bernur

Det är lika lätt att beundra Bruce Springsteens texter, hans kvaliteter som novellistisk historieberättare och förmåga att ge röst åt personer som annars aldrig hörs, som det är att bli uttråkad av den lika bred- som stelbenta musiken: därför tog mitt förhållande med Springsteen slut efter "The River", som innehåller hans överlägset bästa texter (speciellt på den andra, uppgivna skivans nihilistiska låtar). Och därför borde jag gilla Andres Lokkos bidrag i boken Springsteenland. Svenska texter om Bruce Springsteen, för det han säger stämmer så perfekt in på hur jag känner för Springsteen. Jo, "Darkness on the Edge of Town" är en bra skiva - men det var trettio år sedan.

Men Lokko lyckas inte förmedla vad det är som har gått snett. I stället handlar hans text om hans behov att söka upp det nya - inte konstigt att hans bokprojekt går under namnet "Revision", eller att det fortfarande outgivet blivit svensk litteraturs svar på Guns ´n´ Roses "Chinese Democracy" - och då påminner han om någon som sopar igen spåren efter sig, när han påstår att han gjorde slut med Springsteen 1981, när minnesgoda läsare kommer ihåg hur han grät sig lycklig av senare skivor och låtar som "I Wish I Were Blind".

Den här boken, utgiven av Reverb, redigerad av Camilla Larsson och Fredrik Öster, samlar många av Sveriges yppersta rockskribenter, och generöst nog tillåts även en relativt gammal stofil som Erik Hörnfeldt ett litet hörn, genom att han beskriver hur konserten på Konserthuset 1975 var (annars var just den konserten den mest välbesökta konserten någonsin på svensk mark: en miljon svenskar har påstått att de var där). Intressant nog menar Hörnfeldt att anledningen till att Springsteen var så bra då var att allt annat var så dåligt: hans beskrivning av musikklimatet i Sverige under 70-talet får Filip och Fredriks skildring av sin uppväxt i DDR-Sverige att te sig som ett populärkulturellt paradis.  

Vi får de obligatoriska tårdrypande hyllningstexterna, liksom en fånig intetsägande skönlitterär text av Bengt Ohlsson. Mest originell är kanske Malena Rydells bidrag, då hon frågar sig vad som hände med Julianne Philips, b-skådespelaren han väldigt otippat gifte sig med under 80-talet, bara för att skiljas ifrån tre år senare: jag såg konserten på Stadion i juli 1988, under otrohetsturnén, då han hällde en hel kanna isbitar i sina byxor för att visa hur tänd han var på körsångerskan Patti Scialfa, som han senare gifte om sig med. Men om Malena Rydell bara hade läst Tama Janowitz novell "You and the Boss" från samlingen Slaves of New York hade hon inte behövt leta efter den första fru Springsteen, för där får vi veta att en kvinnlig stalker mördar henne med en ishacka, för att få vara med the Boss.

Vi får också några inblickar i att det är töntigt att gilla Springsteen: extra töntigt var det på 80-talet, och det beror nästan uteslutande på "Born in the U.S.A." (låten: skivan innehåller några riktigt bra låtar, som "I´m on Fire", "Bobby Jean" och "Downbound Train", om man bortser från den bombastiska produktionen). Men den tidiga Springsteen låter ungefär som Conor Oberst - det finns uppenbara paralleller mellan dennes "A Scale, a Mirror and Those Indifferent Clocks" och Springsteens 70-tal: frustrationen, ungdomligheten, orden som staplas på varandra och inte riktigt får plats i munnen utan spottas fram.

Pierre Hellqvist kallar Springsteen för en rockens robocop, en maskin som numera på beställning gör det som efterfrågas. Det är lätt att hålla med om det: han är fånge i sin egen myt, förväntas erbjuda en förväntad spontanitet, där en konsert utan de förprogrammerade extatiska ögonblicken bara blir besvikelser. Fram till och med "The River", tycker jag, gör han musik utan att tänka på att tillfredsställa andra. Sedan har allt handlat om att smickra de redan frälsta, och ju mindre som yttras om hans 00-talsskivor, desto bättre.