bernur

Det är en bok som har några år på sin nacke (publicerad 2005), men eftersom jag inte har sett någon diskussion av den på svensk mark - inte ens på weird science, så vitt jag minns - ordar jag härmed något om Steven Johnsons bok Everything Bad is Good for You. How Popular Culture is Making Us Smarter, och allt finns i den där undertiteln (där jag inom parentes sagt första gången läste "Making US Smarter"), och det är väl typiskt att just den här boken kommer i min väg bara dagarna efter att jag i någon kommentartråd påstått att vi håller på att bli dummare och dummare: men sådant säger jag förstås bara för att jag är så dum, eller med den här bokens logik för att jag inte i tillräckligt hög grad konsumerar populärkultur.

Kortfattat lyder Johnsons tes att tv-spel bygger på intrikata och svårtydda regler, som kräver tolkningsarbete och hög intellektuell närvaro - detsamma gäller för senare års tv-serier, något som exemplifieras med hur moderna serier har flera trådar, fler bihandlingar, kort sagt mer att hålla reda på för tittaren. Det må stämma hur mycket som helst, det förblir svårt att förstå varför det här gör oss smartare (han känner sig tvingad att jämföra med litteraturen, och då hämtar han exempel från Dickens och Eliots 1800-tal). Enligt siffror i boken har genomsnittsamerikanen blivit 13.18 grader smartare på den där IQ-skalan de är så förälskade i: jag vet inte om det är goda nyheter eller inte.

Nu är det bara det att den här tesen inte var ny ens för tre år sedan: när jag i mitten av 90-talet skrev min D-uppsats om Bret Easton Ellis läste jag ohälsosamt mycket om tv-forskning, och det var vanligt att såpoperans berättarteknik lyftes fram som ett föredöme för komplicerade och komplexa berättelsestrukturer, med sin rädsla för closure, sin förmåga att hålla många bollar i luften, med mera. Multitasking, kallas det på engelska, men jag har ingen bra svensk term för det. Risken, som har påpekats av Linda Stone, blir ett "continuous partial attention", att allt blir halvhjärtat. Att tv-tittande är en passiv syssla vederlades effektivt av 80-talets pigga medieforskare.

Nu är det väl inte heller så att flest trådar vinner, eller att verks konstnärliga storhet mäts i graden av komplexitet: i så fall skulle den lika allusionsspäckade som oläsliga Finnegans Wake vara 1900-talets bästa roman. En intressant fråga är vad skolan har för roll i den här ökade intelligensen: det mer än antyds att det knappast är i klassrummen som ungdomarna lär sig saker numera. Kanske vi får ett samhälle där eleverna vilar upp sig på skolan från sina krävande fritidsaktiviteter? (Frågade han retoriskt: svara alltså inte.) En annan fråga som Johnson borde ha ställt är vad vi ska ha den här kunskapen till: vi har alltså blivit skickligare på att följa tv-seriernas intrigvärld och att tyda tv-spelsmanualer - går det att utveckla eller rentav tillämpa den här kunskapen, eller är den specialiserad?

Det kan också tilläggas att de moralpaniker som har utbrutit i kölvattnen efter alla nya medier (exempelvis 80-talets videovåld, 90-talets GTA-debatt) ordagrant har upprepat de argument som användes när det under 1800-talet varnades för den farliga och förvillande romanläsningen. Den goda boken som förtvivlade föräldrar vill sätta i händerna på sina tv-spelsberoende småglin har alltså varit lika farlig för inte så länge sedan. Med historiens sinne för ironier lär de kommande generationernas föräldrar önska att deras barn spelade ett gott tv-spel (typ GTA) i stället för vad det nu blir för medium framtidens barn blir beroende av.

Förtjänsten med Johnsons bok är i stället att han inte grundar sitt resonemang på grundlöst tyckande (det finns lika många studier som visar att filmvåld är skadligt som att det inte påverkar tittaren). Han har tidigare skrivit böcker om hjärnforskning, neurovetenskap, och skriver upplysande om dopaminet, hjärnans belöningssystem, och att verklighetens belöningar har ett pris, medan tv-spelaren inte gör dylika uppoffringar (tänk bara på Fredrik Strage, och de femtio gånger han ätit på Burger Shot i sommar: inte påverkar det hans hälsa, eftersom den kedjan bara finns i GTA). Han visar effektivt hur hjärnan klarar av att anpassa sig efter sin uppgift, något den lär sig mycket tidigt (när jag var i sjuårsåldern lärde jag mig hela den sovjetiska ishockeytruppen utantill, inklusive stavning). 

Det trista med boken blir att exemplen är för många: som om han inte litar på att vi ska bli (tillräckligt) övertygade går han varv efter varv, liksom ett "om du trodde att Simpsons är en smart serie, vänta bara tills du får se vad jag skriver om Seinfeld". Intressant nog, att medan de amerikanska tv-serierna försöker flytta fram gränserna både för actionserierna och såporna, eller sitcoms, är svt:s motdrag för att fylla den förmenta dumburken att producera ännu en säsong av "Svensson, Svensson". Och så har vi mage att klaga på hur dålig amerikansk tv är ...