bernur

Vad är en aforism? Givetvis finns det ett behändigt enkelt svar på denna fråga, som mina elever ställer nästan lika ofta som den där om jag tror på Gud: en aforism är förstås en kortfattat formulerad så kallad sanning, slagfärdigt och intelligent skriven. Men problemet med de enkla svaren är att de är så otillräckliga - inte går det att förklara vad en aforism är, utan det närmaste man kan komma är Oscar Wildes formulering att ingenting värt att lära sig går att lära ut (se där vad en aforism är!). Faran med aforistiskt dragna författare är att klokheterna har en benägenhet att bli sökta, krystade.

Fernando Pessoas stil rör sig mot aforismen, och allra mest förstås i hans mest förtjusande bok, den som går under den ljuva titeln Orons bok, i fiktionen skriven av heteronymen Bernardo Soares. Att gömma sig bakom ett slags alter ego tillåter Pessoa att bli mer personlig än han kanske annars skulle ha vågat - lite så där som Kafka i skydd av den öppna pseudonymen 'K.' kan skriva oförblommerat, nästan chockerande självbiografiskt. Att läsa är att ha läst: nu har jag äntligen fått tag på en svensk översättning av Pessoas bok, efter att ha hållit till godo med en engelsk. Tyvärr har någon tidigare läsare strukit under alla svåra ord, vilket ter sig en aning distraherande: lyckligtvis verkar den nitiske blyertsläsaren ha gett upp efter sidan 68.

Häromveckan intervjuades Daniel Birnbaum i DN, med anledning av att han är konstnärlig ledare för konstbiennalen i Venedig, en utställning som går under namnet "We are many": en devis som passar Pessoa, som ofta skrev under annat namn, heteronymer. Men även i denna enskilda bok, upptäckt i kvarlåtenskapen och publicerad 47 år efter hans död (sammanträffandet rådde att han råkade dö vid 47 års ålder), är han mångsidig, irrationell, och svår att nagla fast.

Pessoa förordar en aktiv, medskapande läsart, och hans bok är inbjudande, öppen: ofta vill man gå i dialog med den här intelligente portugisen, som klarar av att förhålla sig ödmjukt till sin egen person även när han längtar efter att bli genistämplad; han är ofta nog motsägelsefull och inkonsekvent, pendlar mellan storhetsvansinne och självförakt. Liksom en annan stor aforistisk författare, Nietzsche, är det omöjligt att sätta epitet på Pessoa, påstå att han tillhör någon skola, eller inriktning: han är, med Birnbaums ord, många - en undflyende gestalt, som egentligen inte kan citeras. "Vis är den som gör tillvaron monoton, ty för honom upphöjs varje liten händelse till ett under." Utanför den litterära modernismen skriver Pessoa, skapar sin egen -ism, Pessoaismen.

Men den som är många är också (potentiellt) ingen. Pessoa vilar i tryggheten i drömmarna om det omöjliga, det ouppnåeliga. Han skapar sig en egen oändlighet. Orons bok är en dagbok, men lika mycket fiktion som biografi. Den som söker den äkta Fernando Pessoa blir besviken, om man inte är beredd på att hitta honom i flera upplagor, en lika munter som uppgiven författare, lika bitter över de orättvisa livsvillkoren som han är tacksam över livets små mirakulösa gåvor.  

Klarsynt över både sin egen belägenhet och hur läget är för människan i allmänhet skriver Pessoa i Orons bok ett stort antal kortare texter, som både är lösryckta och sammanhållna. Det är en egen definition av pessimismen: han gör sig inga illusioner, i denna självanalys. Han är skuggan som försöker vara människa - något som visserligen kan sägas om alla skrivande människor.  

Ytterst handlar också hans bok om skrivandet i sig: är det värt det? lyder den förbjudna frågan, och han hamnar lika ofta i ett bejakande som i ett fördömande. En författare är sina ytterligheter, sin hysteri, och Pessoa är en överdrifternas författare: hejdlös, obehärskad. I mycket påminner han förstås om Kafka, både med sin yttre gestalts alldaglighet - en del utrymme går åt till resonemang kring hur hans omgivning inte kan ana vilken originell person de går miste om - men alla jämförelser är orättvisa och onödiga, eftersom Pessoa är och kommer att vara lika betydelsefull som den Franz K. som inte heller han hade något val, utan tvingades skriva, i trots mot det futtiga, futila, helt enkelt därför att alternativet är ännu värre.