En gullig sjuttioåring
Carl Johan De Geer har jag alltid gillat, om än jag sällan haft orken att ta mig igenom hans filmer eller böcker, utan stupat omkring halvvägs: men som privatperson verkar han vara hyvens. Nu läser jag en intervju i (på?) Expressen, där han hånar folk som har hobbies: "Golf är till exempel fjantigt överklassigt. Och jakt också. Men så hyser jag ett allmänt förakt för alla fritidssysselsättningar, de gör livet meningslöst. Det enda roliga är att arbeta, tycker jag personligen." Det märkliga är att detta sätts som rubrik, som om det vore en exceptionell tanke, när han egentligen bara yttrar det uppenbara. Ja. Att arbeta. Det är det som ger livet mening, värde, det som på managementspråk kallas "livskvalitet": inte att vegetera, eller ännu värre roa sig eller ägna sig åt förströelser (det näst fulaste ordet i vårt språk). Det är inte meningen att vi ska vara overksamma, det skapar bara passivitet, leda, onda tankar. Jag är också helt övertygad om att det är den här inställningen som har gjort honom lika vital fortfarande, medan så många andra i hans ålder förtvinar.
synd om folk bara kan finna mening i sånt som genererar slutprodukter (arbete) och är livrädda för tidsslöseri (fritid). ekonomiskt tänkande.
Som du säger; som författare och konstnär når väl Carl Johan De Geer knappt upp till medelnivån, men i det mediala samhället är han ändå den ideale konstnären som kan presentera en hållbar anlalys/konstnärlig diskurs i direktsändning på tre minuter. Han har en osviklig magkänsla för kreativa alianser; Elsa Beskow, Prins Eugen, Ernst Billgren men det är aldrig han själv som är tvåsamhetens starkare kort; Carl Johan sköter som sagt marknadsföringen. I själv verket tycker han sig alltid stå öga mot öga med en journalist, även om den killen eller tjejen väldigt mycket liknar bara vem som helst, till exempel någon man nog istället borde ha som kompis eller medmänniska.
jo, men ... arbete förblir både svaret och frågan ... resten är underhållning, lek, tidsfördriv.