Högt eller lågt? Högt o c h lågt.
Weylers text är intressant, men jag känner en viss leda vid det där uttrycket "blanda högt och lågt". Det har blivit till ett slags floskel på senare år (eller kanske något tidigare) och det anses "fint" (högt? eller lågt i betydelsen av "minst lika bra") att blanda högt och lågt, för det är så "nytt" och så "annorlunda". Ändå hittar jag mycket jag tycker om i Weylers artikel, även om jag inte heller riktigt kan övertygas av eller ryckas med av hans definitioner av högt respektive lågt, inte helt i alla fall. Men det ser jag egentligen inte som något problem. Jag tycker att det han säger är en utmärkt inledning på ett samtal som borde föras med stort allvar och verklig intensitet. Tack för att du tog upp det här!
Tack själv - ja, problemet är kanske inte högt eller lågt; jag har vissa problem att förhålla mig till det, för vad är vad, egentligen? Det förutsätts alltid att viss typ av kultur har lägre status och därmed ges den mindre betydelse, men det finns sångtexter som är vida överlägsen mycken publicerad poesi, bara för att ta ett exempel, eller att somliga filmer är större konstverk än somliga romaner, etc. Jag håller med dig i din förhoppning att det här blir startskottet (på tal om det allestädes närvarande OS) på en intressantare och alldeles nödvändig diskussion.
Hej på er båda två!
Håller med dig Bodil om det där med blanda högt och lågt. Och egentligen tror jag att det ÄR en floskel som är en eftergift för det "låga". Varför blanda? Egentligen?
Själv tror jag mer på renodling. Och att man som intellektuell står för de värderingar man har, att man tror på det "höga", med Weylers språkbruk. Det handlar inte om var man "har hjärtat" som han påstår, utan om var man har hjärnan.
Och står man för traditionella värderingar med fäste i kulturarvet och hela apparaten så får man TA att man blir kallad konservativ etc. Man kan inte både ha kakan och äta upp den.
Om sen t ex låttexter har sådana "höga" kvaliteter som du säger, bernur, så låter de sig ju värderas och diskuteras inom den "höga" sfären. Dock ställer det vissa krav på (klassisk) bildning av dem som diskuterar.
Jag är i själva verket övertygad om att du har rätt i att vi blivit dummare. Det är en den ena orsaken. Den andra är de upplösta hierarkierna, ingen (inte heller den dumma och obildade) tycker att han/hon ska hålla tyst med sina grodor och då har vi dem där på kultursidan.
"Makten" har gått det höga ur händerna.
Jag tycker nog att Weyler lyckas ställa en bra diagnos, även om man kan fundera lite över hans definitioner "Med det höga avses här: litteratur som har ambitionen att säga något bestämt om världen. Det låga: en litteratur som kanske säger något om världen, men utan avsikt." Själv tycker jag nog att det handlar mycket om hur man förhåller sig till formen.
Weylers förslag på lösning av problemet är jag inte lika såld på, om det nu var så att han presenterade något förslag. Under aktuella förhållanden är det svårt att se hur det "höga" ska kunna återfinna sin självrespekt utan att ta till latinet igen.
Egentligen är det märkligt att boken , efter alla kokböcker och deckare som passerat över diskarna, fortfarande har kvar sin aura av att vara bärare av "god kultur", men så är det. Det "låga" som säljs nu säljer så bra bland annat pga av att informationsbäraren (boken) som företeelse har arbetat till sig ett så grundmurat gott rykte sedan årtusenden tillbaka.
Man kan väl anta att det goda ryktet kommer att utsättas för inflation med tanke på vad som händer nu. På bokreorna nuförtiden har jag alltid känslan av att gå mellan berg av presumtiv makulatur. Och där någonstans tror jag lösningen på problemet ligger; bokens status som bärare av "det höga" måste, och kommer att, försvinna. "Det höga" kommer att överleva på ett eller annat sätt.