"och jag vet inte vad det var värt"
"jag vet jag hör inte hemma här", läser Bruno K. Öijer, och det är svårt att inte hålla med honom, i den här inspelningen från Stadion på nationaldagen 2003, när han var förband åt Kent: publiken är inte riktigt tacksam, kan tyckas - och därför blir det en dålig illustration till novellen "Den sista berättelsen" i Stefan Lindbergs samling I Gorans ögon, där ett framtidsscenario gör poesin till allas egendom, och uppläsningar lockar typ 33 000 åskådare. Nja, det var nog inte Bruno K. Öijer publiken ville lyssna på, att döma av buropen och skratten. Eller är det bara så att unga människor är de mest konservativa? Att allt som avviker från det förväntade måste bemötas med oförstånd, hån? Men sedan har jag förstått att Kents spelning inte tillhörde deras mest lyckade heller ... Tack Bruno K.se för allt fint material om Öijer.