My nose still is bleeding …
Först skrev jag de där "My nose is bleeding from rubbing it into books"-texterna, men tröttnade på det, för jag hade fått för mig att jag var tvungen att alltid begränsa mig till att varje text skulle bestå av sex stycken, och då blev alla texterna nästan exakt lika långa, och då började det kännas som att jag upprepade mig: så, för att motverka mina aspergersymtom tänkte jag att då fick det bli antingen kortare eller längre (och i undantagsfall sex stycken); det kunde spara tid också, om jag ibland tillät mig själv att skriva kortare - men vad som sker är att jag skriver längre och längre texter, som om jag hade all tid i världen. Nu är jag ingen idiot: jag har fattat att ni som läser i bästa fall skummar de längre texterna (mina 132 läsare: jag snittar alltså exakt det antal läsare Vilhelm Ekelund hade när han fick sparken av Bonniers, vilket också är fler än de happy few som på 1800-talet läste Stendhal - inga jämförelser i övrigt, höll jag på att säga), men i viss mån skriver jag längre av trots - all debatt om bloggarna handlar om att de är så kortfattade (som om det i sig vore enbart negativt), ytliga, fördummande, etc. Men jag har förstått att vill man ha fler läsare ska man helst skriva något som påminner om Beppe Wolgers gamla En kos dagbok:
"Vaknade. Åt lite hö. Två strån som fanns kvar. Tittade på Majros. Hon stod kvar på sitt gamla ställe. Tittade på Örsvart. Hon stod kvar på sitt gamla ställe. Regnar ute. Blev mjölkad."
Jämför med det här:
"Jag och pojkvännen har haft en helt fantastisk dag än så länge. Vi kilade ner till cafét på Djurgården och satte oss i solen. Vi beställde in torsk med smör och pepparot och färskpotatis till lunch och till efterrätt blev det morotskaka för Nils del och en kladdkaka till mig (tänk att dom hade bakat den glutenfri!). Vi satt där länge och drack kaffe och läste dn tillsammans, jag försökte även få in hur mysigt det vore om vi skaffade hund. Även om Nils var negativ så kändes det så vuxet att sitta där tillsammans och planera mot hösten, han och jag. Jag älskar verkligen Nils!" (Blondinbella, Sveriges mest besökta blogg.)
sjunger kampsången mot unga människors konstanta oförmåga att koncentrera sig och läser i terapi bernurbloggen, som öppnar dörrar i tomrummen mellan tingen!
Narrative writings spring from narrow minds...
Ja det vore ju intressant att få uppleva Beppe Wolgers, och varför inte till exempel Kar De Mumma, som alltid berömdes för sin formsäkra stil, i det som kallas bloggvärlden. Beppe var faktiskt en helt okej poet, i vilket vatten var den vinge doppad som strök svårmod över hans panna, men det enda stället man ser honom på nuförtiden är som pappan i en Pippi Långstrump - film. En kos dagbok är väl någon slags existentialism, skulle inte förvåna mig om det är ett självporträtt, och bernur skriver betydligt lättfattligare än blondinbella.
Jag tycker om de här raderna ur kons dagbok. Kanske skulle jag inte vilja läsa hela dagboken, det vet jag inte, men i just de här raderna känner jag mig väldigt hemma och ändå liksom lite ny. Örsvart.
Ja visst: sedan sker det en massa spännande saker för kon, och det är väl där den skiljer sig från modebloggarna.