Kommande industrilandskap, Martin Högström
Så har det återigen blivit dags att plocka fram den gamla truismen: Martin Högströms diktsamling Kommande industrilandskap är en märklig bok - vilket inte är särskilt konstigt (oxymoron), då den utges av OEI editör, pålitlig leverantör av den knäppaste poesin. Förbryllad tar jag del av de olika avsnitten, och vad jag känner efter avslutad läsning är svårt att sammanfatta med ord.
Första delen är beskrivningar av olika byggnader från Europa och Amerika, där han delvis utgår ifrån fotografier av Bernd och Hilla Becher, som sedan femtiotalet ägnat sig åt att dokumentera maskinhallar, byggnader som spöklikt imiterar varandra men ändå förevisar subtila olikheter. Texterna är på typiskt maner sönderryckta, med suggestiva luckor där läsaren inte kan undgå att försöka laga bitarna, fyller i med tänkbara lösningar. Det är fragmentariska dikter, svårtydda, svårforcerade. Liksom fotografierna leker med illusionen om samhörighet låter Högström ord återkomma, liksom för att antyda att olikheten finns bara i betraktarens öga, om ens där. Det är också något sorgligt över byggnaderna, och fotografernas fåfänga försök att besvärja en tid som oåterkalleligt har försvunnit.
Gemensamt för de tre första delarna är att han har scannat in texten - därmed ges texten ett diffust raster, som gör bokstäverna grå, suddiga, så där som det kan kännas att läsa mitt i natten, när ögonen självmant färgar det svarta grått (i mörkret är alla bokstäver grå). Första och sista delen är skrivna i versaler, och av bokens fyra delar är det den sista delen som i högst grad påminner om traditionell poesi, så det är förmodligen där den ovane läsaren borde börja (sidan 57). Samtidigt är det en god dag yxskaft-poesi, så förvänta dig inte heller att hamna i någon upptrampad terräng där allitterationer kliar dig under hakan och metaforer biter dig i baken.
Det är den försvinnande världen som ska fångas in en sista gång, ett gripande efter halmstrået. "MANNEN RINNER BORT UR POJKEN / (TILLS ENDAST MANNEN ÅTERSTÅR)". Att komma till den avslutande delens relativt tryckstarka versaler blir som att komma in i en ljussal.
Kanske det är lättare att beskriva den här typen av dikt än det är att förklara vad den gör, vad som händer i läsaren när han läser den. Jag må låta lite avståndstagande: ändå tycker jag att det är väsentligt skriven dikt, som är angelägen, och angår mig. Det finns en fin känsla här för hur saker hör ihop, hur vi kan hitta ett samspel mellan det främmande och det bekanta, och att det som på ytan är frånstötande kan vara det vi mest av allt behöver. Liksom flera av sina kumpaner på det omtalade OEI är Högström en påtagligt politisk poet, trots allt tjat om deras världsfrånvändhet. Vi såg 60-talets misstag att chikanera Tranströmer för att han inte skrev lätt igenkännbar politisk dikt, medan det i efterhand är lätt att se hur påfallande mycket av hans dikter som är politiska: låt oss inte vara lika korkade i fallet Martin Högström.