka hur mycket han föraktar kulten kring Borges, hur svårt han har för dennes insmickrande hov av uppvaktare - märkligt nog utan att ett uns av avund eller bitterhet kommer i dagen; däremot är han generös mot författaren Borges, dennes fiktiva berättelser, medan han inte alls ser något av värde i dennes konversationer, föreläsningar och essäistik (ett lite märkligt påpekande dock, med tanke på hur tunna skott det är mellan den skönlitteräre och den litteraturvetenskaplige Borges).

Men Gombrowicz, denne litteraturens store solitär, kan vara provocerande rättfram, som när han indirekt kommenterar höstens svenska kulturdebatt om högt och lågt inom konsten: "Konsten är just detta: valet av det bästa, förkastandet av det som är mindre bra; konsten är grundad på den strängaste värdehierarki, på ett kontinuerligt värderande". Ja, han är en solitär - ett eget solsystem, en självtillräcklig förlupen yttring utan kontaktytor med andra: ojämförlig, unik, eljest. Någon som alltid är vid sidan av.

De starka åsikterna förs fram rättframt, ofta med en lika avväpnande som avspänd humor, som om självdistansen alltid finns närvarande, men bara som skugga, som bakgrund, som kuliss till hans bedövande självupptagenhet (som han givetvis ursäktar sig för, utan att det ett dugg riskerar att uppfattas som falsk blygsamhet: mycket kan sägas om Herr G., men inte att han koketterar eller agerar). Han är vresig, kverulantisk - men mest av allt livlig och livfull, och ja - optimistisk, så där som alla stora konstnärer är optimistiska, hur mycket kritikerna än vill svartmåla dem och påstå saker om deras pessimism och dysterhet.

Han är oborstad, en slags antites till Karlfeldts berömda Fridolin, som kunde tala med bönder på bönders vis och med lärde på latin: Gombrowicz retar de intellektuella genom att vara bonde, och retar sin familj genom att vara konstnär. Han går den undre vägen, väljer handlingens spontanitet före skrivbordets grubblerier. Han är så mycket Ekelöf att Ekelöf själv lyfter på kepsen och flinar uppskattande.

Det är inte helt lätt att bli varse hur mycket skoj det är med hans överspända tonfall. Han ser det förstås som sin plikt att förkasta alla förklarings- och tolkningsmodeller som hans verk drar till sig, allra mest de mekaniska, diagramartade. En läxa för många av våra goda författare är förstås att ta del av hans insikter i hur författaren ska vara moralisk: uteslutande i sina verk, aldrig i något annat - och dessutom, endast i marginalen, aldrig med några övertydliga pekpinnar och formuleringar på läsarens näsa.

Det är också upplysande hur Gombrowicz yttrar sig om lärdom, kanske något för våra Scherpta pedagogikprofessorer: "all lärdom är och kan inte vara annat än pseudo [...] lärdom är till sitt väsen ointelligent". Eftersom han har auktoritetsfobi hatar han att undervisa, men "vill själv vara undervisning", och det kan man förstås bara vara genom att vara sig själv, och jag känner inte till många författare som i så hög grad är sig själv som Witold Gombrowicz.

249

Wild Nights - Wild Nights!
Were I with thee
Wild Nights should be
Our luxury!

Futile - the Winds -
To a Heart in port -
Done with the Compass -
Done with the Chart!

Rowing in Eden -
Ah, the sea!
Might I but moor - Tonight -

In Thee!

Vilda nätter - vilda nätter!

Hos dig få vara -

då blev vilda nätter

lyx för oss bara!

Maktlösa - vindarna -

för hjärta i hamn -

färdig med karta -

färdig med kompass!

Roddtur i Paradis -

Stormhav, tig!

Blott jag får ankra - i natt -

i Dig!

övers Sven Christer Swahn

Nä, jag gillade inte den här översättningen, även om jag har full respekt för Swahn. Jag kom på en egen, men det blev lika knäppt. Äsch - läs den i original i stället ...

Vilda Nätter - Vilda Nätter!

Vore jag hos dig ändå

Vilda Nätter borde bli

En lyx för oss två!

Vindarna - kan inte röra

Ett Hjärta i hamn -

Bort med Kompass -

Bort med Sjökort!

Att ro i Eden -

Havet, åh!

Finge jag blott ankra - I natt -

I dig då!

övers B.K. 14/12 2008

Med schyssta initialer kan man slå världen med om inte häpnad, så åtminstone en hel del avund - och Ida Säll gör det med sin debutroman Jenny Häggs mamma solar brösten i sovrummet, årets mest (an)slående titel. Säll är ett tjugotreårigt snille, som alltså inleder sin författarbana med denna snillrika bok, som är en finfin illustration till hur det kan kännas att bläddra i någons fotoalbum, med bilder från hela den långa mödosamma uppväxten komprimerad i typ sjuttio snapshots - för här rör det sig om just sjuttio korta texter, som tecknar en mer eller mindre fiktiv persons uppväxt.

Den (be)lysande titeln är hämtad från första textens första mening, och där anges tonen. Säll har ett fint väderkorn för detaljer, och hos henne trivs humorn och desperationen bra tillsammans - och kommer överens. Det är åtskilligt roligare att läsa hennes dråpliga texter än att lyssna till våra självutnämnda komiker som härjar i mediebruset.

Minnesbilderna är så där fragmentariskt osäkra - ungefär så där som man minns drömmar - barn bor i en annan värld (men jag bor ju i samma! vill jag invända, sufflerad av Ekelöf) - och berättarjaget lär sig ljuga (en viktig egenskap för en författare: även för den som skriver något som liknar en självbiografi), och lockelsen i lögnen, den makt lögnaren besitter.

Säll låter några olika trådar bilda mönster: en av trådarna är Jenny Hägg, som berättarjaget tycker är "ett jävla as", men det är hennes enda riktiga vän, och så Madeleine Eriksson, som luktar kiss, och fotbollsspelaren Kenneth Andersson, vars fjantiga målgest förstås skulle appellera till alla barn på 90-talet ...

Till det mest imponerande med den här till formatet lilla boken hör hur Säll (be)skriver världen: exakt så här är det, och man vill bara instämma. Det är en uppiggande bok, intelligent och anspråkslös, lika roande som den är oroande. När barnets farfar dött går pappan in för att trösta sin mamma, som reagerar högst oväntat: "Skulle jag vara ledsen? säger hon och snoret rinner. Skulle jag vara ledsen för det gamla aset? Jag vill ju bara vara barn och ha sommarlov! skriker hon." Ja, det är väl så: vuxna som nostalgiskt vill återvända till den där magiskt skimrande barndomstiden. Ida Säll lyckas med bedriften att återskapa den där otydlighetskänslan som jag förknippar med barndomen, och hon gör det helt utan choser, (nästan) helt utan övertydliga snedsprång.  

Jag har tydliga minnen av att jag läste en tidigare översättning av Dödssjukdomen, den dystraste av Marguerite Duras dystra 80-talsverk, på 1:ans lokalbuss i Umeå på väg till Umedalens mentalsjukhus, och att jag hamnade i ett konstigt slags förstämning under kvällspasset, att jag blev beklämd, otroligt drabbad av den korta berättelsens förtätade stämning, att den förvandlade mig, försatte mig i ett tillstånd av apati (men jag kanske minns fel ...). Förra året kom i Modernistas förnämliga serie av Duras böcker en ny översättning av Marie Werup, och den har jag nu läst, och - trots att jag rimligen borde ha varit förvarnad och beredd, bland annat eftersom jag läser Duras hela tiden - jag blir lika omedelbart drabbad.

Titeln borde tilltala mig särskilt mycket just nu, då jag är rejält sjuk ... Liksom i den gräsliga filmen Pretty Woman handlar det här om en man som betalar en kvinna för att hon ska vara hans sällskap i flera dagar och nätter. Men alla likheter upphör där: Duras temperament är av annat slag. Hon skriver på blodigt allvar, och hela hennes estetik vilar på en antites till den besynnerliga värld av idiotiska Idol-program och debilt dansande kändisar som tv-kanalerna anstormar oss med; hennes erbjudande är stormar av ett annat slag - känslomässiga stormar, en motståndsrörelse av passion.  

Att leva som om man inte visste om att man ska dö: det är det som är dödssjukdomen, den som mannen lider av, och som kvinnan pekar ut - namnger - åt honom. För mannen är oförmögen att älska: han kan bara göra det i efterhand, när det är för sent, när kvinnan har lämnat honom - i minnet blir hon möjlig att älska, och det är en hopplös kärlek för honom, där hon bara kan fungera som ett I want the one I could have had-imperativ. Kärleken blir ett misstag, "en plötslig rämna i universums logik", och det låter som den enda godtagbara förklaringen.

Och vem är då hennes 'du'? En läsare kan undra det i sitt stilla sinne, där det är svårt att inte känna sig träffad. (Jag är (någon slags) man: du får själv föra syllogismen till sin slutpunkt.) Duras låter kvinnan bli en universell representant för alla kvinnor, och likaså mannen. En allegorisk tour de force, där varje ord är avvägt med precision.

Han vill skapa en religiös kult kring kvinnan, göra henne till ett föremål att dyrka - men allt är lönlöst, för han är dömd: han lider av dödssjukdomen, den som innebär att han inte kan känna något på riktigt. Han kan bara betrakta henne, aldrig se henne på riktigt. Han säger: "Du är nog mycket vacker [min kursiv]". Duras skriver besvärande intimt när hon närgånget pejlar kring det här paret, och låter oss följa med in till deras intimaste stunder, där allt bara tar smak av hopplösheten.

Alldeles intill Duras allestädes närvarande hav utspelar sig det här instängda kammarspelet, och de ligger i sängen med endast en tunn vägg som skiljer dem från havet, det stora ostoppbara obevekliga havet - som om de befann sig på en båt, och faktiskt är atmosfären lika klaustrofobisk som på en båt, och den annalkande katastrofen aldrig långt borta. Så ja, det här är dystert: allt är förlorat, allt sker för sista gången, och karaktärerna bottnar i en pessimism så påtagligt sammanbiten att man som läsare inte har något val - man kan inte värja sig mot den. Allt är drömskt, svävande, stiliserat, som om alla oväsentliga och störande moment har raderats. Duras har skrivit flera politiska, samhällsengagerade böcker, bland dem Abahn, Sabana, David, men Dödssjukdomen är på ytan världsfrånvänd - samtidigt som det är svårt att tänka sig något mer politiskt än en bok som påstår saker om vad mannen och kvinnan är. Här menar Duras att mannen bara kan alstra död: han är en dömd varelse, bär på sin egen undergång, lika låst som Frödings diktjag i dikten "En Ghasel", med det där högst påtagliga gallret inom sig.

Det är en liten otäcking till bok, med för få ord för att utgöra en roman, men mer än novell är det en scen för teatern, något som Duras själv i ett efterord också förordar. Stilen är så koncentrerad att den knappt rör sig alls, bara långsamt som det där (svarta) havet utanför: "Jag vet inte heller om du uppfattar den dova och avlägsna rosslingen i hennes njutning genom hennes andhämtning, genom det fina väsljudet som kommer och går mellan hennes mun och luften omkring". Jo, jag uppfattar den allt.

Det var med en sensationellt spännande diktsamling Marie Lundquist debuterade i början av 90-talet, med Jag går runt och samlar in min trädgård för natten, en bok som varken läsare eller författare verkar helt ha återhämtat sig ifrån - det var fantasifullt och finurligt skrivna prosadikter i sin mest komprimerade form, med metaforer svindlande i all sin enkelhet. Nä, jag kan inte direkt säga att Lundquists vidare böcker har varit lika omtumlande upplevelser.

Men nu har hon gett ut De dödas bok, och här har hon hittat det där anspråkslösa tonfallet, som jag imponerades så storligen av en gång i tiden. Mottot säger hon sig ha hämtat från en kyrkogård på Lidingö - "De äro icke döda / De sova icke / De har blott vaknat ur tidens dröm", men hon kunde (borde) lika gärna ha sagt att det är en omskrivning av Shelleys vackra ord ur "Adonais", elegin över Keats: "he is not dead, he doth not sleep - / He hath awakened from the dream of life". Desto mer exakt är hon i sin karakterisering av den polske författaren Gombrovicz, i en vacker tillägnan: "du sökte ett språk / som hela tiden gled dig / ur händena", för det är just så läsningen av Gombrovicz blir - en känsla av att han nästan når fram till det han vill ha sagt, och därför (för)blir hans böcker så frustrerande otillräckliga, så fascinerande ofullbordade.

Det tonfall Lundquist väljer till sina dikter är det frågande, prövande, utan att ge avkall åt säkerhet och övertygelse. Hon är betydligt mer fragmentarisk i sitt skrivande här, låter meningarna avslutas i tid, i kortkorta utsagor. Det finns en Gud som inte är helt fridfull, som inte direkt inger värme eller förtröstan. Tonfallet närmar sig ändå bönens - jag har för mig att Pia Tafdrup brukar jämställa dikten med bönen, och sällan har det känts så träffande som här, där Lundquists dikter känns skrivna för flera röster, för ett mummel, en samstämmig kör av röster som ska läsa upp dessa ord av dödsnärvaro och livskänsla, med Döden och hans suveräna ensamrätt på oss.

Det känns även som att hennes dikter kommunicerar direkt med Bruno K. Öijer - poeten som sväljer allt utrymme - och det hade varit givande att se vad som skulle avtäckas vid en upplässningsbattle mellan två så disparata men samtidigt likriktade poeter: jag gillar skarpt hur Lundquist låter orden singla lika mjukt som Öijer gör i sina senare samlingar. Men medan Öijer har sina fans får hon förstås finna sig i att vara en poet vars läsare pläderar mindre högljutt för hennes storhet - även om jag tror att Öijers mångfaldiga läsarskara skulle hitta åtskilligt här att njuta av. En dikt som denna kunde vara skriven av vem som helst av de två, men råkar vara skriven av Lundquist:

Långt inne i sömnen

hör du benen knäckas

Gud trycker ner ljuset

en tung mantelrörelse

orden svartnar, fåglarna tystnar

barnet vänder sig mot väster

och suger i sig

den sista strålen

Så: det här är bra dikt, helt enkelt. Det är enkelt, avskalat, direkt tilltalande. Här finns också en lekfullhet i uttrycket, en tilltro till att allt är möjligt, att allt går. Dessa lätta, vackra ord är (som) strålar, som gör mig upplyst, som får mig att se klarare. Mer begär jag inte.      

När jag läser den här senaste boken från den självupptagnaste av svenska författare, Bodil Malmsten, är det några rader från Olle Ljungströms gamla slagdänga "Nåt för dom som väntar" som kommer till mig, rakt från ett helt annat hjärta: "Gud uppfinn nåt nytt / Som gör det lätt att hålla ut / Nåt för dom som väntar / Dom som orkar vänta mer". Typiskt då att det skulle vara Ljungströms mindre begåvade medbrottsling från 80-talet, Johan Kinde, som skulle skriva resumén över deras gemensamma tid, den valpiga romanen Extas. Vad jag skulle ha kastat mig över en roman av Olle Ljungström!

Men nu låter det som att jag undviker mitt ämne. Bodil Malmsten tar farväl av Finistère med den här boken (romanen?), Sista boken från Finistère, och då duger det inte med det egna förlaget, utan nu återvänder hon till det stora förlaget, som givetvis håvar in storkosingen med detta släpp lagom till julklappsinförskaffandet ...

Som en parodi på Lilla My fortsätter Malmsten sitt gnäll, och den som tyckte att det var för lite av den varan och för mycket trädgårdsarbete i succéboken Priset på vatten i ni-vet-var ska veta att det är omvända proportioner här, med stark betoning på gnället. Hon flyttade till F. för att få vara anonym, men mycket utrymme ägnas här åt att tala om sig själv och diverse åtaganden, och att hon besväras av människor som tar kontakt.

Men mest handlar det förstås och som vanligt om Den Stora Romanen som aldrig blir skriven. Nu är detta knappast ett gigantiskt problem, då Malmsten har skrivit snart dussinet böcker medan hon har ältat denna fråga, att hon aldrig skriver sin roman. Den här gången får hon för sig att hon ska skriva en erotisk roman, och den ska heta Sex och andra katastrofer (titeln ett skamlöst lån från Harold Brodkeys novellsamling First Love and Other Sorrows, något som ingen recensent av Malmstens bok har påpekat). Gissa om den blir skriven, eller förresten gissa inte. Ja, hon klagar på att hon inte skriver, men det är väl det enda hon gör: hon är fasligt produktiv.

Och nu låter det (kanske) som att jag inte gillar den här boken, och det gör jag förstås - inte, heller. Malmsten snicksnackar sig genom eller förbi ett oändligt antal kåserier, och det som är uppfriskande i mindre doser (som när hon kallar kärleken "en tidsinställd sorg") blir utmattande i längden. Nostalgin över det förlorade Sverige är inte särskilt snygg, utan blir mest ett substanslöst gnäll.

När nu allt i hennes tillvaro är jobbigt blir man fundersam. Varför tackar hon ja? Har hon ingen integritet? Det är bara hyckleri, ett koketterande med lidandet, där hon beklagar sig över hur jobbigt det är med uppmärksamhet. Hon har skrivit vackert om Beckett, och ännu vackrare om Thomas Bernhard, och fortsätter med det i denna bok: varför har hon inte lärt sig ett skvatt av dessa herrar, som aldrig dansade efter medias pipa. Jag minns hur sårad Bodil Malmsten var när alla uppfattade henne som en glad lax - men det berodde på att hon alltid log i tv och på bild: vem tvingade henne till det?

Den här boken är allra mest en illustration till Stig Larssons gamla 90-talstext om svenska författare som blivit förälskade i sin egen stil, fångade i en dyrkan av sina egna formuleringar. Malmsten är alldeles för självmedveten för sitt eget bästa: här finns inte ett uns tvivel på den egna förmågan - inget riktigt tvivel, bara den där klädsamma självföraktsrocken som det är lika lätt att ta av som att ta på sig.

Sista boken från Bodil Malmsten? Knappast.

I sällskap med de lärda kvinnorna och enda mannen i det humanistiska förbundet hade vi ett uppsluppet och synnerligen effektivt möte på Domstolsverket (så träffande - bland annat eftersom jag är halvvägs i min åtta veckor långa Kafka-sejour), där vi minsann (be)visade att det går att samtidigt vara lite flamsiga och mycket arbetsamma, bara man har tillgång till deras legendariskt goda kaffe. Vi hann rentav skärskåda en rysk ikon, och en del annat. Jo, 5 februari ska Matthias Fyhr föreläsa om gotik och skräck och 18 mars ska Nina Björk föreläsa om Mill och Benedictsson, så jag är fullständigt nöjd med vårens två första planerade sammankomster.

Jag har läst Svensklärarens sista nummer för i år (4 2008), och det handlar (som vanligt, skrev jag nästan) om romanläsning. En kort intervju med "Horace", som liksom Mr Ibrahimović saknar efternamn; han listar sina tre bra ålderdomliga svenska ord - 'sällhet', 'pyrschjakt' och 'lönskaläge'. Annat intressant i numret är en annons för en halvny lärobok i Svenska, Såpor i stället för Strindberg, men hela konceptet känns 90-tal: "Det finns ofta ett glapp mellan skolans syn på läsning och elevernas fritidsläsning. Svenskämnets texttyper måste närma sig fritidsläsningens ..." Ja, och då är förstås såpor ett bra ämne! Såpor! Vem tittar på såpor i dag? Dessutom: vad är det för glapp som omtalas? Mina elever läser mer än vad de flesta lärarna gör ... Vad är texttyper? Dessutom en underligt illa skriven recension av Lena Kjersén Edmans antologi med 52 kvinnliga författare, där recensenten mest gnäller över att hon saknar vissa namn (det är tabu att klaga på urvalet i en antologi: en antologi kan aldrig göra anspråk på fullständighet, det vet alla som någon gång har bläddrat i en dylik tingest), och däribland en massa poeter, i en bok som vad jag förstår täcker in prosaförfattare ...

I dag har Virginia Woolf namnsdag, och jag kan inte komma på något bättre än ett citat ur A Writer´s Diary (18 feb. 1922):

I have made up my mind that I´m not going to be popular, and so genuinely that I look upon disregard or abuse as part of my bargain. I´m to write what I like; and they´re to say what they like. My only interest as a writer lies, I begin to see, in some queer individuality; not in strength, or passion, or anything startling, but then I say to myself, is not "some queer individuality" precisely the quality I respect?

Roger Frys ömsinta, kärleksfulla målning av Virginia Woolf

När jag återvänder på lördagskvällen efter att ha panikhandlat några ingredienser som saknades till laxen möts jag av Elfriede, vår katt, som fräser och burrar upp sig i hela sin vinterpäls prakt. Jag ryggar tillbaka - ser jag så fientlig ut för henne? - tills jag upptäcker att bakom mig spatserar en husse med tillhörande hund. Alltså reagerar jag inte som det namnlösa berättarjaget i H.P. Lovecrafts novell "The Outsider", för när festfolket skriker när han äntrar rummet söker han genast över sin axel efter det monster som har väckt deras fasa.  

Penguin har satsat på en serie skräckböcker, och kallar dem för "red classics", en lite missvisande beteckning, då böckernas omslag konsekvent getts gul färgtoning. Men det är en petitess: glädjande nog samsas här genrens godaste namn, allt ifrån den oöverträffade Poe och halvdoldisar som Ambrose Bierce, med William Hope Hodgsons kusliga halvgotiska The House on the Borderland, liksom en liten volym med sex av H.P. Lovecrafts mest beryktade noveller - givetvis är det där jag inleder min läsning, med The Dunwich Horror, där den långa novellen fått ge volymen sin titel.

Det kan tyckas att Poe är en svår författare att översätta, i kraft av sin kraftfulla stil - jag skulle vilja säga att Lovecraft är ännu svårare: därför är det fullt motiverat att läsa honom på engelska (en sanning med modifikation ändå att han skriver på engelska: snarare en perversion av detta språk, ungefär som man kan säga att "Hölderlin" är ett med tyskan besläktat språk ...), och det är väl också något som svenska gymnasieelever alltid har gjort - åtminstone var det så när jag läste gick i - äsch, var i gymnasieåldern, att var och varannan satt med näsan djupt inne i en tjock Lovecraft-omnibus. Hans stil är så tydligt ett maner, något som inte kan överföras, med alla dessa associationsrika adjektiv och ordval som droppar instängdhet och fasa. Han är "teratologically fabulous" ...

Det här är sex av hans bästa och mest välkända noveller, och jag har förstås läst rubbet förr. Men det hindrar inte mig att nästan läsa med nya ögon: med förtjusning tar jag del av dessa misantropiska utgjutelser, där man på riktigt kan erinra författarens förväntansfulla skrockanden över de välförtjänta straff som människan har att se fram emot, när naturens mörka tvillingar jagas upp av Lovecraft. Det hypersensitiva berättarjaget kan också det påminna om Poes lömskt osäkra(de) berättarjag, balanserande på den sköra tråd som skiljer förnuft och vansinne åt.

Det är också en stil som lägger sig väldigt nära parodin: "the shadow on that chimney was not that of George Bennett or of any other human creature, but a blasphemous abnormality from hell´s nethermost craters; a nameless, shapeless abomination which no mind could fully grasp and no pen even partly describe" ("The Lurking Fear"). Nog anar man författarens dystra munterhet i det sorgsna leendet rader som dessa kan framkalla ...

I titelnovellen finns ett gott exempel på hur Lovecraft arbetar med sin privata mytologi, där han skildrar "The Old Ones" framfart: "Not in the spaces that we know, but between them". Allt är skräck i sin renaste form hos den här författaren. Det är en metafysisk värld av otäckheter.

Svagheten är att Lovecraft, som citatet från "The Lurking Fear" visar, för frekvent går mot det som inte går att (varken kan eller får) beskrivas, att för mycket är "namnlöst" och "obeskrivligt", och därmed utmynnar det för ofta i besvikelse. Därför är hans noveller oftast bäst i sina upptakter - en egenskap han delar med Kafka, den 1900-talsförfattare han allra mest (minst vagt) har ett släktskap med. De suggestiva antydningarna fungerar synnerligen bra i inledningarna, men när excesserna tilltar tappar åtminstone jag större delen av intresset.

Lovecrafts inflytande är svåröverblickbart. Det är uppenbart att han inte enbart är en angelägenhet för skräckgenrens författare, att det är där han har påverkat som mest - jag skulle nog säga att för just skräckförfattare är han en återvändsgränd som inspirationskälla, helt enkelt därför att hans stil är så fruktansvärt överdriven, så omöjlig att efterlikna.

Men uppfattningen om en ond parallellvärld? Varför inte? Fast vår värld är (snart) tillräckligt ond för att Lovecrafts idé totalt har mist sin giltighet, och vi behöver inte läsa dessa skrämselhistorier längre. Då kommer det en författare som skriver om en god parallellvärld ...

Bäst av de sex Lovecraftnoveller som återfinns här är onekligen "The Outsider", den komprimerade och utsökt snillrikt komponerade berättelsen om en ful figur. Här kommer Lovecrafts fantasirika poetiska stil allra bäst till sin rätt, när han med ond humor skildrar monstret inifrån, för en gångs skull. Det är en novell värd att läsas om och om igen, för dess skickliga överraskningseffekt på allra sista raden, men också för att formuleringarna är så djupt inkännande och smärtsamt påtagligt gripande.

Nog förstod jag att jag skulle trampa på en och annan öm tå när jag beklagade mig över den vedervärdiga frasen "Med vänlig hälsning", men det är egentligen en annan sak jag stör mig på: de här subjektslösa meningarna som jag ser allt mer av. Nog förstår jag att det är skönt att skriva så - lite slarvcharmigt som Bengt Ohlson, krönikestilen. Men äh - det ser bara ofullständigt ut, och dessutom så uppenbart en rädsla för ordet 'jag', för det är uteslutande just det subjektet som saknas. "Jag vaknade och upptäckte att ..." Nej, så här: "Vaknade och upptäckte att ..." Och inte heller är det frågan om någon inlärd felsökning, av det slag som får vissa svensklärare att påpeka (fortfarande!) att man inte får börja en mening med 'och' eller 'men'. För mig ser det bara tomt ut, som om meningen hänger i luften, i sorg över det borttappade subjektet. För all del, vill du fortsätta skriva så här, gör det - jag tror inte jag har sett någon som inte skriver så här (förutom jag, men det är jag, och jag räknas inte, för jag är - jag, liksom). Varför är alla (utom jag) så rädda för det där jag-ordet? "Får man skriva 'jag'?" frågade en elev senast i går, vid en skrivning om Processen. Ja! Du får inte skriva om Processen om du utelämnar jaget!

Jag!

while distant thumber rumbled, I left a silent motor-car and tramped with two armed companions up the last mound-covered reaches of Tempest Mountain

H.P. Lovecraft, "The Lurking Fear"

Distant thunder rumble

Rumble hungry like the Beast

The Beast it cometh, cometh down

Nick Cave, "Tupelo"

Nu kan vi tack vare ellerströms lilla serie i vackrast tänkbara formgivning ta del av den korta diktsviten De dödas liv, i översättning av Jonas Ellerström och Håkan Bravinger, en tio dikter kort samling, med intakta illustrationer av John Aldridge. Förvisso: det är gott att dessa mer än halvt bortglömda skatter återupptäcks, och det är bara småaktigt av mig (finns förlåtelse?) att gnälla på att vi har egna ännu mer bortglömda poeter att återutge.

För ja - det här är en tämligen omistlig liten bok. Hon skrev den på franska, då hon tyckte att döden endast kunde skildras på detta språk, och översatte dikterna själv till engelska, som enligt hennes mening (och min) är poesins språk. Men det handlar inte om den bokstavliga döden: det hon intresserar sig för är det som på detta poesins språk, på Coleridge-språk, går under namnet "Death in Life" - därför handlar också första dikten om ett förtorkat hjärta. De (riktigt) döda kan inte återges korrekt.

Dikterna är starkt koncentrerade, och förtätade. Med vågad fantasi gränsar Ridings skildring fantasy-genren, där hon trotsar gränser och vågar skriva det som knappt får skrivas. Det lär vara så att de figurer vi möter här bygger på verkliga förebilder: äsch - men en av dem har det snygga och symbolladdade namnet Mortjoy (där döljer sig Aldridge, illustratören). Döden i all sin prakt ståtar här, och även om människorna bara halvt är döda är de lika grandiost suggererade som dödsriket, fångat i horrorsköna skräcksyner. Bilderna har dock åldrats sämre: de är tidsbundna (tidsfångade) och överlastade, och påminner om den konst man kan få stifta bekantskap med på sämre sorters mentalsjukhus (typ Bollnäs).

Det är intressant att läsa dikten som ett avsked av poesin - Riding formulerar det så här: "metaforerna räcker inte till, sanningen är klarare". Jag håller inte med henne: det är i metaforerna sanningen finns, där den klarare (klaraste) sanningen finns. Nietzsche: "Sanningen är en armé av troper [metaforer]". Och varför ens polarisera? Vetenskapen har sina gränser, (den riktiga) poesin känner inte till några ... Sanningen i metaforerna är klarare - sannare - än något annat.

Till de mer makabra och sanna dikterna hör den som går under namnet "De dödas festmåltid", med en bankett som svischar iväg i ord som fångar förgänglighetens fasa med en exakthet som inget fotografi eller någon målning kan åstadkomma, i en realism som är upphöjd, mer av ultrarealism än surrealism:

"Nej, denna festmåltid får ingen dietetisk uppföljning.

Snart lyfter bordet mot den glåmiga vidd

där de dödas låtsade visioner ger upp andan

med den falska belåtenhetens lättade suck."

Snart har jag fått nog av all svartmålning av den svenska skolan - men inte än (på långa vägar, dessutom - ha!), så därför läser jag på tips från Karin S. Annika Ström Melins mycket personliga berättelse, som innehåller många poänger. Hon visar tydligt hur svensk skola präglas av "total förvirring rörande en helt central och avgörande fråga: inställningen till kunskap och lärande". Ja, detta är kanske det som förvånar mig mest i min dagliga gärning på skolan, själva beröringångesten inför allt som har att göra med just kunskap och lärande. På de miljardtals konferenser och möten jag har varit på har kunskap varit ett noaord som inte får nämnas: däremot pratar vi väldigt mycket om hur eleverna trivs. Artikeln är nödvändig läsning, men jag befarar att den som vanligt kommer att läsas mest av de redan frälsta. Skolpolitikerna har väl annat att göra ...

I varje ögonblick av ens liv är man vad man kommer att bli lika mycket som vad man har varit.

Ångern löper som en osynlig eld genom hela Oscar Wildes brev från fängelset, som getts titeln De profundis från Psaltarens ord från djupet: och från djupet är Wildes röst genomträngande och påtaglig (för några år sedan cirkulerade ryktet att denna röst hade fångats av en fonograf läsandes några rader ur fängelsedikten från Reading Gaol, men den som har läst texterna på riktigt saknar inte rösten, för den är där i orden). Ja, först och sist ödmjukheten, härdad av den uppriktiga ångern som ingen grym Gud kan undgå att förlåta, och den ödmjukheten transformerar det här brevet och gör det till en av de märkligaste böcker som har utgivits.

Jag läser detta skamlöst intima brev, lika hemligt som det är offentligt ("det man har gjort i sin hemliga kammare måste man en gång ropa ut från hustaken"), regelbundet på engelska, i Anna Lambergs översättning från 1905 i en vacker stavning precis innan stavningsreformen ("Sorgen är ett sår, som blöder, om någon annan hand än kärlekens rör därvid, och äfven då måste det blöda, ehuru icke i smärta"), likväl som Elisabeth Manséns senaste översättning från 2003.

Ånger - ja, och förtvivlan, den yttersta bedrövelsen, ett djup som påminner läsaren om att alla hans egna tillkortakommanden och fall bara pågår utan att någonsin landa, att allt i våra liv är rörelse - om än nedåt ibland.

Intelligent och metodiskt utför han med kirurgisk precision ett karaktärsmord på den odräglige och odrägligt charmige Bosie, skurken och förrädaren - bara för att i nästa andetag förlåta precis allt! Ingen gud är grymmare än kärlekens ... Wilde klagar på att Bosie inte var tillräckligt bildad och briljant - men vem kan mäta sig med Wildes blixtsnabba intellekt, det som kunde utgöra själva sinnebilden för genialitet och wit. Ingen kan gå jämsides med Wilde.

Ärligt och uppriktigt får denna Bosie sina fiskar varma, när Wilde detaljerat räknar upp alla hans brister och fel (och de är otaliga), och penningsummor som slösats bort redovisas pedantiskt. Wildes brott är lika banalt som det är sublimt: han hade älskat - han hade varit sig själv. Att förälska sig utan att tappa omdömet är omöjligt (han hade också chansen att undkomma rättegången, men det var som att han hade fastnat i sin egen tragedi, att han som en skådespelare måste invänta sista akten - eller att han inbilskt trodde att en deus ex machina skulle rädda honom?).  

Den enda tid som mäts i fängelset är lidandets tid, och De profundis är ett unikt vittnesbörd om detta lidande, där gudarna "störtar oss i fördärvet med hjälp av det inom oss som är gott, vänligt, humant och kärleksfullt". Wilde slipar successivt bort bitterheten för att hamna i religiös vördnad, och han gör det genom att ta omvägar, där han först förkastar religionen, bara för att kunna skriva den mest religiösa skriften sedan evangelierna, och om det är en paradox så beror det på att allt hos Wilde är paradox.

Det religiösa gestaltas av tanken om den andlighet som måste manifesteras inom människan, och Wilde måste ta omvägen över lidandet - då hamnar han hos Jesus, i den slående bilden av honom som både den störste individualisten, och urbilden för de romantiska poeterna; det är inte svårt att se Wildes Jesus-identifikation här, och förvisso är parallellerna uppenbara - trickset är att han kommer undan med denna hybris, med kraften i sina argument, vilket inte betyder att det är lika lätt som att han först målar upp Jesus som en kopia av sig själv för att sedan underförstått fråga "nå, vem påminner det här om?" Mer handlar det om att vrida läsarens blick bort från det oväsentliga - det här är en text som inte ger utrymme åt nonsens eller obetydligheter, utan riktar in sig på existensens kärna, och där har Jesus en självklar plats - eller borde ha det, som ett moraliskt[1] föredöme.

Att porträttera Jesus som konstnär är både blasfemiskt och den vackraste hyllningen, och efter den bittra inledningen utvecklas brevet till ett försvarstal för konsten och litteraturen, hur den bistår och vägleder människan i nöd, med Jesus som galjonsfiguren - genom sin förmåga att använda fantasin i sitt tänkande. Wilde menar att Jesus närvarar i alla konstverk, allt från de nödvändiga skändligheterna hos Dante till den stillsamma klarheten hos Chopin - och i högsta grad alltså i det här konstverket, Wildes vackraste och mest värdefulla text. Den dubbla karakteriseringen av Jesus/Oscar Wilde handlar också om att hata de dumma, men inte de okunniga - de som blivit dumma finns det inget hopp om.

Först måste han alltså skriva ut giftet, bli kvitt Bosie (något som givetvis bara lyckas delvis, på ett intellektuellt plan: känslomässigt är och förblir han bunden till denna halvodåga). Ursinnet måste exorceras. När han öppnar ögonen ser han på riktigt, och kan skriva denna balanserade men samtidigt av känslor översvämmade text, den ärligaste och minst maskerade författarens ärligaste och naknaste text. Hans omdömen är träffsäkra i sin skenbara enkelhet, generositeten mot vännerna frikostigare än det hån som blottläggs i utfallen mot Bosie.  

I en berömd passage vägrar han be om ursäkt för sitt umgänge med otäckingar, "onda människor" (säkerligen en bidragande faktor till att opinionen vände var att han umgicks med arbetarklassen): "Det var som att supera med pantrar. Faran var halva nöjet. Jag brukade känna mig som en ormtjusare som lockar fram kobran ur ett färggrant tygstycke eller en vasskorg och får den att breda ut nackskölden på befallning och vagga fram och tillbaka i luften som en växt som svajar stillsamt i vinden."

Skrivandet, som sker mellan januari och april 1897, strax innan han frisläpps, får honom på allt bättre humör - som om aforismerna väcks till liv av aktiviteten, och ur dvalan reser sig de allt snillrikare formuleringarna: "Inom konsten betyder goda föresatser ingenting alls. All dålig konst är resultatet av goda föresatser." En viss ironi är det allt att omoraliska författare som Oscar Wilde och Hjalmar Söderberg (den senare som i Sverige gick under namnet "ungdomens förförare") hundra år senare har blivit lärarnas första val när terminens pensum ska nedtecknas. Och den visdom Wilde presenterar befinner sig långt från de lättköpta sanningar nutida självhjälpsgurus levererar: här handlar det om att smärtan i att tala sanning är ett intet i jämförelse med hur ont det gör att ljuga.

Samtidigt måste han kosta på sig brottslingens mest klassiska ursäkt, den lägligaste undanflykten: "Jag hör till dem som är skapade för undantagen, inte reglerna" - men säger inte alla det, som har ertappats med fingrarna i syltburken? Det kan ändå inte förta intrycket av den ärliga sorgen som ger tillvaron struktur och fasthet. Sanningen är farlig, idéer är farliga, men här lämnar Wilde fiktionen (om han någonsin vistats i den, vid närmare eftertanke), och låter varje formulering doppa sina fötter i erfarenhet, där han ersätter de hårda drömmarna med verklighetens sköra klang. Jaget är människans största mysterium, och han är den stora jag-poeten, där man inte kan känna sig själv, i trots mot Delfi-oraklets ord, för "Vem kan räkna ut omloppsbanan för sin egen själ?" Därför blir brevet främst adresserat till honom själv, i en undersökning av det egna jagets gränser. Inte för att bli en "bättre" människa - det enda som räknas är att bli en djupare människa.   

Det finns böcker av Oscar Wilde som är bra nog: hans sagor är oöverträffade, och några av pjäserna innehåller repliker som verkar vara skrivna av ett övernaturligt begåvat väsen, och i sina essäer är hans tankar alltid ett steg före läsaren, ett knep som inte ens flera omläsningar kan råda bot på: det går aldrig att komma ikapp Wilde ... Ändå skulle jag utan att tveka börja och sluta alla läsningar av den här författaren just här, med detta brev.

Köttets synder betyder ingenting. De är sjukdomar som läkarna får bota, om de alls bör botas. Endast själens synder är skamliga.

[1] Moraliskt, i en vidare konnotation, utan begränsningar.