bernur

Nu har också jag sett den omtalade och sjukt hajpade filmade musikalen, efter att en längre tid ha våndats och tvekat - alla lovorden har bara gjort mig misstänksam, skeptisk. Och ja - inte är det då någon av Tim Burtons bästa filmer, Sweeney Todd, The Demon Barber of Fleet Street. Förvisso passar miljön Burtons gotiska estetik väl: allting är snyggt, gråmelerat och utsökt lugubert, och blodflödet imiterar splatterfilmerna. Men det blir aldrig spännande, eller gripande på riktigt. Inte vet jag om det beror på att det sjungs, något som väl ändå är höjden av verfremdungseffekt. Sångerna är i mina öron enbart entonigt monotona, som om samma melodi har använts till olika texter. Jag såg en tv-inspelning av den här musikalen när jag var barn, och givetvis är Burtons version överlägsen när det gäller det visuella, och jag gillar Johnny Depps stela mimik som konsekvent används genom hela filmen: speciellt lyckat i scenen när Mrs Lovett (som väntat helt fantastiskt spelad av den ofelbara Helena Bonham-Carter) målar upp en framtid där hon gifter sig med Mr T, och i varje scen är han lika sur och butter. Och ändå: häromveckan råkade vi komma hem från dvd-uthyraren med en helt annan version, lurade av omslaget - det var en ganska ny BBC-produktion helt utan sånger med Ray Winstone som den blodtörstige barberaren. Hans spel var nedtonat, och hela filmen präglades av realism. Inte vet jag om den var sämre eller bättre, men tråkigare var den.