bernur

Anledningen spelar ingen roll, men jag får ett sår på foten, och det råkar blöda i överflöd, så det blir spår i golvet innan jag hittar plåster, tejp, bandage. Jag tänker på (Heliga) Birgittas ord när hon är Guds språkrör: "Av min sons fotspår kunde jag se vart han gått. Ty där han gått fram, där syntes jorden blödande." Visst: det är löjligt, men så är det också löjligt med dessa blodiga spår i golvet, tills jag torkar upp dem gnuggande. Jag minns en gång när jag precis hade träffat A, och det var påsk: jag fick en röd prick i handflatan, en blodsutgjutelse. - Det är ett stigmata, sa jag. - Sånt skämtar man inte om, sa hon. Och nyligen, samma dag som vi såg den nya Batmanfilmen med den sargade Heath Ledger som den sargade Jokern, fick jag ett kuriöst sår i båda mungiporna, nästan som om någon ond osynlig demon hade snittat dem. Själv tror jag (åtminstone delvis) att det beror på min överdrivet nitiska användning av tandtråd, något min tandhygienist tvingar mig till. Så jag är tacksam att filmen om Ian Curtis var i svartvitt: annars hade jag fått epileptiska anfall, i någon slags konstig empati/stigmata.