bernur

En text om Joyce Carol Oates måste nämna tre saker: inledningsvis att hon är oerhört produktiv, någonstans i mitten att hon är besatt av att skildra våld, och avslutningsvis att hon borde få Nobelpriset. Det här är den femte boken av Oates som jag skriver om under knappa två år (Black Girl, White Girl, Älskad, Saknad, Efter kraschen tog jag mig samman, bredde ut mina vingar och flög iväg, The Museum of Dr Moses), och då har jag inte ens - vad jag vet - läst hennes (näst) senaste roman The Gravedigger´s Daughter. Och ja, hon är besatt av våldet, det är hennes enda ämne, och vem kan klandra henne, då hon är en amerikansk författare? Och får hon Nobelpriset eller inte spelar ingen roll: problemet är väl att hennes författarskap börjar bli så svårt att överblicka, och svårt att veta var man ska börja. Dock är hennes lägstanivå så hög att det nästan inte gör någon skillnad i vilken ände man börjar.

Och ändå - hennes nya roman My Sister, My Love: The Intimate Story of Skyler Rampike torde göra nybörjare konfunderade. Det är en halvknäpp låtsasdokumentär, som i hög grad påminner om metoden som använvdes till perfektion i Blonde: medan hon där med fullständig kontroll skildrade Marilyn Monroes förehavanden är det denna gång en lika olycklig och lika vilsen nittonåring som återberättar hur han uppfattade mordet på systern Bliss, det kända underbarnet som blev berömt över hela Amerika för sina framgångar som skridskostjärna - som sexåring.

Historien bygger på fallet med den sexåriga skönhetsprinsessan JonBenét Ramsey, som Oates tidigare har skrivit både en dikt och en längre essä om: julen 1996 mördades hon snarlikt skridskostjärnan Bliss, inklusive det röda hjärtat som tatuerats på hennes handflata; i somras läste jag att föräldrarna frias från alla anklagelser. Sonen Burke har också tillhört de misstänkta: vad jag vet är fallet fortfarande olöst. I sin essä fokuserar Oates bland annat på det potentiellt osmakliga i hur JonBenét presenterades i skönhetstävlingarna:

"Is she a defiant image, provoking male desire even as, with her undeveloped, seemingly asexual body, she can have no intention of satisfying it? Or is she a mockery of female sexiness, all makeup and costumes? Is she purely for show, thus pure? Is the perversity of her image exclusively in the eye of the beholder?"

Att inleda en roman med en död figur och sedan låta mysteriet långsamt (fast i det här fallet snarare blixtsnabbt: under 562 hypersnabba sidor) avtäckas är en beprövad litterär metod, men Oates gör något originellt, och hon gör framför allt mer av denna metod än någon annan. Ja, här är det framför allt mer av allt: allt sker till excess, och hela romanen är en tour de force - en metod som annars brukar reserveras åt särskilda episoder, när den här är över hela romanen, som en verbal präriebrand.    

För det är en grovt tillyxad satir Oates har skrivit, med ett tonfall lika groteskt överdrivet som Oliver Stone hittade till sin mest bittra satir Natural Born Killers: även här är övertonerna så extrema att man hukar, och det känns som att bli bombarderad av högljudda hyperboler. Hennes värld är förvrängd, förstorad, men igenkännbar, för den som på tillbörligt avstånd följt Britney Spears och Amy Diamonds karriärer. Här framträder ironin till exempel när Bliss slår igenom fyra år gammal och ska skriva autografer: hon kan inte ens skriva sitt namn. Och jag har aldrig läst en mer träffande beskrivning av en tv-tittare än denna: "Lika a rodent mesmerized by a cobra swaying before him". Fast: överdriven? Vad vet jag om hur dessa amerikanska pageants går till? Tillräckligt för att känna avsmak. Oates använder en förvrängningsmekanik, en (o)lustiga huset-spegel framför karaktärerna, som är tillspetsat karikerade. Redan med bokens motto sätts tonen, när hon vanställer Poes [Pyms] berömda citat från essän om dikten "The Raven", "The Philosophy [Aesthetics] of Composition", att "the death, then, of a beautiful woman [girl-child of no more than ten years of age] is, unquestionably, the most poetical topic in the world", och läsaren vet direkt att här gäller det att hålla korpgluggarna öppna.       

Det är en skitjobbig bok, lika ovanlig som den är nödvändig. Det är svårt att ta miste på indignationen när Oates gör upp med hysterin kring sjuka amerikanska skönhetstävlingar för barn (flickor), och det är med magnifik ironi hon målar upp en grotesk version av föräldra(mamma)hets, som kulminerar när dottern blir offer för någons mordlystnad, och modern som i efterhand naivt förkunnar: "Oh God! I was putting my own children at risk, in the presence of a pedophile, and I had no idea." Oates skildrar frekvent Bliss utstyrsel när hon tävlar, och ger kuslig emfas åt beskrivningar av hennes trosor, och kommentarer av hennes sexighet.  

Oates har kritiserat Vladimir Nabokov för att vara den elakaste av författare: nå - det här är i vilket fall Oates mest nabokovska roman, och den är förstås också hennes elakaste. Hon återger några av dikterna som pedofilen Gunther Ruscha har skrivit, och nog kunde "Cruel Angel hear me!" ha skrivits av Nabokov (eller ännu troligare Humbert Humbert):

"Ah, to be the Ice

Beneath your sharp Skate

In ecstasy´s Vise

I am - thy Fate!"

Liksom Nabokov gärna gör i sina romaner flirtar hon här ofta med filmen. (I essän om fröken Ramsey refererar Oates till Pale Fire.)

Det är också en vertikal roman, till skillnad från några av hennes mer horisontellt berättade romaner från 00-talet. Här infinner sig ofta svindelkänslor, och läsaren knuffas mot bråddjup och branta stup av en manande berättarröst, och ofta - precis när du tror att du vet vart du är på väg - hamnar du någon annan stans, och författaren hittar alltid en ny, högre växel åt sin berättare.

Inom fiktionens ram låter Oates brodern Skyler föra pennan, något han gör med van hand. Problemet är väl att hon gjorde något liknande i en av sina bästa romaner, den fortfarande oöversatta Zombie, om den psykopatiske seriemördaren Quentin P: därmed misstänker läsaren gärna att också Skyler är en av hennes stundtals opålitliga berättare, med mord i blick och sinne. För här finns det åtskilliga misstänkta, utöver honom, när Skyler strösslar ledtrådar, sidospår, dimridåer, vilseledande antydningar: föräldrarna, givetvis, men även en känd pedofil i närområdet utpekas mer eller mindre subtilt.          

Skyler är bitter och partisk som bara ett försummat barn kan vara. Han har sugit i sig allt om sin syster, återger alla detaljer i hennes korta karriär, minns varenda stavelse hon har yttrat, allt medan han förgäves söker efter bekräftelse från både fadern och modern, men de är helt blinda för hans önskningar. Och bokstavsbarnet Skyler är ett problematiskt barn på många sätt: ömsom ömsint, ömsom hotfull, svår att veta var man har, när han hanterar sanningen lika vårdslöst som småbarn hanterar kattungar.

Oates hittar Skylers sår, pillar i det, när hon visar hans åsidosatthet: ursprungligen var han påtänkt som familjens gödkalv, men en skada gör honom halt, och reducerar honom i ett ögonblick till en bokstavlig skuggfigur, som är så osynlig i sin kuliss att han obemärkt tjuvlyssnar på föräldrarnas sprickande äktenskap, något han in i minsta nyans kan skildra med visst perspektiv. Det är förstås långt ifrån trovärdigt att en nioåring kan minnas dessa detaljer, men Oates är inte intresserad av realism denna gång. Och ändå - allt, allt är fångat ur den här nioåringens perspektiv, när han utsätts för vuxenvärldens lömskheter, svek, och det är fullständigt lysande hur Oates lyckas skildra hans litenhet, hans utsatthet: men också hur han överfalls av lukter, ljud, ominösa ögonkast och opålitlig atmosfär. Ett bra exempel är när Skyler har sin första privatlektion i gymnastik hos en olympisk medaljör, och en liten flicka som just håller på att plågas av de tortyrliknande övningarna söker hans blick: "Run away! Run out of here! It isn´t too late for you, run away!"

Som en eftergift åt realismen imiterar hon den så populära dokumentära formen, och låter brev, lappar, namnteckningar följa med, vilket får romanen att likna ett pussel. I fotnoter får Skyler kommentera sin egen berättelse, förtydliga och förklara (ibland lite väl förnumstigt och övertydligt). Det blir en fin parodi på dokumentärromanens anspråk på autenticitet. Hon spränger alla stilistiska fördämningar, och det kan upplevas lika mycket som en styrka som en svaghet, när en författares stil blir en fiende. Det finns partier här som är lika briljant fängslande och lika maniskt skickligt infångade som Blonde, men helhetsintrycket är mer blandat, och eftersmaken något bittrare. Visst: i bakhuvudet skvalpar den förvanskat sanna (?) berättelsen om JonBenét Ramsey, som en olycklig resonansbotten, men det är ett otympligt monster till roman Oates har skapat: kanske lättare att förbluffas och imponeras av än att falla pladask för.