Hon drar ådrorna ur, Matilda Södergran
Att poeten skapar med munnen är ingen originell tanke, men Matilda Södergran gör med sin första diktsamling Hon drar ådrorna ur en djärv nytolkning, genom att skriva en dikt som blir en skapelseberättelse där poeten föder med munnen - bokstavligt, med en ny passage för spädbarnet. Effekten blir tämligen effektiv: lika allvarligt som lekfullt. Och det är också en något spjuveraktig samling hon har åstadkommit, men utan att hemfalla åt det där tramset som gärna ligger på lur inom svensk samtidspoesi. Hennes halsbrytande poesi får skrattet att fastna i halsen.
En finlandssvensk poet som heter Södergran! Jag studerar författarporträttet - jo, nog har hon de tunga läpparna (släkt?), där hon står och håller armarna oskuldsfullt eller spefullt bakom ryggen, okynnigt leende, lika androgyn som den Tintomara namnen Edith dyrkade till identifikationens gräns. I en dikt skriver Södergran d.y. sitt "Jag är ingen människa", givetvis en snygg men nästan övermodig allusion till Södergran d.ä.s "Jag är ingen kvinna". Passivt vill läsaren sekundera: du är ingen människa - du är poet.
Här finns både lite trevande dikter, försök, undersökande, liksom djärva självbestämda tydliga dikter utan darr på rösten. Hon har en självsäkerhet när hon upptäcker glädjen i orden för första gången. Det är piggt formulerat, med oväntade ordvändningar ("Det är dygn och rytm. Men aldrig dygnsrytm"), men sällan åt det sökta, preciösa hållet. Dikterna är expressivt explosiva, utlevande utmanande.
Det är också en könslig, sexuell dikt, som närgånget skildrar en kärleksrelation, där hennes "kön bultar i svarta fragment". Sinnena aktiveras, när det stinker, smakar, syns, känns, hörs, och mer därtill. Närvaron av en kosmisk urmoder finns där, oförklarad.
Men framför allt är det kommunicerande dikt, som inte utesluter någon läsare. Ändå är det ingen mjäkig, inställsam poesi, som förenklar i onödan. Södergran lyckas också variera formen mer än innehållet. Det uttjatade sorgearbetet efter en havererad relation varieras också, även om det borde gå att göra mer av det tröttsamma duet än att alltid utmåla det som trögt, okänsligt, osympatiskt, och faktiskt ganska onyanserat. Det enda man som läsare kan utbrista när den forne partnern svartmålas blir ett good riddance!
Med den invändningen intakt vill jag ändå framhålla hur bra den här diktsamlingen är, utgiven av nästan alltid pålitliga förlaget Schildts. Att påpeka vilken kvalitet som finns i den finlandssvenska dikten känns överflödigt, men det är bara att läsa, uppskatta och låta sig influeras.