bernur

Det finns ett "we call upon the author to explain"-imperativ inbyggt hos varje litteraturläsare, som i sin förtvivlan kämpar med det outtydbara - tänk ändå om vi fick kontakt med författaren, som kunde reda ut de trassliga trådarna. Men den här tanken måste varje litteraturläsare överge, eftersom det är sant att varje bra text vet mer än sin författare - vilket exemplifieras av Paul van Ostaijen i den "Självbiografi" som han lekfullt lät bifoga sina dikter: "Tre böcker publicerade: Music Hall, Het Sienjaal, Bezette Stad. Kanske är även detta blott en masshypnos? Vem kan bevisa att han läst dessa böcker? För att inte tala om: förstått. Gud bevare: förstått: jag som inte förstått dem själv."

I sitt sedvanligt breda sortiment hittar jag ellerströms utgåva av Music Hall, en samlingsvolym med dikter av Paul van Ostaijen, död redan vid 32 års ålder 1928, och en av pionjärerna inom den litterära modernismen - kanske det är rättvist att säga att han hade mest samröre med dadaismen som projekt, men du är förlåten om namnet inte ringer den ordspråkliga klockan, då han skrev på flamländska, och alltså först nu får en ordentlig presentation på svenska. Bildkonstnären Ronney Henningsson översatte några dikter redan på 60- och 70-talet, och nu har han också gett sina översättningar en fin och fantasifullt skriven introduktion, där vi också får veta att van Ostaijen var den förste som överförde Kafkas besynnerliga texter till ett annat språk.

Då det dadaistiska i mina ögon ter sig lätt ansträngt kan jag inte vara odelat positiv till den här boken, även om det tål att påpekas att van Ostaijen skriver inte mycket sämre än Apollinaires Calligrammes, vars infallsrika typografi han verkar ha studerat noggrant. I några faksimiler ges antydningar till alternativa läsarter, med ord som dansar fram över arket, på typiskt dadaistmaner. Det är optimistiskt och galghumoristiskt skrivet, i skuggan av det världskrig vars konsekvenser han nog inte riktigt kunde ana - men trots att kriget, misären och fattigdomen ges utrymme i dikterna känns hans värld ljus och behaglig.

Han är också något av en inkonsekvent modernist, som mer än lovligt sneglar bakåt, något som också ger dikterna substans, där de annars riskerar att flyta iväg som luftballonger över boksidan. Tingen ges liv, som i den möjligen lite väl uppsluppna "Ode till Singer" (symaskinen). Lite roligare är en hyllning till den danska stumfilmsstjärnan Asta Nielsen: det är en lång hyllning som ibland tangerar och ibland överskrider det rusiga, det hejdlösa, det religiösa. Det finns också dikter som frambesvärjer motståndet, som hyllar negationen.

På pluskontot finns det fantasifulla, uppfinningsrikedomen, lekfullheten. Men den lekfullheten riskerar att slå över i den barnslighet som nog får tecknas på minuskontot, tillsammans med det (ut)tröttande maneren, de tvångsmässiga försöken att chockera. Men jag gillar hur han vänder sig till det låga, det någorlunda oväntade och oförutsägbara. Att läsa de här dikterna påminner om att dricka champagne: uppfriskande till en början, men snart nog infinner sig jolmighet, yrsel ...

Du tycker att han upprepar samma trick lite väl många gånger. Det kan tyckas lite märkligt att datorerna har gjort den tidiga modernismens lek med olika typsnitt och bokstäver som flyger omkring obsolet - som om tillgängligheten gör poeten blasé. Vad som i den här boken imponerar mer än de ibland lustiga och ibland fåniga lekarna och upptågen är ögonblicksbilderna, kommentarerna till det dagsaktuella: poeten befinner sig mitt i sin samtid, i ett nu som vi andra bara kan drömma om att fånga, i vår allt flyktigare tid. I en kort dikt skriver van Ostaijen "överallt och ingenstans / överallt är ingenstans": ord som känns profetiska nästan i överkant.