bernur

Ingrid Elam skriver en faktiskt klok och klargörande essä om Emily Dickinson, och berättar bland annat om att det var en tidningsredaktörs införande av ett frågetecken som hejdade henne från att fortsätta publicera sina dikter (jag tror att det var Milan Kundera som bytte förlag en gång för att de rotade bland hans semikolon). Hon visar också varför Johannes Edfeldts översättning av en av hennes kända dikter är bristfällig, men tar inte upp att han också är för noggrann när han rimmar: det är förgörande att korrigera hennes orena rim till identiskt ljudande rim, för då reduceras dikten till prydligheter (Edfeldt: stol 17 - du antecknar, H?). Det är lätt att göra sig lustig över 1800-talets oförståelse inför Dickinsons dikter, men jag hävdar att vi fortfarande inte har förstått vidden av dem - fortfarande läser vi dem fel. Det stämmer att de reagerade på hennes brutna rytm, hennes konstiga ordval: men vi reagerar likadant inför det som vi inte genast känner igen som litteratur/poesi/roman/drama, och hyllar det bekanta, det som stämmer med vår förutfattade mening om hur det ska vara och hur det ska se ut.
Efter Elams text är det förstås korkat, men jag kan inte låta bli att översätta en dikt, # 738 i TH Johnsons numrering:

Du sa att Jag "var Storslagen" - en Dag -
Så "Storslagen" får det bli - om det behagar Er -
Eller Liten - eller vilken storlek som helst -
Nä - Jag är den storlek som passar Er -

Hög - liksom Kronhjorten - går det?
Eller lägre - Gärdsmygen -
Eller andra längder hos Andra Arter
Som jag sett?

Säg vilken - det är trist att gissa -
Och jag måste bli Noshörningar
Eller mus
Genast - för Er -

Så säg - om Drottning det blir -
Eller Page - behagar det Er -
Jag är det - eller inget -
Eller andra ting - om andra ting finns till -
Med endast denna Fasthet
Passar jag Er -