bernur

Ola Hansson har fått ett senkommet litterärt sällskap bildat i sitt namn, för att främja intresset för den här ganska sidsteppade författaren: i mitt tycke är han ojämn, lite halvgalen, lider av viss tråkighetssjuka i sina sämre stunder, men i sina bättre tillhör det vackraste vi kan uppbåda. Ebba Witt-Brattströms bok från förra året, Dekadensens kön, är en bra introduktion. Svenska Akademien gav ut volymen Lyrik och essäer för några år sedan, och det var förstås viktigt att han en gång i tiden introducerade Poe för svenska läsare, med en välskriven lång essä: men han visar också sig vara en bra läsare av Nietzsche. Jag har nästan alla delar av hans samlade skrifter, som gavs ut av Tidens förlag under (19)20-talet, i vackert vita volymer, och kan förstås rekommendera hans dikter, samt den lilla boken Aforismer och apercuer. Samt spöknovellen "Från de döda".